Det är lustigt det här med böcker och läsning. Jag började med Kristina Ohlssons bok Askungar och tänkte efter hundra sidor njeee, gääsp, inte så kul. Så då blev det Temple i stället hela söndagen. Men av någon anledning återupptog jag Askungar igen dagen efter och jag liksom sögs in i boken och kunde inte lägga ned den. Eller jo, en kvinna måste ju arbeta, ta hand om sitt barn och sova, men förutom måstena så läste jag som en galning. Därför att det hände något.

Ohlsson började tangera mänskliga vidrigheter samtidigt som Alex, Peder och Fredrika trädde fram som rätt intressanta personer. Åtminstone Fredrika i allafall. Hon är inte polis utan kriminolog och till en början är de övriga irriterade på henne för att hon alltid vrider och vänder på allting, att hon inte är smidig med människor och att hon är en besserwisser. Hennes privatliv är smått eljest, vilket är skönt, tycker jag. Hon har ett trauma bakom sig och kan inte längre göra det hon egentligen helst av allt vill, dvs spela violin. Hon utför sitt jobb pliktskyldigt men utan engagemang till dess att hon börjar få fatt på trådar och ser samband. Då går hon i spinn och slutar tycka att arbetet är skit.

Storyn är återigen jobbig för en mor som jag. Barn försvinner, förtvivlade mammor hoppas och sjunker ned i avgrundssorg och jag tror att det var där som jag började läsa med vakna och intresserade ögon. Mäns våld mot kvinnor blir noga beskrivet och utrett och det finns nog få saker som gör mig så vansinnigt arg. Min läsning var stundtals rasande, stundtals livrädd och det är ju det som kännetecknar en bra bok, i min bok:)

Om man ska överleva i en spöklik, grå och zombiemyllrande värld finns det inte utrymme att älska någon. Allt handlar om att överleva och att ta ansvar för någon annans överlevnad är inte något som lockar femtonåriga Temple. Hon har redan förlorat människor hon älskar och vill inte utsätta sig för det igen. Hon blir alltså kall, praktisk, rationell och helt ensam. Dessutom har hon en gurkhamachete som hon knackar sk meatskins med och hon är inte heller helt borta på att hantera pistoler och hagelgevär. En tjej i min smak, men hon har en svärta som räddar henne från Lara Croft-stereotypen. Hon har många fler bottnar än så.

But me, I got a chasin’ problem. I’m always either being chased or chasin’ somebody, säger hon för att presentera sig och när hon passerar en man som bär en död kvinna medan en lång rad zombies hasar efter stannar hon, trots att hon lovat sig själv att inte fästa sig vid någon. Maury, som mannen heter, är autistisk och inte helt lätt att kommunicera med, men Temple gillar honom eftersom hon vet var hon har honom. Annat är det med Moses, som hon träffar på alldeles i inledningen. Moses är som en karaktär ur No country for old men, en man som systematiskt följer efter Temple och ska helt enkelt ha ihjäl henne. Inte för att han hatar henne, utan bara för att så är det sagt.

Det finns inga anföringstecken i dialogen, så jag blir smått förvirrad när jag ska läsa. Jag fattar inte riktigt när någon säger något, men trots det var det helt omöjligt att släppa den. En riktig sträckläsningsbok. Ett annat störningsmoment var ett übermärkligt parti en bra bit in i boken och det kan man tycka olika om. Stephen King har ju en tendens att göra så när han ska avsluta sina böcker – det blir så konstigt så man vill nästan inte längre vara med men man måste fortsätta läsa ändå.

The Reapers are the angels är en underbar bok, skriven med ett ödesmättat och poetiskt språk som liksom andas dystopi och karga ödelandskap. Jag är svag för författare som lyckas förmedla stämningar i sitt språk och när förhållandet mellan språket och miljön nästa blir symbiotiskt. Annie Proulx är suverän på det där, och Alden Bell är in the ball park. Michael Ondaatje är en annan sådan.

Böcker som påminner om andra böcker man älskat har ett givet försprång. Jag blev drabbad av Purpurfärgen för hundra år sedan och sedan dess gillar jag nästan allt som handlar om slaveriet. Det uttökas till att jag gillar skildringar från amerikanska södern – de tenderar att nästan alltid ha en vinkling mot rasfrågan. Arn-böckerna tyckte jag också om, trots att jag absolut inte hade förväntat mig det, men ingången var Ondskan och därför fick Guillou en chans till.

