Från Sisyfos till Josh Groban på 5 sekunder

 

 

 

 

 

 

Jag var ingen solstråle i morse. Allt var nöd och jag kände mig som Sisyfos. Sisyfos hade det inte lätt han inte. Jag har elever som håller på med grekiska gudamyter och därför är Sisyfos på tapeten. Så jag kände mig som en knogsläpande energibefriad troglodyte och möts av ett under av energi i form av mina ystra elever. En vrålar – FAAN, jag måste skriva ett CV! Genast förvandlas jag till den väna, tillmötesgående och alerta skolfröken jag i själva verket är och tillbringar förmiddagen med engelskpluggande, cv -och referatförfattande ungdomar och alla är på bra humör! På en måndagmorgon! Jag fick lust att likt Josh Groban brista ut i You lift mee uuuup, men jag behärskade mig.

Annonser

Handlingsplan vid eventuell zombieapokalyps

Jag har funderat på hur jag skulle överleva en zombieinvasion och jag kom fram till att mina chanser att fixa det skulle vara relativt goda under vissa premisser. Alla resonemang och invändningar angående sannolikhet styr jag åt sidan.

  1. Jag skulle barrikadera mig i mitt hem. Hemmet ligger på andra våningen med en tämligen bastant dörr ut till trappuppgången, så där känner jag mig safe, förutsatt att ingen under några omständigheter öppnar lägenhetsdörren. Min två M skulle givetvis också klara sig, det är en oomkullrunkelig premiss.

  2. Därefter skulle jag spika brädor för fönstren och balkongdörren. Det kan bli lite svårt eftersom det är betong, så då har jag funderat på om man ska ha betongplugg så att det sitter. Om det mot förmodan skulle klättra upp en zombie på balkongen vill man ju vara säker. Men med tanke på den ålderstigna population som befolkar min kära hemby så är det inte troligt att de lokala zombiesarna är särskilt atletiska.

  3. Eftersom jag inte har så långt till Konsum tänkte jag att jag kunde hoppa ned från balkongen (typ tre meter) och springa till Konsum, alternativt cykla. Eller ta bilen, men då måste jag ha den parkerad så nära som möjligt. Jag skulle utgå från att Helen och Carina och alla andra på Konsum inte skulle jobba under pågående apokalyps och därför skulle jag samvetslöst förse mig med så många konserver som det bara gick. Man skulle ju behöva ett tillhygge också och jag funderar starkt på att fara till syrran och låna hennes hagelbössa. Hon har ju flera. Utifall att. Konsumsituationen har jag tänkt på en hel del – det finns ju bara två utgångar så man skulle helst haft en granatkastare för att kunna spränga hål i väggen vid trängt läge. Syrran kanske har en sån med.

  4. I World War Z av Max Brooks står det i ett reportage från Finland att zombiesarna liksom fryser till is när det är kallgrader och det vore ju bra. Tyvärr töar de fram när det blir varmt, men man får en frist vintertid. Hursomhelst blir det problem med uppvärmningen, det tar slut på pellets och man måste gå ner i källaren och fylla på. Det är ju garanterat en fallgrop så i förebyggande syfte borde jag spela CS och öva headshots, så att jag fixar det under press när jag ska fylla på pellets.

Det finns mycket att tillägga och jag har inte tänkt klart hur allt kommer att arta sig i förlängningen, men jag tycker att det är en schysst handlingsplan. I ett vidare perspektiv bör man beakta ström- och vattenförsörjning, internetuppkoppling och annat livsviktigt. Att jag överhuvutaget funderar på det här är WWZ fel eftersom den är dokumentärt skriven och den mest realistiska zombiehistoria jag någonsin kommit i kontakt med. Överjävla bra dessutom och ”soon to be a major motion picture”. I’m gnugging my zombielovin’ hands.

En förtjusande liten bagatell

Jag sträckläste Gail Carrigers bok Soulless igår och slogs av följande insikter. Krocken mellan viktoriansk brittisk överklassmiljö (väldigt mycket fafafa) och vampyrer och varulvar är faktiskt riktigt lyckad. Det är ungefär som att ha marmelad och ost på mackan – det borde inte passa ihop men det gör det ändå. Intrigen är hur fånig som helst och Alexia, hjältinnan, kan gå an om tyg, mönster, hattar och andra modedetaljer i det oändliga, vilket tråkar ut mig och får mig att tappa fokus. Sedan drar hon minst en dräpande one-liner per sida, så jag har hennes fulla uppmärksamhet ändå.

Hon är preternatural, vilket innebär att hon har en förmåga att neutralisera övernaturliga drag hos supernaturals (eller supes som Sookie säger), så när hon rör vid en vampyr blir den försvagad, förmänskligad. Min favoritkaraktär är Lord Akeldama, en Jean-Pierre Barda/Babsan/Christer Lindarw-vampyr, med helt galna outfits. Han kallar Alexia för begonia petal, daffodil, diminutive gherkin (minigurka typ) och fluffy cockatoo och pratar oavbrutet.  ”Alexia, sugarplumiest of the plums..”  Min originalplan var att läsa den här och sedan sluka resten till sommaren och jag tror det blir så. Den var tillräckligt bra för det. Visst finns det en hel del minus också, som att Alexia inte anses tillräckligt vacker för att giftas bort p g a att hon har italienskt påbrå, stor näsa och är så gammal som 25! Överhuvudtaget är det där med att giftas bort ganska irriterande, men det var ju så då och vi har väl kommit en bit på väg sedan dess förmodar jag.

Storymässigt är den himla lik Charlaine Harris böcker om Sookie. Hjältinnan är frispråkig, stark och egensinnig och har en egenskap som inte vanliga människor har. Språket är slagkraftigt och förankrat i den miljö de befinner sig i. Det finns en humor som tilltalar mig mycket. Kärleksförbindelserna är passionerade och rätt explicita (trots Jane Austen-draget). Det skulle vara väldigt roligt om Carrigers böcker skulle bli TV-serie (och inte alltför otippat heller) men då hoppas jag att någon torr Ricky Gervais-aktig människa håller i trådarna och därmed behåller det brittiskt 1800-talstypiska och den humor som markeras med ett höjt ögonbryn på sin höjd. Det vore trevligt.

yes please – no never

Jag hakar på trenden att skriva om vilka slags baksidestexter man fastnar för

Yes please

en komisk/ironisk ton

vampyrer (men inte Twilight, det går bara inte)

sånt som Stephen King gillar eftersom jag gillar, nej, älskar Stephen och vägrar att tro att han kan ha fel

amerikanska södern/New Orleans/Mississsippi

virus

kaos

övernaturligheter

norrland

lik arrangerade i bisarra ställningar

andra världskriget

spinoffer på sånt jag redan läst och gillat

slaveri/Oprahbok

udda titlar (Extremely loud and terribly close, typ)

No never

radhustrauman

ett ömsint porträtt av

pedofilhärva

utsatta barn

en gripande uppväxtskildring

alkoholism/missbruk

ett destruktivt liv fyllt av droger

läs den sanna berättelsen om

psykisk sjukdom

kritikerrosad

medelålders par i kris (och vem orkade bry sig om det)

Det går bra nu

Öppnade dagen med att glömma telefonen hemma. Därefter tandläkarbesök, rutinkoll och hål på distal 5. Åtgärdas tisdag. Därefter kör jag fast med min hjältebil och får vika ned mig och fråga om hjälp. Efter arbetsdagen slut då jag försöker skotta fram bilen efter dagens idoga arbete och snöfall hittar jag en försmädlig p-bot inbäddad i snön på framrutan. En alldeles strålande torsdag.