Hungerspelen

Nyss hemkommen från biosalongen har jag följande tankar om filmen.

1. Jag blev lika less på Katniss och Peetas kärlekshistoria i filmen.

2. Det var jättesnyggt när de gjorde entré och kläderna brann. Jättesnyggt.

3. Trädet som Katniss flydde upp i när Cato och de andra dummisarna skulle ha ihjäl henne var inte särskilt högt i filmen.

4. Lenny Kravitz spelar Cinna!

5. Haymitch är väldigt tam i filmen. I boken spyr han och är avsmullen och utslagen mest hela tiden. Men Woody Harrelson är som vanligt bra dock.

6. Jag tycker att det tar lång tid i filmen innan själva spelen börjar.

7. Jennifer Lawrence är en mycket kapabel Katniss Everdeen.

8. Jag trodde att härmskrikorna (mockingjays) skulle härma lite bättre.

9. Skogen i arenan var för vanlig och the Capitol var för Star Trek-aktig.

10. Jag är rätt nöjd med filmen.

11. Boken vann

Annonser

Stephen King

Vissa är preamerikavistelse och därmed lästa på svenska. Vissa är postamerikavistelse och därmed lästa på engelska. Stephen King är min absoluta favorit och här nedan kommer en liten kavalkad av titlar som jag sent kommer att glömma. Jag är inte helt okristisk – jag kommer inte att läsa hans gunslingerböcker. Richard Bachman tycker jag inte heller om.

INSOMNIA – en härlig bok med sömnlöshet som tema. Äldre människor är hjältar. Bygger på känslan att vad i hela friden händer när man inte kan sova. Ralph, huvudpersonen är en fining. *****

LISEY’S STORY – en änka till en författare som upptäcker den värld han färdats i. Typiskt King-grepp med en parallell och skitcreepy värld. *****

TALISMANEN – pojken Jack Sawyer far omkring i The Territories och ska rädda sin mamma. En av de allra bästa. *****

BLACK HOUSE – med Peter Straub. Uppföljaren till Talismanen. Lika bra som föregångaren. Nämnas bör att jag läste den ~25 år efter Talismanen men blev ändå lika förtjust. *****

DUMA KEY – Man som skilt sig, varit med om en olycka och flyttar till Florida. Han börjar måla och kusligheter kommer krypande. *****

NEEDFUL THINGS – utspelar sig i Castle Rock. Många kända gamla King-karaktärer är med och en skum farbror öppnar skum butik. ****

PESTENS TID – ett virus drabbar mänskligheten och utrotar de flesta. Apokalyps! Mycket härlig. *****

GERALD’S GAME – den absolut otäckaste av alla King jag läst. Har läst den tre gånger tror jag. *****

THE GIRL WHO LOVED TOM GORDON – ganska annorlunda. Liten flicka går vilse i skogen. Kuslig. *****

BLAZE alias Richard Backman – gillar inte RB-aliaset särskilt mycket.*

HEARTS IN ATLANTIS – läste aldrig klart den. Vet inte varför.

UNDER THE DOME – läste hundra första sidorna i somras. Vet inte varför jag slutade.

BAG OF BONES – mmmm. Riktigt bra. Återigen en författare som huvudkaraktär. *****

ROSE MADDER – kvinnomisshandel och kvinna som letar sig bort. Knasigt slut. Hemsk och bra. *****

VARSEL – den vet ju ALLA vad den handlar om. Inte min favorit men det kan bero på undermålig översättning. ***

CELL – Stephen goes zombie apocalypse. Tack gud. *****

FROM A BUICK 8 – en knepig bil som spottar ur sig knepiga saker. Lite Sci-Fi. Ruggigt underbar. *****

DOLORES CLAIBORNE – Dolores får nog till slut och fimpar sin misshandlande man. Skrivet nästan uteslutande på dialekt. Suverän.*****

LANGOLJÄRERNA – novell som ingår i novellsamlingen Mardrömmar. Vänder på begreppet tid. *****

MANGELN – ur Den förskräckliga apan, också novellsamling. En synnerligen blodtörstig tvättstugeinventarie. *****

THE BODY – novell. Den första filmatiseringen som blev bra. Sörjde River Phoenix som var suverän som Chris Chambers. *****

RITA HAYWORTH AND THE SHAWSHANK REDEMPTION – många har den som favoritfilm, men jag tror inte att alla vet att den baseras på en novell. En maratonfilm som faktiskt inte är så långsträckt i litteraturform.*****

