Järnvägsrelaterad löpning

Jag brukar springa en del i trakterna hemmavid. Det har hänt att jag ibland överraskats av kossor och tåg när jag är ute och lufsar och detta vittnar om graden av koncentration, volymen på Master of puppets och bristen på kondition. Jag borde inte bli förvånad av att det kommer ett tåg när jag springer jäms med järnvägen, men jag har helt enkelt fullt upp med att ta mig fram.

Under några turer i somras överfölls jag av en vedervärdigvidrig stank på ett ställe utmed järnvägsspåret. Det kändes som om jag fick bajs och kräks uppkört i näsan. Och vad var det för nåt då? JO! En massiv railroadkill. En älg som gått hädan och som långsamt låg och ruttnade i sommarvärmen vid sidan av banvallen.

Häromkvällen sprang jag på i mörkret vid en annan järnvägsbana (hemma har vi flera, som Chicago ungefär) och då kom Lapplandspilen och råmade som ett vilddjur genom natten, med bromsarna påslagna så det gnistrade om varje hjulpar. Jag önskar att jag kunde ha fotat det. Tiden stod still (men inte jag givetvis, jag SPRANG ju) och jag var rätt glad att jag inte satt på en häst just då.

 Det här med kossorna är en egen historia. Om det är en kohage utmed vägen på ljusa dagen borde jag kunna lista ut att den även är där på kvällen, med kossor och allt. Jag borde begripa att kossorna inte går in i sina stugor, dricker kaffe och ser på Bonde söker fru. Men när jag i min löpartrance ser ett djur springa bredvid mig blir jag alldeles skräckslagen, skräckfilmsskriker och skrämmer en hel skock med annars ganska saktmodiga nötdjur med mitt temporärt IQ-befriade iiiiiiiiiiiiiiii:ande. Förlåt mig. Det var inte meningen. My bad.

 

Jippi får skulden och Mitt i mål, Matti

Jippi får skulden – Anne B Ragde

Boken handlar om en tjej som heter Jenni som har en hund som heter Jippi. Jippi är en hund som ska bli blindhund men Jenni vill inte lämna hon. Så hon säger till sin mamma att Jippi har bitit Jenni. En hund som bits får ju inte vara blindhund. Sen säger Jenni att hon ljög. Jippi åker iväg till blindhundskolan men Jippi får en favoritnalle som Jenni hade. Den är faktiskt ganska lättläst och passar från 7 år till kanske 9. Boken får 8 julstjärnor av 10.

 

Mitt i mål Matti – Sofia Hedman

Den här boken handlar om två fotbollsvänner som heter Matti och Simon. De blir ovänner för att Matti råkar fälla krokben på Simon. Simon blir sur och säger till Matti, och Matti säger att det inte var meningen. Det var en olyckshändelse. De blir ovänner och går därifrån. Och sen händer det inte så mycket mer. Jo, jag glömde en sak. Efter några dagar blir de vänner igen. Den här är lite svårläst och passar från 8 upp till 10. Vännerna får 7 julstjärnor av 10! Böckerna var lika bra men på olika sätt. Jippi-boken kom man lättare in i men Matti-boken var mer intressant och mysig att läsa.

// M

Vådan av att äga en röd liten bil

Jag har en väldigt liten bil. Det är en Toyota Yaris. Vi kallar den för Jordgubben och den tar sig fram på vägarna alldeles för egen maskin, trots att den bara har en enlitersmotor. Alltså en 1,0. Så långt är allt gott. Men i och med att jag kör en sådan litet fordon så får jag utstå spott och spe från var och varannan människa. Här kommer ett axplock av kommentarer, illvilliga tillmälen och allmänna påhopp som jag och min bil får slängt efter oss.

”Du har glömt LGF-skylten, höhöhö..”

”Ska ni ta moppebilen till fjälls?”

”Nu kommer Linda med bäbisbilen” (treåring)

”Behöver du betala parkeringsavgift för den där”

”Vad är det för motor – en 1,3:a? Vaa? Har du en litersmotor?” (asgarv, flabb, hån)

”Han varvar så man inte kan tala i telefon när man kör”

”Lindas bil är inte skalenlig, den är hälften så stor i verkligheten” (ondsint mattelärare)

En grupp teknikergrabbar kunde i vintras (då det fanns SNÖ) i princip lyfta den ur en snödriva med handkraft. Det skulle de inte ha fixat med en Dodge Ram, plus att de kanske inte behövde gå på gymet den dan.

