Stamtavlor – Dilsa Demirbag-Sten

Dilsa Demirbag-Sten är ett exempel på det som många kämpar med idag och hon tillhör det fåtal invandrarkvinnor som är framgångsrika, med inflytelserika jobb och ett fritt och självständigt liv. Hon kom till Sverige som sexåring och det är en fördel när man kommer till ett nytt land och en ny kultur – som litet barn har man chansen att hinna lära sig språket. När jag läser hennes bok Stamtavlor, som skildrar hennes familjs uppbrott ifrån en kurdisk by, resan till Sverige och en påtvingad förlovning, slås jag av vad utsatta de är. De är barn, de är flickor och de kan inte språket, men Dilsa och hennes kända systrar Dilba och Dilnarin, måste ju ändå ha anpassat sig snabbt till den svenska skolan eftersom de lyckats bra med sina liv. Det visar sig också att de levt relativt fritt när de väl etablerat sig i Sverige.

Dilsa vill ändå inte släppa kontakten med sina släktingar och åker tillbaka och hälsar på, men det är som om folket där, särskilt männen, ser att hon är annorlunda trots att hon ser kurdisk ut. ”Det är något med mitt sätt att tala, gå och klä mig som gör att människor anar att jag är en annan sorts kvinna.” Det är inget smickrande porträtt at turkiets män som hon målar, och ju mer jag läser desto mer förbannad blir jag. Diskussionen om islam, kvinnor och slöjor är gigantisk och det står för mig helt klart vad författaren tycker. Hon pratar om den mentala slöja som kvinnor har i sitt hemland, när de går med nedböjt huvud och undergiven hållning. Den kroppshållning som förväntas av dem i ett land där det finns statliga bordeller dit männen helt lagligt kan gå.

Hon fortsätter att beskriva situationen i Turkiet och uppehåller sig främst vid den östra delen av landet, där den gamla kurdiska staden Diyarbekir är huvudort. En stad som i början på åttiotalet fortfarande var ganska välmående har nu chanserat i fattigdom, droger, kriminalitet och prostitution, pga det krig som bedrevs mellan kurdisk gerilla och turkisk militär. Demirbag-Sten vittnar om släktingar som torterats av militären och om otaliga övergrepp mot kurdiska byar och dess invånare.

Hon säger att hon brås på sin mormor på det sätt att hon har ett behov av att protestera mot orättvisor och att säga ifrån. Det är ju ingen slump att just hon blivit debattör och journalist och hennes bok är intressant eftersom man får flera perspektiv på kurdfrågan. Hon är ju inte okritisk mot sitt folk, med tanke på hur kvinnor behandlas, men hon känner ju ändå en tillhörighet där. Samtidigt är hon tacksam för Sverige och svenskan som är en fristad för henne, både mentalt och fysiskt. Jag skulle nog aldrig ha valt att läsa den här boken själv, men tack vare min granne blev det så ändå. Det finns goda boktipsare överallt och det gäller att vara öppen, annars missar man godbitar. Boken är väldigt lättläst, trots det stundtals tunga innehållet.

Annonser

4 kommentarer (+lägga till din?)

  1. mimmimarie
    Okt 23, 2012 @ 12:44:17

    Jag gillade Stamtavlor. Resan tillbaka till sin egen historia och egna rötter lockar mig alltid.

    Svara

  2. Linda
    Okt 23, 2012 @ 13:46:59

    Ja man lär sig alltid nåt nytt av såna böcker

    Svara

  3. Anneli
    Okt 25, 2012 @ 16:43:37

    Hm… bigrafier är ju inte min melodi men nu blev jag ändå intresserad. Kan du ta med den hit?

    Svara

  4. Linda
    Okt 26, 2012 @ 09:26:03

    Har redan lämnat tillbaka den

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: