Och härmed högg jag i steen

Under min vistelse i Jorm så högg jag en liten deckare som de hade på hotellet i en lånehylla. Jag tänkte som Tage Danielssons busschaufför att va fan. Det kan ju gå bra. Men det gick alldeles särdeles dåligt. Samma Läckberg-varning, samma ointressanta intrig, samma tråksvennebananprosa, samma styltdialog. Boken heter Den Döende Dandyn av Mari Jungstedt. Jag läste inte klart…

Annonser

Recenserar du alla böcker du läser?

Ja, gör jag det verkligen? Veckans jerkafråga hos Annika lyder som rubriken och mitt korta och koncisa svar är ja, det gör jag. Antingen här på tokbloggen eller på Swedish Zombie. I allafall alla böcker jag läser klart. Mitt stora problem med recensioner är när jag ska skriva om böcker som bygger på varandra eftersom då tänker jag på vad jag vill veta innan jag ska läsa bok fyra i en serie. Inte mycket, kan jag meddela. Kanske någon liiiten tårtbit bara.

Bra böcker väcker alltid en massa tankar – då finns det mycket att skriva om.  Jag kan bli övertaggad och vilja skriva innan jag läst klart, som en läslogg ungefär men i bloggen vill jag ha ett inlägg per bok. Så jag får hejda mig och andas genom näsan, vilket inte är mitt allra starkaste karaktärsdrag.

Det hemska ordet på C

Så fort man läser en bok om cancer så berör det nästan alla människor som man pratar med det om. Fast böcker handlar ju sällan om cancer – de handlar om oftast människor som har eller har haft det. Jag kommer aldrig att glömma I taket lyser stjärnorna, som jag läste med en klass för längesedan. Den respons de eleverna gav på den boken var bland det bästa jag varit med om och det blev så tydligt då att alla, oavsett ålder, förhåller sig på något sätt till sjukdomen och har historier att berätta och sorger att bära.

Jag har brutit trams-trenden och lånat Den odödliga Henrietta Lacks av Rebecca Skloot av en benägen boktipsarvän. Boken handlar om de cancerceller som togs från en svart kvinnas livmoderhals och som varit upphov till en rad olika medicinska upptäckter, främst inom cancerforskningen men även inom andra områden som rör genetik. Det alldeles speciella med just hennes celler är först och främst  att de överlevde i en odling i ett labb och att de växer abnormt snabbt och har levt vidare utanför hennes kropp sedan 1951.

Det är inte en medicinsk avhandling det här, utan det är en berättelse om flera människoöden och en skildring av hur godtyckligt och respektlöst läkarna behandlade svarta patienter i USA. Henrietta Lacks dog 1951 som följd av sin cancer och man får följa journalisten Rebecca som skrivit och forskat om Henrietta och hennes liv. Men det är mycket mer än så. Det framgår hur rassegregerat USA var, hur fattigt och eländigt Henrietta levde, hur svårt det var att lappa ihop ett liv i efterdyningarna av att ha varit slavar, kvinnors kamp och tysta lidande, om läkarnas Mengele-aktiga sätt att behandla patienter, särskilt de som inte betydde något… Åh, man blir alldeles knäpp! Den innehåller så väldigt mycket. Läs den här boken – den är helt fantastisk.

Who’ll stop the rain?

Igårkväll så var det John Fogerty som lyckades med den bedriften. Att stoppa regnet, eller förhindra det från att börja. Såhär sa han på twangig sydstatsamerikanska:

”Couple of years ago I went to a place called Woodstock. It was me and half a million people there but it wouldn’t stop raining. So I went home and wrote this song”

så drog han igång Who’ll stop the rain. Efter det kom en hitparad som kändes overklig eftersom låtarna är så välkända och cementerade i hjärnan, så det var märkligt att se karln som skrivit dem framföra dem. Han var väldigt energisk och rockade brallorna av T3 arena och överträffade mina ganska ljumt ställda förväntningar. Det verkar ska regna hela veckan oavsett vad Fogerty säger, så det kan kanske bli en bok läst eller två . Just nu har jag avslutat Heartless – Gail Carriger och senaste Sookie och båda dessa böcker har gått på tomgång och litat på gamla meriter, d v s min redan vunna kärlek. Jag vill läsa en bra bok som man försvinner i! Ska prova med Stuart Macbride – Dying light. Och Stephen – the Dome. Igen.