Alla bra heter Steven

Blacklands – Belinda Bauer

Stephen King, Steven Gerrard, Stephen Hawking och pojken Steven Lamb i Blacklands.

I ena ringhörnan har vi seriemördaren och barnarövaren Arnold Avery. En pedofil utan empati som stalkar småbarn, lurar in dem i sin skåpvagn, våldtar och dödar dem. Till slut. Numera sitter han i fängelse och försöker genom gott uppförande, studier och skenbar ånger övertyga fängelsepsykologen att han vill bättra sig.

I den andra ringhörnan sitter 12-åriga Steven Lamb. Han är så himla fin den pojken så jag vet inte vad jag ska ta mig till. Det Steven gör inledningsvis är att gräva hål ute på heden Exmoor. Han gräver därför han vill hitta sin morbrors lik, så att familjen kan få frid. Hans familj består av mormor, som är en bitter och vresig kvinna. Hon har fastnat i sorgen efter sin mördade son och det är ömkansvärt, men det som talar till hennes nackdel är att hon inte behandlar sina barnbarn och absolut inte Steven som hon borde. Stevens mamma är också hon bitter och favoriserar Stevens lillebror Davey å det grövsta.

Steven får en snilleblixt och börjar skicka brev till Arnold Avery. Seriemördaren. Och gubben svarar! Det slår mig hur sårbara barn är och följande rader

 ”For only about the millionth time in his short life he wished that he had someone to confide in. Not Lewis, but someone older and wiser, who could tell him where and how he’d gone wrong and how to put it right

gör att jag känner mig maktlös och förtvivlad. Är det inte en förälders uppgift att finnas där? Belinda Bauers bok Blacklands, Mörk jord på svenska, är en kriminalroman, men hon skriver själv i epilogen att det inte var tänkt så till en början.  Blacklands är svår att kategorisera, inte deckare, inte thriller men spännande som sjutton sista biten. Det jag bekymrar mig mest för är hur Steven ska få ett bra liv och en tro på sig själv.

He was not a boy who had ever had much to take pride in, so swallowing a bit of pride now would be sour, but not impossible
 

Jag tycker att Belinda Bauer skriver bra, utan att göra särskilt stora språkliga åthävor. Hon är duktig att teckna karaktärer och porträttet av Steven är varmt och vackert, medan kontrasten mot Avery är svartvit. Hon försöker inte förklara varför Avery är så sjuk i huvudet, utan konstaterar det bara. En väldigt bra bok med en huvudperson som väcker tankar och finns kvar.

Tips till dig som tänker forcera en snötäckt åker till häst

Kolla snödjupet först! ”Min” kuse (en inte alltför vass, men ändock charmig kniv i den berömda lådan) ville ta en alternativ väg, alltså på sidan av det skoterspår jag försökte följa, och det slutade med att han sjönk ned till bogen. Han försökte kämpa, men till slut tittade han bak på mig och blicken sa – ”Seriöst, wide load, du måste av! Jag lydde snällt och han fick, likt ett rådjur, hoppa sig fram tills han nådde terra firma. Karaktärsdanande övningar för både ryttare och häst, vill jag påstå. Han såg ut som en sockerbeströdd pepparkaka med svår astma efter denna för honom mardrömslika passage.

68 bullar senare

försöker jag andas lite. Helgens bokbloggsjerka handlar om nordiska författare.

Pusha för en nordisk författare som du gillar och så vill vi naturligtvis att du ska tipsa oss om en bok av honom/henne som vi absolut måste läsa.

Jag tänkte att jag skulle skriva om Herbjörg Wassmo och framförallt hennes trilogi om Tora – Huset med den blinda glasverandan, Det stumma rummet och Hudlös himmel. Men jag ser nu på adlibris att de inte finns att köpa på svenska. Hmm.. Säljer de inte längre? Wassmo debuterade med den trilogin och hon skildrar Nordnorge och en flicka som växer upp under riktigt jävliga förhållanden. Tora är tyskunge och hennes styvfar Stefan utnyttjar henne sexuellt. Det är längesedan jag läste dessa böcker, men jag minns att jag fastnade för dem och att de grep tag i mig. Wassmo skriver även poesi och hon är en riktigt litterär författare. Toras resa är gripande och grym och hon har sin moster Rakel som ger henne styrka. Jag vet inte om jag är ute och cyklar nu, men jag tror att Wassmos böcker kom innan den stora boomen av eländesböcker (Pojken som kallades Det, Zebraflickan etc).

Om jag hade varit fjorton hade jag absolut lovprisat och höjt Margit Sandemo. Jag läste Isfolksserien säkert tre-fyra gånger och jag och syrran slogs om böckerna. Sedan länge, länge har de passerat past sell-by date, men jag minns känslan av att sluka bokserien om Sol, Tengel och Silje och deras barn och barnbarn i 48 böcker, eller vad det blev tillslut. Ingen kan konsumera böcker som en boknödig tonåring.

My darling Atticus

Välj en karaktär från en bok som du nyligen har läst och berätta lite om honom/henne.

Så är det tänkt att man ska göra när man deltar i bokbloggsjerkan som Annika har startat och dessutom fullföljer. Jag är inte helt med i matchen eftersom det ska pågå från fredag till måndag – men den här frågan är för intressant för att inte beaktas. Min första tanke var Vah? Ska man bara välja en?

Men sedan mognade tanken. Jag inser att jag helt enkelt måste välja Harper Lees Atticus i To Kill a Mockingbird. Gud vad jag tjatar om den boken.. Han tar hand om två barn, eller han har ju hjälp av Calpurnia förstås, strider mot rasism i egenskap av advokat och är helt suverän på att skjuta, trots att han egentligen inte vill utan gör det i absoluta nödfall. Resonemangen som han har med Scout och Jem är helt lysande och han får sina barn att förstå varför man ibland måste göra svåra saker, trots att man inte alla gånger vill. Han behöver aldrig hävda sig eller ta till stora gester, utan han utstrålar ett lugn och är förtroendeingivande på ett självklart sätt.

Swedish Zombie har en liten utlottning på gång som jag tycker verkar vara värd att delta i. Det handlar om att försöka nypa boken Varma kroppar av Isaac Marion. Det verkar vara en zombiebok med twist och ett perspektiv som inte är så vanligt.

Kristina Ohlsson – Askungar

Det är lustigt det här med böcker och läsning. Jag började med Kristina Ohlssons bok Askungar och tänkte efter hundra sidor njeee, gääsp, inte så kul. Så då blev det Temple i stället hela söndagen. Men av någon anledning återupptog jag Askungar igen dagen efter och jag liksom sögs in i boken och kunde inte lägga ned den. Eller jo, en kvinna måste ju arbeta, ta hand om sitt barn och sova, men förutom måstena så läste jag som en galning. Därför att det hände något.

Ohlsson började tangera mänskliga vidrigheter samtidigt som Alex, Peder och Fredrika trädde fram som rätt intressanta personer. Åtminstone Fredrika i allafall. Hon är inte polis utan kriminolog och till en början är de övriga irriterade på henne för att hon alltid vrider och vänder på allting, att hon inte är smidig med människor och att hon är en besserwisser. Hennes privatliv är smått eljest, vilket är skönt, tycker jag. Hon har ett trauma bakom sig och kan inte längre göra det hon egentligen helst av allt vill, dvs spela violin. Hon utför sitt jobb pliktskyldigt men utan engagemang till dess att hon börjar få fatt på trådar och ser samband. Då går hon i spinn och slutar tycka att arbetet är skit.

Storyn är återigen jobbig för en mor som jag. Barn försvinner, förtvivlade mammor hoppas och sjunker ned i avgrundssorg och jag tror att det var där som jag började läsa med vakna och intresserade ögon. Mäns våld mot kvinnor blir noga beskrivet och utrett och det finns nog få saker som gör mig så vansinnigt arg. Min läsning var stundtals rasande, stundtals livrädd och det är ju det som kännetecknar en bra bok, i min bok:)

Årets bästa hittills

Nu har jag läst en zombiebok IGEN och satan vad bra den var!

Om man ska överleva i en spöklik, grå och zombiemyllrande värld finns det inte utrymme att älska någon. Allt handlar om att överleva och att ta ansvar för någon annans överlevnad är inte något som lockar femtonåriga Temple. Hon har redan förlorat människor hon älskar och vill inte utsätta sig för det igen. Hon blir alltså kall, praktisk, rationell och helt ensam. Dessutom har hon en gurkhamachete som hon knackar sk meatskins med och hon är inte heller helt borta på att hantera pistoler och hagelgevär. En tjej i min smak, men hon har en svärta som räddar henne från Lara Croft-stereotypen. Hon har många fler bottnar än så.

But me, I got a chasin’ problem. I’m always either being chased or chasin’ somebody, säger hon för att presentera sig och när hon passerar en man som bär en död kvinna medan en lång rad zombies hasar efter stannar hon, trots att hon lovat sig själv att inte fästa sig vid någon. Maury, som mannen heter, är autistisk och inte helt lätt att kommunicera med, men Temple gillar honom eftersom hon vet var hon har honom. Annat är det med Moses, som hon träffar på alldeles i inledningen. Moses är som en karaktär ur No country for old men, en man som systematiskt följer efter Temple och ska helt enkelt ha ihjäl henne. Inte för att han hatar henne, utan bara för att så är det sagt.

Det finns inga anföringstecken i dialogen, så jag blir smått förvirrad när jag ska läsa. Jag fattar inte riktigt när någon säger något, men trots det var det helt omöjligt att släppa den. En riktig sträckläsningsbok. Ett annat störningsmoment var ett übermärkligt parti en bra bit in i boken och det kan man tycka olika om. Stephen King har ju en tendens att göra så när han ska avsluta sina böcker – det blir så konstigt så man vill nästan inte längre vara med men man måste fortsätta läsa ändå.

The Reapers are the angels är en underbar bok, skriven med ett ödesmättat och poetiskt språk som liksom andas dystopi och karga ödelandskap. Jag är svag för författare som lyckas förmedla stämningar i sitt språk och när förhållandet mellan språket och miljön nästa blir symbiotiskt. Annie Proulx är suverän på det där, och Alden Bell är in the ball park. Michael Ondaatje är en annan sådan.

Jag är en åsna

Många bokbloggare, bl a Tina skriver om böcker som man tror att att kommer att gilla och så blir det inte så. Det händer mig rätt ofta. Sedan kan jag läsa böcker som bara hamnar i mina händer utan särskild tankemöda och jag bara älskar dem. Faktiskt  blir det rätt ofta så också. Den första jag tänker på är Murakamis Vad jag pratar om när jag pratar om löpning. Den läste jag när jag börjat springa och givetvis låg den rätt i tiden för mig just då. Att han skriver så lätt och skönt är ju inte fel det heller. Boktjuven och Molnfri bombnatt var såna också och jag tror att det handlar om att hitta förklaringar till varför människor gör som de gör och hur samhällen utvecklas utifrån de trauman och konflikter de genomlider.

Böcker som påminner om andra böcker man älskat har ett givet försprång. Jag blev drabbad av Purpurfärgen för hundra år sedan och sedan dess gillar jag nästan allt som handlar om slaveriet. Det uttökas till att jag gillar skildringar från amerikanska södern – de tenderar att nästan alltid ha en vinkling mot rasfrågan. Arn-böckerna tyckte jag också om, trots att jag absolut inte hade förväntat mig det, men ingången var Ondskan och därför fick Guillou en chans till.

Det finns humörsböcker. Liftarens guide är definitivt en sån. Och tunga böcker kan nästan bara få det omdöme de förtjänar om man är utvilad. Paradoxalt nog läser jag mest lättsmält när jag är som mest utvilad, d v s på sommaren. Jag försöker ibland också läsa fantasy, men jag har blivit besviken varje gång. Jag gillar givetvis Harry Potter, Pullmans böcker om Lyra och Sagan om ringen och Bilbo – men jag kan inte läsa Eragon. Det är helt obegripligt.

Eller så är man i det läge jag är nu – jag läser Kristina Ohlssons Askungar på plattan men sneglar samtidigt på The reapers are the angels som jag har i en adlibrishög. Jag är mitt i ett kraftfält som heter vilja och borde. Om jag då läser Ohlsson först, kommer inte hon att få en rättvis chans utan då är det bättre att fatta den bok som drar mest. Eller så står jag där som en åsna och velar mellan hötapparna.

Vesper – Jeff Sampson

Har du någonsin läst en bok på temat nördarnas revansch? Vesper är en variant på det, om än lite udda och genreöverskridande. För på ett sätt är den en deckare, eller åtminstone en mordgåta. Sedan är den en urban fantasy, eftersom den innehåller varulvar i samtida amerikansk high schoolmiljö. Dessutom är den en typisk YA, med amerikanskt tonårslingo och medföljande vardagsproblem.

Huvudpersonen Emily Webb är en riktigt skön typ, som inser att hon aldrig kommer att tillhöra det populära gänget i skolan så därför har hon sedan länge slutat eftersträva det. Hon har huvtröja, glasögon och hästsvans, vilket verkar vara collegefilmstereotypen för en ung tjej som inte är snygg. Hon har skräckfilmsmaraton med sin bästa kompis Megan och läser böcker hemma i sitt rum. Men en kväll snurrar det till i skallen på henne och helt plötsligt börjar hon klä sig utmanande. Hon vill ut och busa! Efter några timmar klingar busbehovet av, för att nästa kväll återvända.