Det finns humörsböcker. Liftarens guide är definitivt en sån. Och tunga böcker kan nästan bara få det omdöme de förtjänar om man är utvilad. Paradoxalt nog läser jag mest lättsmält när jag är som mest utvilad, d v s på sommaren. Jag försöker ibland också läsa fantasy, men jag har blivit besviken varje gång. Jag gillar givetvis Harry Potter, Pullmans böcker om Lyra och Sagan om ringen och Bilbo – men jag kan inte läsa Eragon. Det är helt obegripligt.

Eller så är man i det läge jag är nu – jag läser Kristina Ohlssons Askungar på plattan men sneglar samtidigt på The reapers are the angels som jag har i en adlibrishög. Jag är mitt i ett kraftfält som heter vilja och borde. Om jag då läser Ohlsson först, kommer inte hon att få en rättvis chans utan då är det bättre att fatta den bok som drar mest. Eller så står jag där som en åsna och velar mellan hötapparna.

Huvudpersonen Emily Webb är en riktigt skön typ, som inser att hon aldrig kommer att tillhöra det populära gänget i skolan så därför har hon sedan länge slutat eftersträva det. Hon har huvtröja, glasögon och hästsvans, vilket verkar vara collegefilmstereotypen för en ung tjej som inte är snygg. Hon har skräckfilmsmaraton med sin bästa kompis Megan och läser böcker hemma i sitt rum. Men en kväll snurrar det till i skallen på henne och helt plötsligt börjar hon klä sig utmanande. Hon vill ut och busa! Efter några timmar klingar busbehovet av, för att nästa kväll återvända.

Vissa sektioner i boken är utdrag från ett förhör där Emily Webb benämns som deviant, d v s avvikande. Och jo, det är ju lite avvikande för så småningom inser man att hon förvandlas till en varulv på nätterna. ”Every teenager changes when she grows up. Develops new senses and new emotions, grows hair in new places. But not quite like this” För att komplicera saken lite mer sker det i samma veva två mord i Emilys kvarter och båda mordoffren visar upp samma vilda och bekymmerslösa beteende alldeles innan de mördas.

Min tredje varulvsbok på bara två veckor! Hur gick det till? Det närmsta jag kommit en varulv innan är Remus Lupin! Jag tycker att Vesper av Jeff Sampson är riktigt bra. Det är roligt när blyga flickor spottar upp sig och man kan kanske ha invändningar mot att hon måste förvandlas till en varulv för att kunna göra det, men skit samma tänker jag. Intrigen är intressant och tar vändningar som man inte riktigt tänkt sig. Sampson skriver med tempo, med humor och stundtals våldsamt lustiga formuleringar. Vesper är den första boken i en trilogi och tvåan Havoc finns på adlibris. Om jag ska jämföra den med någon så kan jag drista mig till att säga att jag får Cirkeln-vibbar av den. Litegrann i alla fall.

Jag längtar efter Åsa Larssons nya bok Till offer åt Molok. Hon skriver så fantastiskt bra den kvinnan. Men det verkar som om den inte kommer förrän till hösten. Merde.

Science Fiction-bokhandeln är livsfarlig. Herregud – jag skulle kunna handla ihjäl mig. Bokrea har de också.

Forever young adult är en riktigt rolig blogg. De brudarna dricker drinkar och läser ungdomsböcker, eller unga vuxna-böcker som verkar vara den mest adekvata benämningen. Dricka drinkar och läsa böcker kan ju vara ett livslångt projekt, tänker jag.

Jag tycker inte att intrigen är så jätterafflande faktiskt. Det är ett fruktansvärt mord på en sextonårig pojke som ska utredas. Riksmordkommissionen blir inkopplade och tar över den lokala utredningen. Torkel Höglund basar över den och medarbetarna Ursula, Vanja och Billy verkar relativt harmoniska tillsammans, tills Bergman av en slump kommer in i bilden och retar alla eller åtminstone kvinnorna till vansinne.

Det är en bra titel eftersom mycket som sker är inte uttalat. Alla bär något som de inte vill visa. Jag tycker inte att karaktären Haraldsson är särskilt nödvändig – han är liksom för misslyckad och patetisk. Ibland kan jag också fundera på varför det ska vara så svårt att spåra och hitta människor i kriminalromaner. Det måste vara ett litterärt problem. Slutet hakar i nästa bok som en bläckfisk med jättesugproppar. Jag är inte över hövan betuttad och gör inte vågen, men tack vare slutet kommer jag att läsa Lärjungen någon gång i en icke överblickbar framtid.

