Alla bra heter Steven

Blacklands – Belinda Bauer

Stephen King, Steven Gerrard, Stephen Hawking och pojken Steven Lamb i Blacklands.

I ena ringhörnan har vi seriemördaren och barnarövaren Arnold Avery. En pedofil utan empati som stalkar småbarn, lurar in dem i sin skåpvagn, våldtar och dödar dem. Till slut. Numera sitter han i fängelse och försöker genom gott uppförande, studier och skenbar ånger övertyga fängelsepsykologen att han vill bättra sig.

I den andra ringhörnan sitter 12-åriga Steven Lamb. Han är så himla fin den pojken så jag vet inte vad jag ska ta mig till. Det Steven gör inledningsvis är att gräva hål ute på heden Exmoor. Han gräver därför han vill hitta sin morbrors lik, så att familjen kan få frid. Hans familj består av mormor, som är en bitter och vresig kvinna. Hon har fastnat i sorgen efter sin mördade son och det är ömkansvärt, men det som talar till hennes nackdel är att hon inte behandlar sina barnbarn och absolut inte Steven som hon borde. Stevens mamma är också hon bitter och favoriserar Stevens lillebror Davey å det grövsta.

Steven får en snilleblixt och börjar skicka brev till Arnold Avery. Seriemördaren. Och gubben svarar! Det slår mig hur sårbara barn är och följande rader

 ”For only about the millionth time in his short life he wished that he had someone to confide in. Not Lewis, but someone older and wiser, who could tell him where and how he’d gone wrong and how to put it right

gör att jag känner mig maktlös och förtvivlad. Är det inte en förälders uppgift att finnas där? Belinda Bauers bok Blacklands, Mörk jord på svenska, är en kriminalroman, men hon skriver själv i epilogen att det inte var tänkt så till en början.  Blacklands är svår att kategorisera, inte deckare, inte thriller men spännande som sjutton sista biten. Det jag bekymrar mig mest för är hur Steven ska få ett bra liv och en tro på sig själv.

He was not a boy who had ever had much to take pride in, so swallowing a bit of pride now would be sour, but not impossible
 

Jag tycker att Belinda Bauer skriver bra, utan att göra särskilt stora språkliga åthävor. Hon är duktig att teckna karaktärer och porträttet av Steven är varmt och vackert, medan kontrasten mot Avery är svartvit. Hon försöker inte förklara varför Avery är så sjuk i huvudet, utan konstaterar det bara. En väldigt bra bok med en huvudperson som väcker tankar och finns kvar.

Annonser

En reaktion på ”Alla bra heter Steven

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s