Är du en åsiktstaliban, hörrö?

Det snackas nyord på radion och Johan Wester och Anders Jansson, dessa skånska små Hipp Hipp-äpplen, startade en liten fundering hos mig. Det finns ett antal nyord som Språkrådet listar och alla är inte lika trevliga, men här kommer mina tre favoriter plus ett eget nyord som jag skulle vilja införa.

Åsiktstaliban – man låter ingen annan ha en annan åsikt – my way or the highway. Finns ju en del såna..

Räckviddsångest – när man kör elbil och inte riktigt vet om batteriet räcker ända fram. Typ som tankningsångest, om det funnits.

Attitydinkontinens – du KAN inte hålla inne med vad du tycker – det måste bara uuuut!

Mitt ord som jag skulle vilja införa: Ett onöd – flera onöd. Substantivering av adjektivet onödig.

”Vilket sabla onöd att ta bilen till Konsum. Det är max 150 meter dit”

”Åh du ditt onöööd! Var du tvungen att köra om när du liks ska svänga av vägen?”

Jag tror att jag begick ett misstag igår.  Jag tröstköpte Ensamma hjärtan och hemlösa hundar av Lucy Dillon – bara för att jag inte duger mycket mer till än att ligga med benet i högläge just nu. Efter 35  sidor känns det som dålig chick-lit. Jag har Huvudjägarna att tillgå också, och mer därtill, men det här bokköparbeteendet är inte bra. Jag måste ju läsa dom också!

Annonser

Oprahbok och Oprahfilm

På söndagnatt sträckläste jag ut The Help och sedan såg jag filmen dagen efter. Det borde vara ett perfekt upplägg för att göra en jämförelse. Boken var för det första väldigt bra. Den utspelar sig på 60-talet i Jackson Mississippi, där huvudpersonerna Aibileen, Minny och Skeeter bestämmer sig för att skriva en anonym intervjubok om de svarta hushållerskornas arbetssituation. Den måste vara anonym eftersom det är en känslig fråga och de får kämpa hårt för att få fler kvinnor att berätta sina historier. Efter att Yule Mae blir anklagad för att ha stulit en ring, sluter fler kvinnor upp. Yule Mae stal ringen för att kunna betala sina tvillingsöners collegeavgifter. Hon bad om ett lån, men fick inget. så hon åker i fängelse.

Filmen följer boken ganska väl, förutom några enstaka händelser. Skådespelarna är helt hemma i sina roller och jag gillar Emma Stone som Skeeter. Det som inte filmen kan nyansera, men som boken gör är porträttet av Hilly Holbrook. Hilly är en ondskefull kvinna som gör allt för att få sin vilja igenom, vare sig det gäller att inrätta speciella toaletter för the helps till att anklaga dem för att stjäla när hennes ära gått förnär. Som motvikt ser man i boken att hon är väldigt kärleksfull mot sina barn, men det märks inte alls i filmen. Så där vinner boken – det blir mer mänskliga porträtt. Jag är inte riktigt nöjd med filmens Minny – hon var vassare och mer ilsken i boken och växelspelet mellan henne och dottern Kindra finns inte alls i filmen. Boken är roligare och självklart mer nyansrik, men det är väl det som är filmmediets akilleshäl. Det finns inte tid att göra rättvisa och djupa porträtt av människor.

Och Lafayette (Nelsan Ellis) från True Blood är med i en liten roll! Det kryllar av gamla jänkarbilar och Skeeter kör en midnattsblå Cheva. Alla vita kvinnor har femtiotalsklänningar, men den utstötta Celia Foote ser mer ut som Marilyn Monroe med urringningar, tajta skärningar och väteperoxidblekt hår. Celia är också mycket mer problematiserad i boken – hon kommer från white trash Sugar ditch och vet ingenting om någonting, sedan ska hon spela societetsdam och det går skitdåligt. Sissy Spacek spelar Hilly’s mamma (som blir satt på ålderdomshem för att hon inte ska skvallra om Minny’s eat-my-shit paj) och hon gör en fin prestation. Jag tycker om när gamla, riktigt skickliga, skådespelare får utrymme. Så på det stora hela är jag fasansfullt nöjd med både filmen och boken.

Roligt också att Arne Dahls Misterioso (som jag läste för år och dar sen) funkar i TV-serieformat. Varje bok ska bli två 90-minutersavsnitt läste jag. Sen att Hultin gått och blivit kvinna går väl för sig, antar jag, men han var en frän GW-aktig karaktär i boken.

Årets klantigaste manöver

Jag skulle rida igår. Det var inget särskilt ovanligt med det, något jag gör och har gjort ganska mycket i mina dar. Jag skulle rida intervaller med Sogå Bonifacio som är en ljuvlig, pampig och väldigt stillsam och trevlig travare. P körde en annan av sina hästar och allt var stabilt. Hästarna gick riktigt bra och kändes fina. Och vad gör jag? Sista och femte intervallen känner jag att stigbygeln sakta glider framåt och min fot glider bakåt. Inte optimalt läge om man sitter på en travhäst som går på rejält fort. Jag försöker lirka in foten, men eftersom jag står upp (som en jockey) är det lite svårt. Jag har ju tyngden i fötterna. Så jag tappar stigbygeln och åker som en pärsäck i backen. Hästen joggar hem.  Nu  ser jag ut om jag har silikonimplantat i läpparna och knät är hyfsat svullet, men annars gick det bra. Det såg nog värre ut än vad det var. Men i eftertankens kranka blekhet känner jag mig inte så värst stekhet. Jag tror inte att hästen tog skada alls, han stod som en filbunke i stallet men han startar på fredag så då tänker jag hålla en tumme eller två.

Snömannens hemlighet – Martin Widmark, Christina Alvner

Nellys mamma säger att ska pappa ska raka sig men pappa säger att han bestämmer om sitt eget skägg. Nelly satt och hörde på medan hon knöt sina pjäxor. Hon och mamma och pappa var på ett hotell som hette Fjällvidden. Nelly Rapp är en agent i monsterakademin som jobbar för LENA-SLEVA. Åter till boken. Nelly skulle hyra slalomskidor och mannen som stod bakom disken var alldeles svettig.  Nelly får ett varningsbrev av LENA-SLEVA. Där står det att om hon ser något misstänkt kan det vara en snöman. Nelly hade ju sett nåt misstänkt – den svettiga mannen i skidbutiken.  London (Nellys hund) gör ett misstag och kissar på en tants skidor. Tanten går och ska lämna tillbaka sina skidor. Den svettige mannen – Börye, alltså snömannen, blir jättearg när han märker att London har kissat på skidorna. Börye är hårig, stor, läskig och barfota. Nelly behöver mera bevis och hon gör en stor snöboll för att kolla in i butiken på den misstänkte Börye. Hon spionerar på Börye och ser att han är genomblöt av svett och hårig över hela kroppen. Nelly tittar in och sen känner hon nåt på axeln….

Läs den här boken eftersom den är spännande, mystisk och rolig.

//skriven av M

Jag kan tycka, nånstans, att grejen är den

Nånstans

Nånstans så är det ju så att SAAB inte är ett särskilt stabilt företag.”

”Det känns nånstans som om jag inte riktigt når fram.”

(Var känner man något när man känner det nånstans?)

Kan jag tycka (varieras med ju och ordföljd)

”Att koka skinka ligger inte etta på min to do-list, kan ju jag tycka

Jag kan ju tycka att det ibland blir lite väl mycket saffran i skorporna”

(Är jag verkligen riktigt säker på att jag kan tycka det?)

Grejen är den

Grejen är den att rent utseendemässigt är Madde snyggare än Vickan (kan jag tycka)

Bruce Dickinsons fru smög in till Nikki Sixx under deras gemensamma turné. Grejen är den att Bruce inte hade en aning om det (givetvis) och att Nikki inte visste att det var Bruces fru.

(Vad är grejen? Vad?)

Shazaam!

Jag berättade lite kort om den här fina boken för min kompis Leffan och då sa han ”Jaha. En Oprahbok” Jamen precis! Toni Morrisson, Maya Angelou, Alice Walker och den här av Kathryn Stockett. Det är intelligenta svarta kvinnor som jobbar som hushållerskor hos vita. Det är mycket Black English, som jag älskar så förbehållslöst. Jag har nyss börjat på den och just nu håler en av huvudpersonerna, Aibileen, att fundera på varför det egentligen är så nödvändigt att the help ska ha en egen toa. Det är stötande för den vita husfrun att kissa på samma toa som hushållerskan. Hon kanske blir smittad med något. Och citatet på baksidan ”…where black maids raise white children, but aren’t trusted not to steal the silver”

”Jag har närt en kommunist vid min barm”

Kalle Anka ligger i lä, det finns bara ett måste på jul och det är att se Karl Bertil Jonsson. Det finns många favoritcitat, men rubriken är nog i topp, ”… sa den glöggfryntlige Tyko”. Eller när samme glöggfryntlige Tyko vrålar till sin son ”Fattar du vad du har gjort! Du kan åka in på anstalt för det här!” Eller när byrådirektören säger ”Det var förbanne mig det finaste jag hört sedan jag konfirmerades. Vill du ha ett fikon?”

Tage Danielsson och Astrid Lindgren slår an samma känslosträng hos mig. Deras röster lägger sig som bomull kring hjärtat. Det finns något väldigt gott i det dom har gjort, som att det finns hopp för mänskligheten. Jag såg att Karl Bertil kommit på DVD också, men det skulle kännas som ett helgerån att se den under så kommersiella premisser. Det ska vara på statlig TV, på julafton och aldrig annars. ‘Nuff said.

Angående nyhetsvärdering så undrar jag stillsamt vad som är viktigast i dagens nyhetsflöde. Är det att två svenskar dömts för terrorbrott i Etiopien eller att Kajsa Bergkvist är lesbisk?

Amy

Jag har blivit så fascinerad av Amy Winehouse. Jag trodde att hon bara var en knarkande brittisk tjej med lite konstiga låtar, men hon är ju alldeles särdeles underbar. Eller var. Det var när jag såg dokumentären om henne som jag började lyssna på låtarna.

Oh yeah! En screenshot av min header!

I Gittan och gråvargarna finns en fröken som alltid säger Ooooh, så roligt (på hemmasnickrad skånska så det blir euuooo seooo reuooligt) om allt som de små gossarna och flickebarnen ska göra på dagis. Gittan brukar inta en rätt skeptisk hållning. Hon vill helst hänga i sandlådan med Nils. Jag har också svårt för hurtfriska klämkäckhetsministrar. Men nu var det här fasansfullt jätteroligt. Jag fick en screenshot av min header! Jag tror att jag förstår vad det betyder, men är dock inte helt supersäker.  Anna T är en gammal elev till mig som gjort ett antal oförglömliga filmer och presentationer under sina år på Parkskolan.  Bland annat har jag blivit porträtterad som Hades i en moderniserad film med den grekiska mytologin som fond, där en efter en av dokusåpadeltagarna röstades ut och hamnade hos mig, stackarna. Hon har också skaffat mig en autograf av Magnus Carlsson, min oförmodade hjälte från schlager/discoträsket. Ooooh, så roligt.