Vissa sektioner i boken är utdrag från ett förhör där Emily Webb benämns som deviant, d v s avvikande. Och jo, det är ju lite avvikande för så småningom inser man att hon förvandlas till en varulv på nätterna. ”Every teenager changes when she grows up. Develops new senses and new emotions, grows hair in new places. But not quite like this” För att komplicera saken lite mer sker det i samma veva två mord i Emilys kvarter och båda mordoffren visar upp samma vilda och bekymmerslösa beteende alldeles innan de mördas.

Min tredje varulvsbok på bara två veckor! Hur gick det till? Det närmsta jag kommit en varulv innan är Remus Lupin! Jag tycker att Vesper av Jeff Sampson är riktigt bra. Det är roligt när blyga flickor spottar upp sig och man kan kanske ha invändningar mot att hon måste förvandlas till en varulv för att kunna göra det, men skit samma tänker jag. Intrigen är intressant och tar vändningar som man inte riktigt tänkt sig. Sampson skriver med tempo, med humor och stundtals våldsamt lustiga formuleringar. Vesper är den första boken i en trilogi och tvåan Havoc finns på adlibris. Om jag ska jämföra den med någon så kan jag drista mig till att säga att jag får Cirkeln-vibbar av den. Litegrann i alla fall.

Jag är medlem i det layoutkonservativa partiet

Om det finns nåt sånt. Jag ogillar skarpt när av mig frekvent besökta hemsidor ändrar utseende. Facebook har någon slags tidslinje som man kan lägga till – jag fattar ingenting och jag vägrar att ändra ett endaste litet något. ATG ändrade för rätt längesen sin sida och helt plötsligt hittade jag inte mina hästar längre. Katastrof. Tursamt har de kvar den gamla layouten så jag har inte behövt konfronteras så hårt med den nya.

Jag längtar efter Åsa Larssons nya bok Till offer åt Molok. Hon skriver så fantastiskt bra den kvinnan. Men det verkar som om den inte kommer förrän till hösten. Merde.

Science Fiction-bokhandeln är livsfarlig. Herregud – jag skulle kunna handla ihjäl mig. Bokrea har de också.

Forever young adult är en riktigt rolig blogg. De brudarna dricker drinkar och läser ungdomsböcker, eller unga vuxna-böcker som verkar vara den mest adekvata benämningen. Dricka drinkar och läsa böcker kan ju vara ett livslångt projekt, tänker jag.

Den godmodige Rosenfeldt och hans deckare

En sexmissbrukande kriminalpsykolog som inte dricker, som har förlorat sin familj i tsunamin och är briljant och irriterande taktlös som Gunvald Larsson. Sebastian Bergman. Lite sjavig, lite past sell-by date, men ändå med makalös framgång hos kvinnorna. Han är huvudpersonen i Rosenfeldt och Hjorts Det fördolda som jag nyss avslutat. Jag tycker absolut att det är en lovande debut eftersom karaktärerna, åtminstone vissa, är ganska grundligt beskrivna och förklarade. Det är mycket fasad kontra komplicerade familjebilder och det är genomgående för nästan alla människor i boken. Ingen visar sitt sanna jag, förutom då Bergman själv och ingen tål honom! Övriga utredare och poliser, särskilt de kvinnliga, fräser så fort han kommer in i samma rum.

Jag tycker inte att intrigen är så jätterafflande faktiskt. Det är ett fruktansvärt mord på en sextonårig pojke som ska utredas. Riksmordkommissionen blir inkopplade och tar över den lokala utredningen. Torkel Höglund basar över den och medarbetarna Ursula, Vanja och Billy verkar relativt harmoniska tillsammans, tills Bergman av en slump kommer in i bilden och retar alla eller åtminstone kvinnorna till vansinne.

Det är en bra titel eftersom mycket som sker är inte uttalat. Alla bär något som de inte vill visa. Jag tycker inte att karaktären Haraldsson är särskilt nödvändig – han är liksom för misslyckad och patetisk. Ibland kan jag också fundera på varför det ska vara så svårt att spåra och hitta människor i kriminalromaner. Det måste vara ett litterärt problem. Slutet hakar i nästa bok som en bläckfisk med jättesugproppar. Jag är inte över hövan betuttad och gör inte vågen, men tack vare slutet kommer jag att läsa Lärjungen någon gång i en icke överblickbar framtid.

Tidigare äldre inlägg