En bokbloggsjerka i vårdagjämningen

Hos Annika finns den här intressanta uppmaningen:

Berätta om årets hittills bästa läsupplevelse

Bästa läsupplevelsen i år måste nog vara Boktjuven och The Reapers are the angels och egentligen så är de böckerna ganska lika trots att den ena handlar om andra världskriget och den andra om ett postapokalyptiskt USA. Jag tror att det är huvudpersonerna i böckerna som är styrkan. Liesel i Boktjuven är en sån där underbar unge som funderar mycket, har ett oerhört tragiskt förflutet och försöker hitta hem i en kaotiskt tillvaro. Hon är så fin Liesel – jag tycker så mycket om henne. Författare som lyckas skapa en sådan karaktär borde få ett pris, minst. Men det har han nog redan fått, Markus Zusak.

The Reapers are the angels är lätt den bästa zombieboken jag någonsin läst och under året har det blivit många. Det är samma sak i Reapers som i Boktjuven– huvudpersonen Temple är en femtonårig tjej som fått kämpa enormt för att överleva. Hon har också varit med om omänskliga trauman och hon hittar ett sätt att tänka och vara som gör att hon klarar sig. Båda böckerna är inte bara välskrivna utan genomtänkta och har ett språk som nuddar poesi, ödesmättnad och som söker en slags mänsklig kärna – särskilt Boktjuven med Döden som berättare. Alden Bell har skrivit Reapers och han kommer jag att hålla koll på.

Internätet – Televisionen 1-0

Det finns ett glapp i svensk kulturbevakning som gör mig riktigt förbannad. Nu är det mycket snack om Hungerspelen, som är en trilogi böcker som slog stort och hårt förra året. Filmen har Sverigepremiär idag. Den är i genren YOUNG ADULT och riktar sig främst till ungdomar från 15 år och uppåt. Förutom denna nyutsprungna åldersgruppsblomknopp finns det en hel del vuxna blomster som också läst dem. Suzanne Collins har diktat ihop en framtidsdystopi som innehåller en hel del samhällskritik. Framtidssamhället är diktatoriskt och det som roar människor är en livesåpa – Hungerspelen – på teven som är ett slags gladiatorspel där unga människor har ihjäl varandra på en rad olika och mycket brutala sätt. Den som överlever vinner.

Då sitter det människor i paneler i olika program och är ganska förvånade över hypen och jävligt dåligt pålästa, men samtidigt ska de uttala sig om filmen och böckerna. Jag skulle vilja se samma hantering av en nobelpristagare. Va? Nä, den författaren har jag inte läst, men jag ska sitta i tv och uttala mig ändå. Landa på vilken bokblogg som helst (nästan) så har de flesta läst och skrivit om böckerna för länge sen. Jag har haft feber i tre dagar och ägnat mig åt att se på teve och läsa bloggar, så jag har forskat intensivt i ämnet kan man säga. Och det var väl inte heller en nyhet men i mediematchen Nätet-Televisionen så vann nätet denna match med 1-0.

Det är mustascher på tapeten

Jag läser en liten bok som heter Changeless av Gail Carriger. Det är mycket underhållande, väldigt brittiskt och jag har tidigare skrivit om Soulless som kommer på svenska (Själlös) i April. Så jag säger inget mer om den än. Men ett litet guldkorn till citat hittade jag, i mustaschpratartider som dessa, Sharon love. Det är huvudpersonen Lady Maccon som funderar över en hårbeväxt överläpp med denna formulering:

”Where had it come from? Had he always had it? For how many centuries had his poor abused upper lip labored under the burden of such vegetation”

Så vilka kända mustascher har vi i vår gemensamma begreppsvärld? Den senaste och inte särskilt lyckobringande var Håkan Juholt. Se hur det gick för honom. Vi har Gunther – Oooh you touched my tralala. Ett mästerligt stycke som för alltid etsat sig fast i folkminnet. Stalin. Einstein. Salvador Dali. Och min litterära favoritfarbror Hercule Poirot.

