And the Raven, never flitting, still is sitting, still is sitting

Fågelskådare är ett intensivt släkte. Väldigt hängivna individer som häckar runt Hornborgarsjön när tranorna kommer och har en tendens att hals över huvud kasta sig i närmsta fordon och bege sig till Långtbortistan om de får korn på en tvärstrimmig klippsnäppa eller en gråtandad kindgås. Min morbror är en representant för detta släkte och jag har fått förmånen att studera honom på nära håll. När vi åker i karavan till Norge och fiskar är det bäst att inte ligga för nära bakom. Han kan pallnita närsomhelst oavsett trafiktryck och slita fram kikaren när han ser något intressant flygfä eller en roadkill, som han sedan har lektion om vid nästa rastplats (trots att vi andra fikar). Högtidsstunden för honom är när han lyckas sikta en tretåig mås och han tjoar, fotar och ramlar nästan i sjön om vartannat, trots att vi andra normala individer tocktocktockar som Idefix.

Nu när jag läser Korparna så skildrar Bannerhed naturen utifrån fågelskådarperspektiv. Jag kan ju inte skriva fågelperspektiv – då har vi total förvirring – men jag skulle gärna vilja. Han återger detaljer om krickor, rördrommar, gulärlor och näktergalar och jag rycks med och känner igen ganska mycket. Jag förstår fascinationen, även om jag inte kan dela den till fullo, men han är så duktig Bannerhed när han skildrar skogen och himlen och sjöarna utifrån fåglar. Det blir ödesmättat och väldigt vackert. Korparna hotar med död och olycka när de tyst kommer flygande och i folktron var ju korparna en olyckans budbärare. Jag kan förstå det – de är svarta och stora och äter as. Men det är en väldigt vacker fågel som jag brukar mata med skräplake när jag fiskar röding i fjälls.

På det stora hela är kråkfåglar (kajor, kråkor, korpar och skator) ganska roliga. Jag hade en stor uppgörelse med ett gäng kajor för många år sedan. De hade bestämt att de skulle bygga bo i min skorsten, men jag var inte lika övertygad. Skorstenen hade tre ventilationskanaler och kajorna tyckte att det var perfekt, varmt och skönt och skyddat. Jag vaknade vid halvfyrasnåret av att det kraxade och skrapade i murstocken, varpå jag yrvaket begav mig ut och skällde. Det var inte en ett hållbart utvecklingsalternativ, med störd nattsömn och svajiga nerver som följd, så det slutade med ett hönsnät fastsatt med spännband över skorstenen. Invadörerna var där i flera nätter och skakade detta galler, men de fick ge sig. 1-0 till mig.

Mammas gamla kisse Månsson hade ”a thing” med skator. Eller de hade det med honom. Han kunde ligga och sova ute och skatorna var som tokiga, dök mot honom och skränade. Till slut fick han nog – begav sig in i skogen – kom tillbaka med en ihjälbiten skatunge, la sig i gräset och blickade strängt mot skatavdelningen. Han var hardcore den katten.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: