Svenska deckares nationella särart – Veckans jerka

Annika har hittat en klurig fråga den här helgen som lyder: Vad är det som gör en svensk kriminalroman typiskt svensk för dig. En italiensk kriminalroman typisk italiensk. Amerikansk? Välj ett land och tala om för mig vad du tycker kännetecknar just det landets kriminalromaner.

Svenska kriminalromaner har sina toppar och dalar och följande lilla pseudoanalys har jag grundat på mina svenska favoritdeckarförfattare: Åsa Larsson, Arne Dahl och Henning Mankell. En sak som är typiskt svensk i dessa romaner är givetvis miljöerna. Rebecka har sitt Kiruna eller Kurravaara och Wallander sitt Ystad. Dahl är mer flytande här – särskilt som han förlägger A-gruppen ute i Europa i senaste böckerna – men det är ändå mycket Stockholm. Om detta är typiskt svenskt vet jag inte, men det är kännetecknande.

Det brukar finnas något slags rättspatos och en sossig rättvisetanke som jag gillar.  Henrik skriver om det där också i sitt inlägg. Det ska liksom bli rätt för den lilla personen. Huvudkaraktären/hjälten är ofta lite stukad av livet och har dåligt samvete gentemot barn eller partner. Han/hon är ganska ensam och ofta lite av en antihjälte. Hos mina tre författare finns en språklig dräkt som inte är avancerad, men ändå intelligent och ibland poetisk, särskilt hos Larsson.

Intrigen är oftast förgrenad i tid och rum. Arne Dahl är ju specis på att spreta ut handlingen i sina böcker och det har antagligen blivit så eftersom han har en grupp att ta hänsyn till och hålla sysselsatt. Så medan Arto är i Rom, är Paul i Helsingfors och Viggo blir uppspikad på en vägg i Riga.

Annonser

Damer på agendan

Berätta om tre romaner/noveller/texter med ett kvinnoförnamn i titeln! Denna trevliga uppmaning kommer Lyrans Noblesser med och jag känner mig nödd och tvungen att fundera över detta. Stephen King har ju ett antal, Dolores Claiborne, Lisey, Carrie och Flickan som älskade Tom Gordon, men det var visst inte ett kvinnoförnamn. Här kommer mina damer:

1. Den odödliga Henrietta Lacks – Rebecca Skloot

Har du inte läst den så gör det genast! Det är en bok som handlar om 50-talets USA och allra främst om Henrietta, som lider av en jätteaggressiv cancer. Tumören tar hennes liv och celler från den  fortsätter, genom olika forskares händer, att leva vidare. Dessa celler är grunden till all cancerforskning, men har även figurerat i andra medicinska sammanhang. Berättelsen om Henrietta är stark och gripande.

2. Rachel’s holiday – Marian Keyes

Marian, Marian, var har du tagit vägen och när kommer boken om Helen, den ondskefullaste av alla systrarna Walsh. Rachel har enorma drogproblem och tvingas in på behandlingshem där hon får möta sina misstag och inse hur hon skadat människor i sin omgivning. Boken har Marian Keyes underbara ton och balanserar vackert på humorns och tragikens gräns. Jag älskar den här boken.

3. Beloved – Toni Morrisson

Alltså, hon heter Beloved, så det måste ju räknas som ett kvinnonamn. Toni Morrissons spökflicka i slav-USA under tidigt 1900-tal är en berättelse som touchar drömmen och som flyter mellan tider. Brutalt tragisk. Utan särskilda omsvep berättar Morrisson om slavarnas livsvillkor och vad svarta kvinnor (och män) fick stå ut med under och efter slaveriet. Toni Morrisson är ju också en stor favorit, men hon kräver ett särskilt läshumör och ett stabilt psyke. Egentlig huvudperson är Sethe, Beloveds mamma.

Life of Pi

Jag såg nu att Life of Pi ska bli film och att den kommer i december. Berättelsen om Pi heter den tydligen på svenska och är skriven av Yann Martel. Det kommer att bli ytterst intressant eftersom det känns på samma vis som med Hungerspelen – hur fasen ska de få till allt???

Det som övertygar mig är att Ang Lee gör den.  Han regisserade Brokeback Mountain (och en hel hög till, Crouching tiger och The Ice storm och Hulken och bla bla bla) och det är den finaste film jag sett. Roligt med en film att se fram emot.

Veckans jerka

Frågan som Annika ställer den här veckan Vilka böcker önskar du att du ännu inte läst – tål verkligen att tänkas på, som vanligt. Annika nämner böckerna om Lisbeth Salander och jag instämmer verkligen i det. Himmel vad jag längtade efter sista boken i den trilogin. Av någon anledning är det väldigt förträffligt med böcker i serier, förutsatt att de är välskrivna, trovärdiga eller bara bra helt enkelt.

Jag önskar att jag ännu inte läst Bröderna Lejonhjärta eller Ronja Rövardotter. Jag skulle gärna haft kvar Kings Lisey’s Story, mycket för att jag läste den på en kvällsvarm balkong i södra Spanien. Ibland saknar jag nog känslan jag hade när jag läste lika mycket som själva boken.

Tematrio – tre titlar med djur

Jag har följt bl a TinaO när hon skriver om Lyrans olika teman, men det är inte förrän nu som jag fått tummen ur och hängt på tåget. Uppdraget lyder: Berätta om tre boktitlar som innehåller ett (eller flera) djur! Åh va roligt! Åh va roligt (Papi Raul)

Harens År – Arto Paasilinna

Detta är en typisk Paasilinnabok och den första jag läste av den i mitt tycke smått galne och tidvis eminenta finländske författaren. Det jag minns var att en medelålders man fick nog av sin statiska vardag och begav sig ut på en road trip med en hare som han hittat efter vägkanten. Jag tycker att Paasilinna är jätterolig.

A Dog Year – Jon Katz

Jag är svag för djur och denna bok handlar om en klok farbror och hans relation till en ganska störd border collie. Dels får man veta mer om hur han gör för att hunden ska må bättre och sedan är det många iakttagelser om djur och deras olika lynne. Förnämlig bok.

Water for elephants – Sara Gruen

En bok jag föll för och som många läst eller sett filmversionen av. Ett kringresande cirkussällskap under depressionen skildras. Det är en kärlekshistoria som samtidigt innehåller många fina människoporträtt.  Den ska man garanterat läsa om man inte redan gjort det.

ELD

Jag håller på att läsa Eld nu, när efterdyningarna till hypen så smått håller på att lägga sig. Jag var inte superförtjust i Cirkeln och tänkte att äntligen kan även jag vara lite cool och tycka nåt som alla gillar är dåligt. Jag håller på att trilla dit. Det var längesedan jag sträckläste som jag gjorde igår, men jag är inte sådär Harry Potter-betuttad, långt ifrån. Hursomhelst, läser man och tid och rum upphör – då är det en bra bok, helt enkelt.

Jag fattar inte karaktären Ida dock. Hon måste ju tas itu med, eller snarare ta itu med sig själv, men det kanske inte är så lätt för en gymnasietjej. Anna Karin har jag också lite svårt för, men hon tar sig, tycker jag. Spelet mellan tjejerna är rätt naturtroget, men som sagt, Ida är väldigt mörk. Författarna kan sina saker helt klart.

Ett faktum – åtta fakta

Ela som skriver på Swedish Zombie och har den eminenta bloggen Beroende av böcker har utmanat mig i att lista 8 vanor/fakta om mig själv.  Sablars svårt känner jag.

1. För att skryta kan jag säga att mitt torskrekord ligger på 19 kilo. Det är 9,5 sockerpaket.

2. Jag gillar sport, all sport nästan, men jag tycker inte särskilt mycket om Modo för det, trots att jag bor i Örnsköldsviks kommun. Under sommaren har jag njutit av att lyssna på sportradions kommentatorer under OS och tvingas nu på väg till jobbet  lyssna på vedervärdiga MorronZoo som står i bjärt kontrast till Lasse Granqvist och hans vänner. Livet har sina toppar och dalar.

3. Min dotter sa i somras när hon skulle beskriva mig för några vänner (hon trodde inte jag hörde) ”mamma tycker nog väldigt mycket om sina elever”. Det var väldigt rörande att höra och roligt att hon som bara är tio har förstått så mycket.

4. När jag träffade min sambo hade han längre hår än mig och det gick inte an, så jag ser till att han alltid har kortare. Antingen sparar jag mitt, eller så klipper jag hans. Jag gör både och, vid närmare eftertanke. 

5. Jag blir ofta väldigt förälskad i hästar och pratar om dem och med dem som om de är människor. Hästar är tysta, vilket är skönt.

6. Jag är en patetisk soccer mom och har problem med att behärska mig när jag ser på min dotters fotbollsmatcher. Jag vrålar och skriker och säger hur de ska passa och allt möjligt. Jag försöker jobba med det eftersom jag vet att beteendet inte är särskilt önskvärt eller bra.

7. Jag tänker väldigt ofta på att jag ska plocka bär och när jag väl gjort det är jag sällsynt nöjd med mig själv. I frysen finns hjortron, hallon och blåbär och jag tror det är som farmor sa att man känner sig rik när man har bär. Och det finns en poäng med att ha plockat och rensat dem själv.

8. Jag tycker väldigt mycket om äldre tanter. Kanske inte alla, men majoriteten av dem är ofta väldigt älskvärda och kloka. De har vävstolar och pratar om sina barnbarn och lyssnar på vad man säger.

Jag utmanar Nike, Jonny och Lingonhjärta.

Oh du ljuva surströmming

Oh du ljuva surströmming

helst den som inte längre i Oskars burkar simmar

är min allra våtaste dröm(ing)

under dygnets alla timmar

Om du kommer och frestar med en kräfta

så kan jag stillsamt bekräfta

att jag hugger den utan pardon

med välljudande snapssångston

Men den sura strömmingen i en stut

gör att framtiden ser ljusare ut

 

 

Christian Olsson – Radiosportens skaldekonstnär

Jag ägnar mig åt fönstermålning nu sedan en vecka tillbaka och lyssnar på OS i P4. Det går sisådär för svenskarna, men min reflektion handlar om kommentatorerna på Radiosporten och deras absoluta skicklighet i verbalt uttryck, samt deras förmåga att få allt att verka spännande. När Sara Algotsson tog OS-silver och försmädligt rev sista hindret var Christian Olsson i tårar. ”Sara gråter, Wega(hästen) gråter, alla hästar i Sverige gråter” Och jag stod där med en pensel i handen och tårar i ögonen och rördes av Saras silver eller kanske egentligen Christian Olssons sätt att förmedla ritten. Fälttävlan är fantastiskt.

Annars är simning en lömsk sport att lyssna till. Det låter som om Sarah Sjöström är nära medalj, oj så nära och sedan blir hon…femma. Man får puls helt i onödan och målar nesliga penseldrag på fönsterglaset. Tur det finns rakblad. Idag ska jag lyssna på simhopp och skicka välsignande tankar till Anna Lindberg.