Den godmodige Rosenfeldt och hans deckare

En sexmissbrukande kriminalpsykolog som inte dricker, som har förlorat sin familj i tsunamin och är briljant och irriterande taktlös som Gunvald Larsson. Sebastian Bergman. Lite sjavig, lite past sell-by date, men ändå med makalös framgång hos kvinnorna. Han är huvudpersonen i Rosenfeldt och Hjorts Det fördolda som jag nyss avslutat. Jag tycker absolut att det är en lovande debut eftersom karaktärerna, åtminstone vissa, är ganska grundligt beskrivna och förklarade. Det är mycket fasad kontra komplicerade familjebilder och det är genomgående för nästan alla människor i boken. Ingen visar sitt sanna jag, förutom då Bergman själv och ingen tål honom! Övriga utredare och poliser, särskilt de kvinnliga, fräser så fort han kommer in i samma rum.

Jag tycker inte att intrigen är så jätterafflande faktiskt. Det är ett fruktansvärt mord på en sextonårig pojke som ska utredas. Riksmordkommissionen blir inkopplade och tar över den lokala utredningen. Torkel Höglund basar över den och medarbetarna Ursula, Vanja och Billy verkar relativt harmoniska tillsammans, tills Bergman av en slump kommer in i bilden och retar alla eller åtminstone kvinnorna till vansinne.

Det är en bra titel eftersom mycket som sker är inte uttalat. Alla bär något som de inte vill visa. Jag tycker inte att karaktären Haraldsson är särskilt nödvändig – han är liksom för misslyckad och patetisk. Ibland kan jag också fundera på varför det ska vara så svårt att spåra och hitta människor i kriminalromaner. Det måste vara ett litterärt problem. Slutet hakar i nästa bok som en bläckfisk med jättesugproppar. Jag är inte över hövan betuttad och gör inte vågen, men tack vare slutet kommer jag att läsa Lärjungen någon gång i en icke överblickbar framtid.

Annonser

3 reaktioner på ”Den godmodige Rosenfeldt och hans deckare

  1. Hm. Har hört både bu och bä om den här, och är tillräckligt nyfiken för att redan ha klickat hem den. Annars hålls jag med Anna Grues Judaskyssen just nu. Dansk, deckare, delt dokej 😉

  2. Jag har beställt Belinda Bauers Blacklands och Änglavakt av Kristina Ohlsson som jag hört mycket om. Men jag är kinkig när det gäller deckare. MacBride var en hit, tycker jag. Han blir det mer av:)

  3. Håller med dig om att Halvardsson är onödig och det blir inte bättre i nästa bok. Däremot är boken bra och även den andra har en ruggig cliffhanger, Jag gillade visserligen båda böckerna mycket. Blacklands är bra, men ingen klassisk deckare.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s