Åsa Larsson måste få medalj

Jag vet inte var jag ska börja när jag ska skriva om den här boken. Egentligen ska man kanske inte skriva i affekt, men den är så bra så jag kan inte hejda mig. Till offer åt Molok.

Jag tycker att det finns två deckarförfattare i Sverige just nu som står långt över alla andra i genren och det är den här kvinnan och farbror Arne Dahl. Bokgalleriet skriver att Åsa Larsson bara blir bättre och bättre för varje bok och jag är böjd att hålla med. Jag har väntat på den här sedan Tills dess din vrede upphör kom och den tyckte jag var bäst då, men frågan är om hon inte toppar den.

Jag tror att det är karaktärerna som gör det. Rebecka Martinsson är en skadad och hård och mjuk kvinna på samma gång. Krister som tar en allt mer framträdande roll är godheten själv och Anna Maria Mella är vass och flerbarnsmammamjuk samtidigt. Jag gillar det där när karaktärerna är både och, både dåliga och bra, både svaga och starka. Så är ju vi människor. Carl von Post är ju ett gediget praktarsle, men han kanske är nödvändig för intrigen. Och den allra finaste karaktären av alla är hunden Vera, som ofta beter sig mer som en katt än som en hund, men som vakar över pojken Marcus när han inte har någon vuxen kvar.

Det är en parallellhandling i boken kan man säga, som utspelar sig under första världskriget och där man får förklaringen till vad som driver mördaren. I den delen av boken skildras också gruvsamhället Kiruna, arbetarsamhället och gruvdriftens herrar och slavar. Herrskap och tjänstefolk. Pigornas utsatthet gentemot disponenter och högdjur.

Ett annat tema är det som jag tycker Larsson beskriver allra bäst och det är det utanförskap i innanförskapet som Rebecka känner av. Hon har vuxit upp i Kurravaara, flyttat till Stockholm och tjänat pengar och sedan flyttat tillbaka. Man förändras av det, men det betyder inte att man inte vill hem.

Intrigen så. En kvinna med tvivelaktigt rykte blir mördad och Mella och Ståhlnacke ska utreda. Martinsson är med på ett hörn men utmanövreras av von Post, som vill göra karriär och synas i tidningar och teve. Den mördade kvinnans sonson har blivit vittne till mordet, men förtränger det minnet och leker att han är vildhund hemma hos polismannen Krister som tar hand om honom.

Boken slet sig och sprang till skogs” skriver Åsa Larsson i författarens tack. Vilken tur att den hittade hem igen.

Annonser

4 kommentarer (+lägga till din?)

  1. Arne Dahl
    Apr 15, 2012 @ 15:25:49

    Farbror…? 🙂

    Svara

  2. Linda
    Apr 15, 2012 @ 15:57:45

    Ja det är bättre än gubbjävel…:)

    Svara

  3. Bokmalen
    Apr 15, 2012 @ 19:27:41

    Härligt när man blir så ”kidnappad” av en bok.

    Jag gillar Åsa L, gillar som du hennes karaktärer. Men jag har lite svårt för de lite ”övernaturliga” inslagen i hennes böcker. Vissa tycker det är det bästa, då inte jag. Men jag ska absolut läsa denna bok. Ska bli spännande och se vad jag tycker om den.

    Svara

  4. Linda
    Apr 16, 2012 @ 19:34:54

    Ja gör det:-) Jag tycker den var rätt befriad från övernaturligheter.

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: