Film och bok i ett

Intressant läsning blev det till slut. David Gilmours Filmklubben är en liten bok vars baksidestext jag föll för när jag stod och förlorade mig i hyllorna på Parkbibblan. Just nu jonglerar jag med Majgull Axelssons Slumpvandring och Water for elephants och den här och det föll sig så att jag läste ut Filmklubben först av alla. Den handlar om David och Jesse, far och son. Sonen går på college, men det går inte särskilt bra för honom. Han sumpar tentor och är allmänt ointresserad, så pappan säger skit i det då och låter pojken hoppa av. Den enda motprestationen han kräver är att de ska se minst tre filmer i veckan och pappan ska välja vilka.

Hmm.. Låter som två flugor i en liten ask..

Så via Casablanca, Exorcisten, Dirty Harry, Kurosawa, Gudfadern (I slutet listar han alla, säkert hundra filmer) och många många fler så ledsagar han sin son Jesse en tid. Något år. Det blir samtal om tjejer och förhållanden. Deras samtal handlar mest om det och det är inte detta som gör boken bra utan det är när Gilmour nämner scener ur filmer som gör att de står ut från mängden. Att han plockar upp de små gester som bara riktigt stora skådespelare kan göra för att uttrycka något. Hur tystnaden skapar mystik och hur Tarantinos dialoger trollar fram sagolika skådespelarprestationer. Så det går jag igång på, givetvis.

En grej som jag inte gillar är när han skriver om Exorcisten och kallar prästen (som han inte ens verkar veta är VÅRAN Max von Sydow) för amatör, och påstår att han i själva verket var präst i verkliga livet. Det är ju desinformation för höge farao! Eller så är jag jättefelunderrättad. Producenterna till filmen ville ha Marlon Brando som prästen men regissören Friedkin vägrade eftersom han var rädd att Brando med sitt underbett och sluddriga tal skulle överskugga filmen.

Annars är det mycket sentimentaliteter om gamla flickvänner och ångesten som dessa två drabbas av när flickvännerna träffar nya. Lite tradigt det där. Men sedan skriver han

jag gjorde den dystra iakttagelsen att barnuppfostran bestod av en enda lång rad farväl, av blöjor och sedan av vinteroveraller och slutligen av själva barnet

Usch. Fasa. Sorg. Floder av tårar. Och jag känner igen det så väl. Helt plötsligt är man inte en del i ens barns liv. Man har liksom spelat ut sin roll. När jag läser det där hoppas jag för en stund intensivt att jag kan konservera min nioåring som hon är just precis nu.

Så till alla filmofiler – Prova!

Annonser

2 reaktioner på ”Film och bok i ett

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s