Hursomhelst, Mercy hamnar i en knepig situation då en alldeles nygjord varulv Mac kommer och ber om jobb. Hon anar att allt inte står rätt till och när Mac blir mördad, Adams hem totalförstört och Adams dotter Jesse kidnappad så tvingas Mercy ta hjälp av människor från hennes förflutna. Jag trodde att det skulle vara mer kärlekshistorier och absolut mer sex, men det är riktigt befriande att det inte är det. Tittar man på omslaget så ger det vissa signaler, men Mercy är en cool tjej som gör sin grej.

Det visar sig vara ganska många feer i farten och inte av det där ringdansande, pastellfärgade slaget som min dotter läser om, utan lite mer bistra typer. Zee, Mercys läromästare i bilreparationsbranschen är en slags metallfe, en gremlin som ursprungligen kommer från Tyskland, därav valet av bilmärke antar jag. Briggs kanske inte väljer en Benzverkstad om huvudkaraktären heter Mercedes, det vore nog så ostigt. Mercy har tagit över hans verkstad, men han rycker in och hjälper till när hon tvingas åka bort och fixa till den sönderslagna alfahannen Adam. Så fortsätter det och det är underhållande i kategorin lättsam sommarläsning. Moon called skriven av Patricia Briggs, är den första i en serie (yeey) och det gillar jag. Blir säkert fler lästa om jag känner mig själv rätt. Gillar du Sookie Stackhouse så gillar du garanterat detta!

Sedan gick det ett bra tag tills jag fick sätta klorna i en ivrigt läsande elev och tvingade honom att läsa Sjöfartsnytt. Han gjorde det och blev betuttad han med. Hur kan man skriva så där bra, sa han. Det går nästan inte ens att diskutera – det står för sig självt. Proulx har en sällsynt förmåga att med grova penseldrag måla en bild med ord. Miljöerna är ofta bistra och kalla och karaktärerna är ofta losers och antihjältar. Som Quoyle i Sjöfartsnytt. I Brokeback Mountain blir Ennis som en del av det Wyoming han bor i och den hårda miljö han växer upp i. När han pratar är det som om orden tvingar sig ur hans mun, medan han själv håller emot.

Jag vet inte vad Annie Proulx gör nu men jag läste att hon blev rätt förbannad när hon fick sitt genombrott med Pulitzerpris och filmatiseringar, eftersom hon helt plötsligt blev jätteintressant och fick inbjudningar från höger och vänster. Men ingen ville egentligen höra på vad hon hade att säga, utan mer visa upp henne som en trofé.

Jag kan tänka mig att det blev samma sak som för Harper Lee när hon skrev To Kill a Mockingbird. Jag har länge undrat varför hon inte skrev nåt mer, men när jag grottade ned mig i den frågan så hittade jag svaret. Det blev för mycket. Alla bara vrålade och hon hade liksom trixat på för sig själv med sin lilla bok. Omvärldens reaktioner kvävde henne. Så himla himla synd.

Så här kan det bli när man har tid över och fastnar i Goodreads. Gamla förälskelser kommer upp, samtidigt som gamla funderingar och minnen.

Jag gillar hans chef DI Insch, som är en godisknaprande tjockis med humör. Övrigt persongalleri är också rätt stereotypt och Logan är lite sugen på kollegan Jackie Watson, som går under smeknamnet ball breaker.  

Jag har inte läst en deckare sedan i somras (Viskleken) och den här hittade jag hos Feuerzeug och tänkte att den skulle passa mig. Och det gör den, men jag skulle aldrig ha klarat av att läsa den när min dotter var yngre. Skräck och otäckheter blir jobbigt när man har barn och särskilt jobbigt när den handlar om pedofiler. Det mest upprörande med den här boken är att den egentligen berör trafficking och de barn som kommer i släptåg med mammor från Baltikum som säljs som horor. De har inget mänskligt värde alls.

MacBride har ett språk som gör en människa lycklig. Han sentimentaliserar inte och han skriver väldigt rakt, tycker jag.  Trots att storyn är otäck och detaljerna… ja de är väldigt detaljerade de där detaljerna, så är han också våldsamt rolig. Jag har svårt för brittiska deckare men den här har jag inte svårt för alls, tvärtom. Det är mycket “wee little kiddie”, “bloody daft” och “poor sod” och jag riktigt hör de skotska rrrr:en. Mycket trevligt. Läs!