Årets bästa hittills

Nu har jag läst en zombiebok IGEN och satan vad bra den var!

Om man ska överleva i en spöklik, grå och zombiemyllrande värld finns det inte utrymme att älska någon. Allt handlar om att överleva och att ta ansvar för någon annans överlevnad är inte något som lockar femtonåriga Temple. Hon har redan förlorat människor hon älskar och vill inte utsätta sig för det igen. Hon blir alltså kall, praktisk, rationell och helt ensam. Dessutom har hon en gurkhamachete som hon knackar sk meatskins med och hon är inte heller helt borta på att hantera pistoler och hagelgevär. En tjej i min smak, men hon har en svärta som räddar henne från Lara Croft-stereotypen. Hon har många fler bottnar än så.

But me, I got a chasin’ problem. I’m always either being chased or chasin’ somebody, säger hon för att presentera sig och när hon passerar en man som bär en död kvinna medan en lång rad zombies hasar efter stannar hon, trots att hon lovat sig själv att inte fästa sig vid någon. Maury, som mannen heter, är autistisk och inte helt lätt att kommunicera med, men Temple gillar honom eftersom hon vet var hon har honom. Annat är det med Moses, som hon träffar på alldeles i inledningen. Moses är som en karaktär ur No country for old men, en man som systematiskt följer efter Temple och ska helt enkelt ha ihjäl henne. Inte för att han hatar henne, utan bara för att så är det sagt.

Det finns inga anföringstecken i dialogen, så jag blir smått förvirrad när jag ska läsa. Jag fattar inte riktigt när någon säger något, men trots det var det helt omöjligt att släppa den. En riktig sträckläsningsbok. Ett annat störningsmoment var ett übermärkligt parti en bra bit in i boken och det kan man tycka olika om. Stephen King har ju en tendens att göra så när han ska avsluta sina böcker – det blir så konstigt så man vill nästan inte längre vara med men man måste fortsätta läsa ändå.

The Reapers are the angels är en underbar bok, skriven med ett ödesmättat och poetiskt språk som liksom andas dystopi och karga ödelandskap. Jag är svag för författare som lyckas förmedla stämningar i sitt språk och när förhållandet mellan språket och miljön nästa blir symbiotiskt. Annie Proulx är suverän på det där, och Alden Bell är in the ball park. Michael Ondaatje är en annan sådan.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s