Så kom det en häst till slut

Putte

Den allra första hästen jag red på hette Patrik. Ett märkligt namn på en häst. Han var en shetlandsponny och jag gick på mellanstadiet. Jag skulle kunna mörda för att hitta en bild på honom. Efter Patrik var det mest 4H-gården i Sidensjö som gällde. Jag minns särskilt en nordsvensk som hette Nicke. Han blev jag tvåa med i en dressyrtävling vi hade där. Sedan passerade en rad hästar tills den dag jag träffade Pontai. Han var hälften New Forest och hälften fullblod. Hans mamma hade varit galopphäst. Han var härlig, sprallig och personlig och jag skulle vilja rida honom idag för att se om jag blivit bättre. Det går tyvärr inte eftersom han är död. Efter det hade jag ett långt uppehåll på säkert tio år. Jag gjorde en trevande come back med en arab, men det slutade i ett gigantiskt allergianfall. Så jag trodde att hästintresset var dödsdömt. Tills den dagen jag träffade Putte.

Han är fux, nordsvensk travare och en av de snyggaste hästarna jag någonsin sett. Han är väldigt fuxig i lynnet också, lite ”halvbänn”, ganska tokig, typiskt travhästforcerad, obändigt stark. Jag tror jag åkte i backen tre-fyra gånger och jag minns särskilt när han fick ett il och började skena mitt i en galoppintervall. Han gjorde så ibland och det var helt omöjligt att få stopp. Jag stod i sadeln och sågade med tyglarna, men det sket han i. Högaktningsfullt. Jag kände till vägen väl som vi rusade fram på och jag var kallt skräckslagen eftersom det finns ganska många sommarstugor där. Vägen var smal och kringelkrokig och det kunde komma en bil. Och hästen bara sprang och sprang. Fortare och fortare. Okej Lindis, tänkte jag. Det kommer en vändplan. Där borde jag få stopp. Och stopp blev det. För mig. Putte gjorde en snabb vändning i full galopp, jag flög i en båge in i slyriset och såg hästarslet försvinna i fjärran. Så det var bra att ta hjälmen under armen och traska hemåt. Efter vägen hittade jag en stigbygel, ett stigläder, men annars tog han med sig det mesta hem. Tre kilometer senare kom jag fram till stallet och möttes av skärrade grannar och en vitlöddrig häst som fortfarande stod och frustade och skakade av utmattning. Efter det borde jag kanske ha gett upp om jag hade haft något vett. Men det har jag ju inte. Jag blev till och med förmanad av min far. Tänk på att du är mor nu sa han, och han är inte den som är den.

Min relation med Putte pågick i sex år, men sedan blev han utleasad till en travtjej i Gävletrakten. Jag hoppas att jag någon gång kommer att träffa honom igen.

Annonser

3 reaktioner på ”Så kom det en häst till slut

  1. Ååå va fint skrivet,minns alla de där namnen, några har jag ju också haft den stora äran att få träffa och klappa lite på. Om du tar reda på var Putte är så kan vi mötas upp i Gävle och åka och hälsa på honom. Det lovar jag att vi kan göra om du vill.

  2. Ja Misan, om vi inte lyckas ta oss till Chicago så vore det väl fan om vi inte skulle kunna fixa Gävle, asså:) Kan vi ju hälsa på Ann-Katrin och Aldor också.

  3. Ja det kan vi ju så klart. Vi måste ju någonstans att bo så det blir ju kanske oundvikligt att träffa dom.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s