 

Jag har sett ett program på sexan

Den sista dokusåpan. Det är ett litet kvasirealityprogram där en såpa ska spelas in och helt plötsligt är Sverige överlupet av zombier. Såpaskådisarna, den ena blåklockan efter den andra, barrikaderar sig i ett hus och har både problem med att hålla sams och hålla sig vid liv. Robinson-Robban är med, men tyvärr blir han biten och förvandlas. Till sist får han en kniv genom skallen, men han är inte blåfärgad den här gången. Kvaliten är bedrövlig, men jag undrar hur det kan komma sig att man spelar in detta och visar det på svensk television? I och för sig TV6, men det kanske räknas som svenskt ändå. Walking dead har gått och nu det här. Det saknas bara att HBO gör en storartad zombieserie, så kanske vi har ett genomslag. Tidigare såg jag det underbara Gokväll. Sverker var med och han var bekymrad över dokusåpadeltagare och produktionsbolagens ansvar gentemot dem. Och jag tror att Den sista dokusåpan och Sverker har samma poäng, fast uttrycker det på helt skilda sätt. Var inte med på TV och gör tokiga saker om du inte är stabil och vet vad du ger dig in på. Du kan bli uppäten av zombier eller få posttraumatiskt stressyndrom och ångra dig för resten av livet.

 

Vad är det med människor som ser hockey?

Jag såg Modo i Fjällräven Arena igår. Rävlyan i folkmun. Som av en händelse, eller en ödes försyn, fick jag en biljett och jag och mästerboktipsaren satte oss iförda röda stadiumtröjor och hoppades på vårt stillsamma frökenvis på vinst. Tilläggas bör att jag ej är vansinnig Modosupporter, men jag vill ju givetvis att de ska vinna och rycks med i matchen som alla normalt funtade individer.

Bakom oss satt ett antal inte så normalt funtade individer. En rad rödfärgade cougars var ute och gjorde stan osäker, tänkte dom nog och jag kände mig lite osäker själv när jag satt raden nedanför och tvingades lyssna på deras onyanserade och rabiata invektiv. Så fort någon usel modospelare råkade schabbla i egen zon så var det fan och helvete och jävla idiot och mycket mer därtill. Jag är inte särskilt känslig, men de var i det övre gränslandet för vad som kan tänkas vara okej på en fredagkväll med öl i systemet. Eller cougars dricker ju rödvin förstås. Det som störde mig mest är att när Modo spelade bra och var fantastiska så var det alldeles knäpptyst på övre raden. Så spaningen blir – ska man alltid enbart påtala svagheter och ivrigt peka ut dessa med rödmålad pekfingernagel och fyllesprucken stämma? Eller kan man välja att se det som är bra?

En kort liten rapport

Okej. Senaste boken Ashes av Ilsa J. Bick, som är ett så komiskt namn så jag kan fnissa ihjäl mig alldeles för mig själv – låter som nåt ur Allo ‘allo ‘emliga armén, är en ungdomsbok som är alldeles förjusande. Eller kanske mer hardcore än förtjusande, men jag blev väldans fascinerad av den boken. Det är kul att leta böcker och jag hittar nya intressanta prospekt på bokbloggar som FYA, Feuerzeug, Bokstävlarna och EnligtO. Goodreads är också ett superbra ställe om man vill hitta böcker som inte är utgivna i Sverige och där har jag börjat systematisera mitt läsande så det blir någon ordning på torpet. Angående plattan och dess förtjänster så har jag IDAG insett att det finns kindleböcker hos AMAZON som är gratis. Free of charge. Varför är det så? Jo, för att det är ofta det första en författare ger ut och antagligen ett smurtigt sätt att skapa en läsekrets. Sedan kan författaren komma med fler böcker och vips har vi en hype. Jag må vara dinosauriemässig på den punkten, men jag upptäckte det i detta nu och ser en värld av möjligheter. Genom Swedish Zombie har jag fått kontakt med en svärm av zombieböcker, vilket är skitkul. Det mest upplyftande var att få umgås med Jill i resident Evil igen. Det var inte igår kan jag säga.

Februaris bokskörd

Belinda Bauer – Blacklands

Kristina Ohlsson – Askungar

Alden Bell – The reapers are the angels

Jeff Sampson – Vesper

Hjort/Rosenfeldt – Det fördolda

Patricia Briggs – Moon called

Stuart MacBride – Cold granite

De bästa –  The reapers are the angels och Blacklands
Månadens kinderägg – Askungar
Den jag hade minst förväntningar på – Vesper
Den jag hade högst förväntningar på – Det fördolda
De trevligaste nya bekantskaperna – Stuart MacBride och Belinda Bauer
Den tuffaste kakan – Mercy i Moon called