Oprahbok och Oprahfilm

På söndagnatt sträckläste jag ut The Help och sedan såg jag filmen dagen efter. Det borde vara ett perfekt upplägg för att göra en jämförelse. Boken var för det första väldigt bra. Den utspelar sig på 60-talet i Jackson Mississippi, där huvudpersonerna Aibileen, Minny och Skeeter bestämmer sig för att skriva en anonym intervjubok om de svarta hushållerskornas arbetssituation. Den måste vara anonym eftersom det är en känslig fråga och de får kämpa hårt för att få fler kvinnor att berätta sina historier. Efter att Yule Mae blir anklagad för att ha stulit en ring, sluter fler kvinnor upp. Yule Mae stal ringen för att kunna betala sina tvillingsöners collegeavgifter. Hon bad om ett lån, men fick inget. så hon åker i fängelse.

Filmen följer boken ganska väl, förutom några enstaka händelser. Skådespelarna är helt hemma i sina roller och jag gillar Emma Stone som Skeeter. Det som inte filmen kan nyansera, men som boken gör är porträttet av Hilly Holbrook. Hilly är en ondskefull kvinna som gör allt för att få sin vilja igenom, vare sig det gäller att inrätta speciella toaletter för the helps till att anklaga dem för att stjäla när hennes ära gått förnär. Som motvikt ser man i boken att hon är väldigt kärleksfull mot sina barn, men det märks inte alls i filmen. Så där vinner boken – det blir mer mänskliga porträtt. Jag är inte riktigt nöjd med filmens Minny – hon var vassare och mer ilsken i boken och växelspelet mellan henne och dottern Kindra finns inte alls i filmen. Boken är roligare och självklart mer nyansrik, men det är väl det som är filmmediets akilleshäl. Det finns inte tid att göra rättvisa och djupa porträtt av människor.

Och Lafayette (Nelsan Ellis) från True Blood är med i en liten roll! Det kryllar av gamla jänkarbilar och Skeeter kör en midnattsblå Cheva. Alla vita kvinnor har femtiotalsklänningar, men den utstötta Celia Foote ser mer ut som Marilyn Monroe med urringningar, tajta skärningar och väteperoxidblekt hår. Celia är också mycket mer problematiserad i boken – hon kommer från white trash Sugar ditch och vet ingenting om någonting, sedan ska hon spela societetsdam och det går skitdåligt. Sissy Spacek spelar Hilly’s mamma (som blir satt på ålderdomshem för att hon inte ska skvallra om Minny’s eat-my-shit paj) och hon gör en fin prestation. Jag tycker om när gamla, riktigt skickliga, skådespelare får utrymme. Så på det stora hela är jag fasansfullt nöjd med både filmen och boken.

Roligt också att Arne Dahls Misterioso (som jag läste för år och dar sen) funkar i TV-serieformat. Varje bok ska bli två 90-minutersavsnitt läste jag. Sen att Hultin gått och blivit kvinna går väl för sig, antar jag, men han var en frän GW-aktig karaktär i boken.

Annonser

1 kommentar (+lägga till din?)

  1. Trackback: yes please – no never « Fröken Fräkens tok- och bokblogg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: