Patrik Sjöberg – Det du inte såg

Jag har på ett fragmentariskt och skummande vis läst Patrik Sjöbergs biografi Det du inte såg (tack vare en elev som hade den på sin bänk – TACK Heggo!) och lite kort kan jag säga att den är väl okej. Det hans tränare Viljo Nousiainen utsatte honom för var givetvis fruktansvärt, och jag tror att Sjöberg skrev boken för att belysa ett problem som kan drabba vissa under idrottens paraply, likaså under kyrkans eller i andra sammanhang där barn leds av vuxna utan större insyn.

Det jag gillar med Patrik Sjöberg är ju att han är rätt okonventionell, lite rebell och lite fuck you, trots att han ändå har presterat absoluta världsresultat under sina år som aktiv elitidrottare. Det är lustigt, han är ungefär som idrottens Ozzy, men med miljardtals fler hjärnceller intakta trots allt. På diverse arenor har han visat sig vara en sanningssägare och det jag minns av boken är att han för fram en självklar självklarhet: Om en lång människa med talang och spänst tränar höjd så kommer han eller hon hoppa högre än en kortare människa med samma talang. Det du inte såg har framförallt marknadsförts som en övergreppsbok, men jag tycker inte att Sjöberg utmålar sig själv som ett hjälplöst offer. Inte enbart i alla fall. Han blev mest arg när han fick veta att Nousiainen dött eftersom han aldrig behövde stå till svars för det han gjort. Men när han inser hur många fler som blivit utsatta är det som om något vaknar i honom.

Jag tycker ibland att idrottsstjärnor är som bortskämda barnungar, som daddas från det att de är små av tränare och medier och förbund, och som i vuxen ålder, när karriären tagit slut inte kan hantera ett vanligt liv. Risken är stor att dessa människor blir övermåttan navelskådande eftersom alla i deras omgivning alltid fokuserat tusen procent på dem. Hör Patrik Sjöberg till dem?  Njaee, litegrann. Han tar upp händelser om kokainmål och andra skandaler, som jag tror de flesta glömt, eller i allfall inte sparat längst fram i hårddisken. Han avhandlar Mästarnas Mästare som om det vore jätteviktigt, så det blir lite löjligt tycker jag.

Poängen med Patrik Sjöbergs bok är att berätta historien om hur han blev framgångsrik både tack vare och trots hans pedofila tränare Viljo Nousiainen. Jag tycker att det är starkt att han med hjälp av Markus Lutteman till sist berättar om vad som skett. Det ökar förhoppningsvis insynen och kunskapen.

Annonser

Bränn kalorier med Stephen King

Ja tydligen så! Och inte på nåt zumba-aktigt vis utan helt enkelt bara genom att se The Shining eller nån annan skräckfilm. Då kan ju jag undra vad man förbränner genom att läsa Under the Dome till exempel, som både är spännande och riktigt tung. Den väger ett halvt kilo (min våg är billig och oprecis och det var pocketversionen) och den måste ha tagit säkert tio timmar att läsa. Eller mer – jag vet inte. Kanske tjugo. Jag klockade inte.

Och apropå skräck så har Lyran ett Halloween-tema i veckan som känns som hemmaplan för mig. Berätta om tre skrämmande bra romaner eller noveller!

1. Amanda Hellberg – Jag väntar under mossan. Hellbergs första ungdomsbok som jag tycker innehåller så mycket spökstämning och kalla kårar-känslor. Innehåller väsen från folktron med mylingar och troll.

2. Stephen King – Langoljärerna. Jättespeciell novell som handlar om tiden och vad som händer när tiden kommer ikapp en grupp människor. ingår i novellsamlingen Mardrömmar.

3. Coraline – Neil Gaiman. En ungdomsbok som jag tyckte var skrämslig när flickan Coraline hamnade i en spegelvärld och mötte en kall mamma med knappnålsögon. Hua! Det enda jag läst av Gaiman – vill läsa American Gods.

S J Bolton – vändningarna mästarinna

Det är inte ofta jag tar en ny deckarförfattare till mitt hjärta, men jag tror att S.J. Bolton i allafall har nästlat sig in i ett förmak i allafall. Jag förstår inte riktigt varför bara. Hon skriver inte så särskilt märkvärdigt och hennes bok Nu ser du mig är en bloddrypande och detaljerad historia där mördarens offer inte bara mördas, utan lemlästas grovt och fruktansvärt. Jag tänker att det borde vara lite för mycket av den varan för att jag riktigt ska gilla det, men det är ändå någonting med huvudpersonen Lacey Flint som gör att jag knappt släpper boken. Hon är gåtfull och egen och verkar skadad av livet och det är väl såna karaktärer som fångar mitt intresse.

Författaren Bolton är ny för mig och det är också något som lockar. Jag kanske är på väg att få en ny favoritförfattare? Jag är inte helt övertygad – hennes språk är väldigt rakt och krusidullbefriat, men jag tycker att handlingen i Nu ser du mig är till en början rätt linjär och ”vanlig”, för att senare bli toksnårig och intelligent.

Lacey Flint är en nybakad polis som kastas in i en serie mord där förövaren hänvisar till Jack the Ripper. Lacey själv har läst oerhört mycket om Ripper och kan hans mordodyssé utan och innan och då blir det liksom en berättelse i berättelsen. Jag vill googla på Jack the Ripper känner jag – och det är ju något gäckande med hans vidriga brott som han (eller var han en hon..) aldrig åkte dit för.

Boken börjar rätt frejdigt med ett högt tempo och alltmedan tiden går nästlar sig fler personer in i Laceys liv och bidrar till att räta ut ett och annat frågetecken kring henne. Men många återstår innan allt är klart och det gäller att hålla i sig för det kommer många oförutsägbara vändningar. Jag undrar om jag börjar bli en anglofil – har många böcker under fliken brittiskt nuförtiden.

Betygsätter du böcker?

Veckans bokbloggsjerka hos Annika ställer den frågan och jag har ett skitkort svar: JA. Men jag gillar det inte! Det är så att jag håller koll på mitt läsande på Goodreads och där betygsätter man böcker med hjälp av stjärnor och jag tycker att det är jättesvårt eftersom det är svårt att bedöma böcker som är skrivna på olika sätt och i olika genrer. Jag vill bedöma böcker i relation till liknande böcker, men betygsätter man rakt av så blir det inga nyanser i det hela.

Nu ser du mig

Jag har börjat med SJ Boltons bok som är lite av en snackis och jag tror den kan vara nåt. Huvudpersonen Lacey Flint är besatt av Jack the Ripper och från första sidan formligen sprutar det blod. Inget för känsliga eller nyförlösta. Här har hon skrivit ned några tips om hur hon jobbar med sina böcker. Samtidigt är Lacey kontaktperson åt en flicka som utsatts för en gruppvåldtäkt. Jag blir vansinnig och undrar hur vanligt det är egentligen? Hur är de funtade, killar som gör sånt? Det finns inget som gör mig så mordisk.

Vilka kroppsdelar kan du komma på?

Lyran har den här veckan en Tematrio med fokus på kroppen. Berätta om tre böcker med kroppsdelar i titeln!

Harry Potter and the Half-Blood Prince – JK Rowling. Är blod en kroppsdel? Ett organ? En vätska och substans givetvis och förhoppningsvis inuti kroppen för det mesta. Den näst sista boken om Harry Potter är lika formidabel som de andra. Snape i fokus, kan man säga.

Kaninhjärta – Christine Ljungqvist. En ungdomsbok av en relativt ny svensk författare som skriver fantastiskt och har en rätt tung och svår historia att berätta här om två tvillingsystrar som är delar av samma personlighet, men som vill så olika saker. Kryddas med Kent-citat.

Drakens ögon – Stephen King. En sagoaktig bok som jag läste för längesedan och inte minns så mycket av annat än att man kunde tjuvkika genom drakens ögon för att se vad den onde Flagg har för sig. Väldigt annorlunda för att vara King och jag gillade den, trots att jag inte fallit för hans böcker om Revolvermannen, som ska vara snarlika.

Stamtavlor – Dilsa Demirbag-Sten

Dilsa Demirbag-Sten är ett exempel på det som många kämpar med idag och hon tillhör det fåtal invandrarkvinnor som är framgångsrika, med inflytelserika jobb och ett fritt och självständigt liv. Hon kom till Sverige som sexåring och det är en fördel när man kommer till ett nytt land och en ny kultur – som litet barn har man chansen att hinna lära sig språket. När jag läser hennes bok Stamtavlor, som skildrar hennes familjs uppbrott ifrån en kurdisk by, resan till Sverige och en påtvingad förlovning, slås jag av vad utsatta de är. De är barn, de är flickor och de kan inte språket, men Dilsa och hennes kända systrar Dilba och Dilnarin, måste ju ändå ha anpassat sig snabbt till den svenska skolan eftersom de lyckats bra med sina liv. Det visar sig också att de levt relativt fritt när de väl etablerat sig i Sverige.

Dilsa vill ändå inte släppa kontakten med sina släktingar och åker tillbaka och hälsar på, men det är som om folket där, särskilt männen, ser att hon är annorlunda trots att hon ser kurdisk ut. ”Det är något med mitt sätt att tala, gå och klä mig som gör att människor anar att jag är en annan sorts kvinna.” Det är inget smickrande porträtt at turkiets män som hon målar, och ju mer jag läser desto mer förbannad blir jag. Diskussionen om islam, kvinnor och slöjor är gigantisk och det står för mig helt klart vad författaren tycker. Hon pratar om den mentala slöja som kvinnor har i sitt hemland, när de går med nedböjt huvud och undergiven hållning. Den kroppshållning som förväntas av dem i ett land där det finns statliga bordeller dit männen helt lagligt kan gå.

Hon fortsätter att beskriva situationen i Turkiet och uppehåller sig främst vid den östra delen av landet, där den gamla kurdiska staden Diyarbekir är huvudort. En stad som i början på åttiotalet fortfarande var ganska välmående har nu chanserat i fattigdom, droger, kriminalitet och prostitution, pga det krig som bedrevs mellan kurdisk gerilla och turkisk militär. Demirbag-Sten vittnar om släktingar som torterats av militären och om otaliga övergrepp mot kurdiska byar och dess invånare.

Hon säger att hon brås på sin mormor på det sätt att hon har ett behov av att protestera mot orättvisor och att säga ifrån. Det är ju ingen slump att just hon blivit debattör och journalist och hennes bok är intressant eftersom man får flera perspektiv på kurdfrågan. Hon är ju inte okritisk mot sitt folk, med tanke på hur kvinnor behandlas, men hon känner ju ändå en tillhörighet där. Samtidigt är hon tacksam för Sverige och svenskan som är en fristad för henne, både mentalt och fysiskt. Jag skulle nog aldrig ha valt att läsa den här boken själv, men tack vare min granne blev det så ändå. Det finns goda boktipsare överallt och det gäller att vara öppen, annars missar man godbitar. Boken är väldigt lättläst, trots det stundtals tunga innehållet.

Äntligen

… har jag läst färdigt Under the Dome och den var så bra, så bra så att den klarade ett års läsavbrott utan att bli permanent hyllvärmare. Jag har vant mig att läsa böcker som är max 400 sidor långa – jag var nog bättre på tegelstenar förut – men den här pocketvarianten var på 865 sidor och farligt bra hela vägen. I slutordet skriver King att den varit ännu längre – och jag skickar en tacksamhetens tanke till hans korrekturläsare.

Spoilervarning! Slutet eller själva förklaringen till the Dome, eller Kupolen, är väldigt knäpp och jag tyckte från början när man anade vartåt det barkade att suck… Varför är han så dålig på slut för, Stephen?  Men sedan vande jag mig vid tanken och nu när jag nyss läst de sista raderna känner jag att det räcker för mig, det här slutet som länge kändes så billigt. Jag tror också att jag är tacksam för att han verkligen avslutar sin bok, med tanke på de zombieböcker jag läser och trilogisjukan som härjar i den genren.

 

Bokbloggsjerka

Finns det någon bok/författare/karaktär som har inspirerat dig så pass mycket att du har bytt yrke, skaffat dig en ny hobby eller tagit ett kliv ut i det okända på annat sätt? Detta undrar Annika över och jag har försökt att svara, men jag lyckas inte så bra tyvärr.

Det jag kan ta efter i böcker är inte så sällan uttryck och talesätt. Whatever floats your boat, är ett sånt men jag kommer inte ihåg ifrån vilken bok jag fått det. Tycker det är ett helt lysande uttryck, som jag använt ofta. Ett annat sätt att påverkas av böcker är att man diskuterar knasigheter som man läst med vänner som läst samma sak. Som nu när jag längtar efter senaste Marian Keyes (som FORTFARANDE inte kommit) och diskuterar Angels med min syster, där Margaret under sin sejour i LA funderar på att ”getting her butthole bleached”. Jag menar inte att jag överväger samma sak utan förundras väl mer över att det ens är möjligt att göra nåt sånt.

Jag tycker också att Sookie är rätt söt med hennes word of the day, och det är något som jag tänkte dottern skulle få börja med. Hon är inte så pigg på det tyvärr. Men jag kan inte påstå att jag ändrat livsmönster utifrån någon bok, mer än att jag tränat horsemanship med travhästarna efter att ha läst Monty Roberts eller att jag följt recept i diverse bakböcker. Jag skulle definitivt vilja flytta in i Whistle Stop och umgås med Idgie och Ruth, eller valla får till häst upp till Brokeback Mountain, men tyvärr är det allt.