Belinda Bauer – jag trodde vi hade något

Jag läser Darkside nu, som kom efter Blacklands och jag är faktiskt besviken. Bauer har samma skickliga, härliga sätt att skriva och hon har valt ut en ny antihjälte som är så omtyckningsbar som han kan bli, Jonas Holly med en MS-sjuk fru. Men jag har läst 200 sidor snart och det händer ju ingenting. Det är kallt och regnigt på Exmoor-heden, persongalleriet är inringat, mördaren introducerad så vad väntar hon på Belinda?

Annonser

Kontamination av brottsplats

Doris och jag gjorde nog antagligen något brottsligt igår under fotbollsskolan på Tallparken. Det hade varit inbrott under natten, för hundrasjuttiofjärde gången, så vi suckade, sopade bort glas och bar ut ett bord som antagligen varit ett hett föremål för en brottsplatsundersökning, om vi inte hade varit så blasé och inriktade på fotbollsungarnas lunch.

Kort därefter kommer polisen – med tre man! Vi väntade oss säkrande av fingeravtryck, plastpåsar med viktiga bevis, ficklampor och kanske en utskällning för att vi kontaminerat brottsplatsen. Men nä. Ingenting. Polisen in charge var väldigt seriös och gick omkring inne i klubbstugan och tittade allvarligt på glaskross och en uppbruten dörr och det kändes nästan lite komiskt.

Mina nya kompisar – Doris, Siri, Göta och Babbe ironiserade ganska hårt över polismakten. Jag visste inte att äldre damer kunde vara så vassa – men jag hör och lär. Dagens lärdomar är att senilitet beror på aluminiumkastruller, att köttbullar med fördel värms i buljong (kött, inte höns) och att ordningsmakten antagligen borde se över sina brottsprioriteringar och lyssna lite mer på GW, som tydligen går hem hos damerna.

Jag läser Belinda Bauers Darkside – Skuggsida på svenska och där kontaminerar huvudpersonen Jonas Holly också en brottsplats. Så jag känner mig lite kompis med honom nu.

Sommarläsning – tips!

Om du gillar YA och klarar av lite science fiction-känsla:

Hungerspelen av Suzanne Collins

Om du vill ha ett gripande porträtt av en pojke, samt en otäck mordhistoria:

Svart stig av Belinda Bauer

Om du vill läsa en bra svensk deckarförfattare:

Åsa Larsson – de första böckerna hon skrivit är bra, men de blir bättre och bättre och den sista var riktigt suverän tycker jag.

Om du gillar vampyrer och lite osande sexscener:

Charlaine Harris böcker om Sookie Stackhouse

Om du vill ha något lättsmält brittiskt med varulvsinslag och mycket humor:

Gail Carrigers serie om Alexia Tarabotti

Om du vill ha en bok som hanterar ett seriöst ämne som rasism och även se en film som hör till och håller kvalitet:

The Help – Kathryn Stockett (Heter Niceville i svensk översättning)

En riktig spökhistoria för stora barn, ungdomar och barnsliga vuxna:

Amanda Hellberg – Jag väntar under mossan

Förhatliga grepp i litteraturen – bokbloggsjerka

Annika har skrivit ned en ny jerkafråga som var rätt svår, måste jag säga.

Finns det några berättartekniska detaljer som författarna använder sig av som  du kan störa dig på? Var specifik och ge exempel om du kan!

Förutom kursiva mördare eller överhvudtaget partier i kursiv stil, finns det en sak som stör mig när jag läser och det är när huvdpersonen gör helt sinnessjuka val och hamnar i farliga eller statiska situationer som följd. Det behöver inte alltid vara skräckvarianten – NEEEJ GÅ INTE IN GENOM DEN DÖRREN – utan lite mer som att Franscesca borde följa med Robert Kincaid istället för att stanna på farmen i Broarna i Madison County eller att Ruth i Stekta Gröna Tomater inte borde gifta sig med Frank eftersom man vet att han kommer att slå henne. Men å andra sidan – vad skulle det bli för story då om människor skulle göra ”rätt”.

Jag kan också störa mig på onödiga karaktärer, som jag kallar dem. Jag har två exempel. Den första är Carl von Post i Till offer åt Molok. Han är bara ett riktigt svin och jävlas med alla hela tiden. Visst kan han vara vettig för intrigen, men det kan inte finnas sådana människor på riktigt. Den andra är ofta förekommande i deckare, senast jag stötte på honom (men det kan vara en hon också) var i Hjort och Rosenfeldts bok Det fördolda, då en viss Haraldsson gjorde entré. Han var less, gnällig, otillfredsställd, inkompetent, ointelligent, otrogen och osade dålig karma. Blä. Jag får eksem.

Jag har aldrig tänkt på brottning förut

Medan andra roat sig i midsommartid så har jag legat sjuk framför teven och hamnat på de mest obskyra program som jag aldrig annars skulle ha tittat på. Ett sånt var en dokumentär om Ara Abrahamian och hans väg tillbaka till OS. Det gick inte så vidare värst bra med det men min reflektion är denna: vilken fysisk sport brottning är! Det borde inte vara en överraskning och visst har jag sett bitar av brottningsmatcher där näsor pressas in i armhålor och skrev och muskulösa män och kvinnor kastas upp i luften som om de vägde ingenting, men nu fick man ju se hur de är i övrigt. Abrahamian väger i vanliga fall 92 kilo, men brottas i 84-kilosklassen och går ned 8 kilo veckan innan match. Det innebär en del bastning och efter han vägt in sig på 84,00 så klunkade han i sig litervis med vatten, gainomax, sportdryck, mera vatten och lite till av varje.

Brottning måste vara den bästa boten mot svårbehandlad homofobi eftersom de hela tiden, även när de inte brottas, klappar och klämmer på varandra, Ara och hans kompisar. Det bastas och masseras oupphörligen och det måste vara helt underbart att ena sekunden kärvänligt massera polaren i bastun för att nästa sekund knövla ihop honom ute på brottarmattan. Jag skulle fasen vilja träna brottning för himmel så vältränade de är.

Får man säga bajsvatten i TV?

På nyheterna i morse rullade rubrikerna i underkant och där stod distinkt ordet bajsvatten. Bajsvatten rann in på barnklinik, men just ordet bajsvatten fick mig att studsa och sätta morgonkaffet i vrångstrupen. Jag känner mig tvungen att kamouflera ordet i rosa. Har Svenska Akademien verkligen godkänt det ordet? Är inte avloppsvatten det mest gängse? Jag måste kontakta Peter Englund och se om han är med på det där.

Är du laddad?

Laddar min Mp3, samt plattan. Inom kort kommer antagligen mobilen behöva laddas och säkert också Martins bärbara. Min laptop måste ständigt vara inkopplad, batteriet är kört. Vid långväga färder ut i vildmarken måste man se till GPSn är laddad. Dotterns telefon bör laddas, henne bärbara DVD-spelare, sambons rakapparat likaledes, för att inte tala om hans mobil. Min kamera. Dotterns kamera. Inte nog med det, Fotbolls-EM startar inom jättekort. Finns det nån sladd för det?

Tistelblomman – Amanda Hellberg

Maja och hennes Jack ska bo i Tistelblomman – the Thistle flower – I Skottland och huset är gammalt och därmed mytomspunnet i bygden. Det går många berättelser om hemskheter som skett, folk som dött och blivit galna av att bo där. Maja som är synsk på något vis, anar och ser saker, men får inte riktigt ihop det. Det är något oförlöst, men hon kommer inte riktigt åt det.

Maja Grå, Hellbergs huvudperson, är en tjej som ser spöken och kommer ofta i kontakt med dem, men hon kan inte berätta det för Jack, hennes kille eftersom han avskyr såna spökflummerier. Det visar sig att hans mamma blivit sjuk efter att Jacks bror dött och mamman satte all sin tilltro till medier som skulle få kontakt med andevärlden och den döda sonen. Hon fastnade i det och Jack är hatisk mot allt som har med spökerier att göra. Maja och Jack är ett konstnärspar på uppåtgående, men ingen har fast inkomst och Maja tycker att hon ska skaffa ett jobb, vilket som helst för att dra in pengar, men Jack sätter stopp och det gör ju att deras förhållande får problem. Hon törs inte säga att hon ser saker och hon ”får inte” skaffa jobb. Jag blir ju förbannad när jag läser det, vaddå får inte skaffa jobb?

Det börjar hända fler mystiska saker i huset, ett gult sken glimmar från nyckelhålet och i ett sovrum på övervåningen är det ritat tusentals små spindlar på tapeten. Maja får ett erbjudande från inspektör King (han heter Stephen i förnamn) om att hon ska ingå i ett team hos londonpolisen och nysta i brott och på något vis övergår boken i deckarstil. Den är både spökhistoria, deckare och relationsdrama i samma surv. Boken följer samma struktur som Döden på en blek häst, med en upplösning som är riktigt hysterisk.

Jag är lite glad att jag hittat en ny författare som skriver sympatiskt och jag tycker att Hellbergs främsta tillgång är förmågan att skapa spänning. Hon gör det även här i Tistelblomman, samtidigt som hon är bra på att beskriva relationer mellan människor. Jag tror att det är bra att Hellberg skrev ‘Jag väntar under mossan’ efter Tistelblomman, eftersom den bryter av hela Maja Grå- serien. I mossan briljerar Hellberg, medan Maja Grå-böckerna känns mer som kapabla standardböcker i deckar/rysarflödet.

Junijerka

Har du bokat en resa någon gång bara för att själv få uppleva en miljö som du har läst om i en bok? Om inte, skulle du kunna tänka dig att göra det?

Bästa frågan hittills, Annika!  Väldigt rolig att fundera på. För mig är miljöerna viktiga i böcker och jag blir alltid glad om handlingen utspelar sig på något ställe där jag varit. Jag vet inte varför jag går igång på det, men något särskilt är det. Sedan kan det vara miljöer som tilltalar mig trots att jag inte varit där, som bergen och prärierna i Wyoming som Annie Proulx skriver om i Brokeback Mountain. Till saken hör att jag är hästtjej.

Sedan Anne Rice skrev om Lestat och kompani som höll till i New Orleans så har den staden fastnat. Det blev inte bättre av att Charlaine Harris använder Bon Temps som fond för Sookies öden och äventyr. Amerikanska södern, mmm. Träskmarker och värme borde inte tilltala en norrlänning som jag, men det är nåt speciellt med det där krokodiltäta, moon-over-bourbon-streetområdet som lockar mig enormt.