Så kom det en häst till slut

Putte

Den allra första hästen jag red på hette Patrik. Ett märkligt namn på en häst. Han var en shetlandsponny och jag gick på mellanstadiet. Jag skulle kunna mörda för att hitta en bild på honom. Efter Patrik var det mest 4H-gården i Sidensjö som gällde. Jag minns särskilt en nordsvensk som hette Nicke. Han blev jag tvåa med i en dressyrtävling vi hade där. Sedan passerade en rad hästar tills den dag jag träffade Pontai. Han var hälften New Forest och hälften fullblod. Hans mamma hade varit galopphäst. Han var härlig, sprallig och personlig och jag skulle vilja rida honom idag för att se om jag blivit bättre. Det går tyvärr inte eftersom han är död. Efter det hade jag ett långt uppehåll på säkert tio år. Jag gjorde en trevande come back med en arab, men det slutade i ett gigantiskt allergianfall. Så jag trodde att hästintresset var dödsdömt. Tills den dagen jag träffade Putte.

Han är fux, nordsvensk travare och en av de snyggaste hästarna jag någonsin sett. Han är väldigt fuxig i lynnet också, lite ”halvbänn”, ganska tokig, typiskt travhästforcerad, obändigt stark. Jag tror jag åkte i backen tre-fyra gånger och jag minns särskilt när han fick ett il och började skena mitt i en galoppintervall. Han gjorde så ibland och det var helt omöjligt att få stopp. Jag stod i sadeln och sågade med tyglarna, men det sket han i. Högaktningsfullt. Jag kände till vägen väl som vi rusade fram på och jag var kallt skräckslagen eftersom det finns ganska många sommarstugor där. Vägen var smal och kringelkrokig och det kunde komma en bil. Och hästen bara sprang och sprang. Fortare och fortare. Okej Lindis, tänkte jag. Det kommer en vändplan. Där borde jag få stopp. Och stopp blev det. För mig. Putte gjorde en snabb vändning i full galopp, jag flög i en båge in i slyriset och såg hästarslet försvinna i fjärran. Så det var bra att ta hjälmen under armen och traska hemåt. Efter vägen hittade jag en stigbygel, ett stigläder, men annars tog han med sig det mesta hem. Tre kilometer senare kom jag fram till stallet och möttes av skärrade grannar och en vitlöddrig häst som fortfarande stod och frustade och skakade av utmattning. Efter det borde jag kanske ha gett upp om jag hade haft något vett. Men det har jag ju inte. Jag blev till och med förmanad av min far. Tänk på att du är mor nu sa han, och han är inte den som är den.

Min relation med Putte pågick i sex år, men sedan blev han utleasad till en travtjej i Gävletrakten. Jag hoppas att jag någon gång kommer att träffa honom igen.

Som ett lavemang…

 

Jag är Ozzy – Ozzy Osbourne, Chris Ayres

Den här parallelläste jag samtidigt som Frihet och det kändes ungefär på samma sätt som att ena dagen streta på i isigt skidspår med bakhalka och andra dagen jogga lätt i nedförsbacke en sval försommarkväll. Det är inte språkligt tuggmotstånd i Ozzy, men likväl är den läsvärd i underhållningssyfte. Han är ju inte klok den här mannen, men det visste vi ju redan. Han berättar om alla galenskaper han hållit på med under åren, om sitt missbruk, om turnéerna, om sina kvinnor, om sina barn, om hur illa han behandlat sina nära och slutligen om TVs genomslagskraft och hur han blev en superkändis i och med att han gjorde en dokusåpa av sitt vardagsliv. Det var tydligen Sharon som drev det och det är hon som antagligen sett till att han överlevt. Jag kan inte förstå hur hon kan stå ut att leva med honom. Att skaffa barn med honom. Men Ozzy påstår att hon är lika galen själv, lika högljudd och oberäknelig.

 Jaja. Att läsa den gick som ett lavemang, som dom säger på Hägglunds. Prova!

Frihet – Jonathan Franzén

Den här boken har vi nyss diskuterat i min bokcirkel. Den fick ett relativt ljummet omdöme. Boken utspelar sig i ett medelklassområde i USA, där familjen Berglund dissekeras från olika håll. Det är en samtida roman och den har fått väldigt mycket uppmärksamhet och god kritik, så det borde väl vara något att hänga i julgranen kan man ju tro. Medan jag läser svävar jag mellan hopp och förtvivlan. Vissa partier är outhärdligt utförliga, medan andra blir intressanta och rätt skarpsinniga. Jag tror att Franzén försöker förklara sina karaktärers val i livet. Han uppehåller sig längst vid Patty, som växer upp i en välbärgad politikerfamilj. Hennes man, Walter, har en kargare uppväxt men lyckas i livet tack vare slit och intelligens. De kämpar på under åren men när barnen flyttar rasar familjeidyllen. Spöken från det förflutna kommer ikapp. Vad händer med familjen då?

Boken behandlar relationer mellan föräldrar och barn, mellan makar. Den tar upp otrohet, alkoholism och det ibland kvävande grannskapet där grannar ständigt har koll på varandra. Och åsikter om varandra. Det är så smått, men samtidigt väldigt universellt det där med social kontroll.

Sonen Joey är helt knäpp när han växer upp. Han tar avstånd från sina föräldrar, flyttar till granndottern Connie, som han har en relation med, och undviker sina föräldrar och sin syster i många år. Connie är en märklig figur. Det är som om hon bara kan existera tillsammans med Joey, utan honom är hon ingenting. Han strular runt och lurar henne, gör sig oanträffbar och tänker hela tiden på hur han ska bli av med henne, men hon fortsätter att hänga kvar ändå.

En kommentar som satt sig var ”Gör man så där? Håller man på att analysera sitt förflutna och varför man gör som man gör, eller är det bara författare som håller på så?” Jag vet inte. Man kanske måste bära ett trauma för att göra det.

Hade det inte varit för att det var ett läsåtagande hade jag aldrig läst klart boken, men ibland har man ett visst ansvar. Jag gav den en sex rattmuffar av tio möjliga. Nu i efterhand är jag glad att jag läst hela, eftersom den blir komplett och jag kan ge den ett mer nyanserat omdöme. Den griper inte tag i mig. Jag bär inte med mig Joey och Patty eller någon annan. Det fanns igenkänningsfaktorer, särskilt det som handlar om att människor som bor i samma område alltid har en massa åsikter om varandra. Oftast negativa. Men jag säger som Mauro Scocco: ”Jag är glad att det är över”

Inneskor och Gokväll och färgen rosa

 Idag var jag på synundersökning i akt och mening att införskaffa nya glajjor. De gamla har gått hädan och framlider sina sista dagar annorstädes, oklart var. Jag har tappat bort dem. Så. Vad blev det av det då? Min syn har försämrats p g a stigande ålder. Jag börjar bli gammal och genast började jag tänka på fler tecken på åldrande som jag påvisar. Så här kommer det, ej i inbördes ordning.

 Tecken nummer 1. I höstas köpte jag ett par nya inneskor att ha på jobbet. Det var halva priset på halva priset och dessutom säkert 70% rea, så om de initialt hade kostat typ 900 så landade jag dem för typ 273 kronor. De var av märket Embla. Glad i hågen begav jag mig hemåt med skopåsen och berättade ivrigt om mitt fynd för alla och envar. Att man köper inneskor och dessutom PÅ REA är inte nåt som en ung person skulle yvas över.

 Tecken nummer 2. Jag älskar Gokväll. Särskilt på fredagar då Anja Kontor är lite extra crazy och uppsnofsad. Övriga familjemedlemmar sparkar hälarna i soffan och hävdar att det är trååååååkigt, men jag tycker att det är ett väldigt trevligt program.

 Tecken nummer 3. Jag välkomnar jeansmodet med hög midja i stretch. Det håller in och döljer så bra.

 Tecken nummer 4. Jag har sedan några år tillbaka odlat en böjelse för färgen rosa. Man kan i sin villfarelse tro att det är en motreaktion och en tillbakasträvan mot svunnen tid då skinnet var fast och tänderna vita, men så är det inte. Enligt forskning (har ingen källa på den) så är det flickor i 4-8- årsåldern och kvinnor i 40-årsåldern som har den som favoritfärg.

Som grädde på moset har det nyss kommit ut en bok av Fanny Ambjörnsson . Rosa – den farliga färgen. Den ska jag ta och läsa.

Att galet leverera, på riktigt

Leverera

Johan Davidsson levererar fortfarande.

Sidney Crosby levererade verkligen i sin återkomst i NHL.

Idol-Molly levererar VERKLIGEN varje fredag.

(DHL och Schenker levererar. Paket.)

På riktigt

Jag tycker, på riktigt, att Backstreet Boys är jättebra.

Han menade på riktigt att han plockade upp sockarna från golvet.

Va? Är det sant? På riktigt?

(Nä- på låtsas, smurto)

Galet

Åh vilken fest! Helt galet!

Du skulle ha varit med igår på mötet! Det var helt galet!

Jag såg några galet snygga pumps igår!

(Bristande kongruens)

Det blir bättre med kokain

Jag funderar fortfarande på de här rockböckerna jag har snöat in på och hur dessa kan påverka människors läsning. Det är ju så att de som vanligtvis inte läser böcker kan tänka sig att läsa dessa. Översättningen i I, Ozzy är sisådär, men den fungerar. Det är nog inte det lättaste i världen att översätta Osbournish till Swedish. Jag tar den enkla vägen och läser min (skolans) svenska variant. När man pratar om boken gror ett litet intressefrö i vissa bokmotståndares ögon och jag tar det som ett tecken. Först tyckte jag att denna nya genre var ytterligare ett sätt att mjölka pengar ur slocknade karriärer (vilket det iofs fortfarande är), men det kanske inte spelar någon roll egentligen. Ozzy, Lemmy och Nikki är kanske lika mycket profeter för läsning som jag och andra desperata svenskfröknar, men grabbarna har övertag i läspropagandan eftersom de antagligen är lite galnare än vad vi är. Lite roligare. Lite mer gränslösa. Lite mer påtända och fulla.

 Hursomhelst – Timbuktu får åka ur Mp3n. Han är för mellow.  Med Master of puppets i öronen forcerar jag K2. Minst.

Årets bokmumsande

Jag vill göra det här till en egen meny/rubrik/etikett/kategori, men jag fattar inte hur man gör så det får bli ett jättelångt inlägg istället. Säkert har jag glömt någon liten bok också.

Toni Morrison. Beloved. Fantastisk. Väldigt speciell. Litterär. Läste den i min ungdom och var nog inte riktigt där än då. Men nu när jag läste om den fick den en helt annan dimension. Magisk.

Joakim Langer. Frank Andersson. Sanningen om lögnerna. Inte så kul, men bitvis intressant.

Guillermo del Toro och Chuck Hogan. The Strain. Väldigt filmisk zombiebok med en käftsmäll till anslag. Höll inte hela vägen.

Arne Dahl. Viskleken. Sveriges absolut bästa deckarförfattare, tillsammans med Åsa Larsson (som  kommer med ny bok snart, yey!) och Henning Mankell. Älskar A-gruppen och Paul Hjelm. Ska bli tv-serie. Vet inte vad jag tycker om det.

Carrie Ryan. Forest of hands and teeth. Zombiebok. Njee, jobbig huvudkaraktär. Inte min väska.

Charlaine Harris. Dead inte the family. Ja, det är ju Sookie så det funkar alltid.

Charlaine Harris. Dead reckoning. Se ovan

Charlaine Harris. Touch of dead. Se ovan.

Suzanne Collins. Hunger games. Oj en riktig rackabajsare till bok. Läs den för sjutton!

Suzanne Collins. Catching fire. Var tvungen att läsa fortsättningen. Helt okej den med.

Suzanne Collins. Mockingjay. Jag grät och grät när den var slut. Kan aldrig tro att filmen/filmerna blir lika bra.

Melina Marchetta. Jellicoe Road. Väldigt smart bok med intressanta karaktärer. Obeskrivbar. Grät som ett barn i slutet.

Muriel Barbery. Igelkottens elegans. Mmmm. Fin bok och intressant att läsa om Frankrikes klassamhälle. Mycket filosofi.

Mats Strandberg. Cirkeln. Inte lika bra som jag trodde men ett roligt försök till spökhistoria i svensk vardagsmiljö.

David Nicholls. En dag. En bok som tog sig efterhand. Om man gillar den gamla engelska serien Kalla fötter, så gillar man det här tror jag. Nicholls skrev manus till serien.

Haruki Murakami. Vad jag pratar om när jag pratar om löpning. Finurlig, stillsam, varm och eftertänksam bok. Tycker mycket mycket om den.

Mötley Crüe. Neil Strauss. The Dirt. Fascinerande och äcklig och sorglig.

Jag är Ozzy. Chris Ayres. Ozzy Osbourne. Lite trevande översättning. Det blir lite för mycket stundtals. Har fått en elev att läsa den, så alltid nåt!

Tidigare äldre inlägg