Händelser förknippade med böcker

Ofta kan jag hänga upp en bok på vad som hände i livet samtidigt som jag läste. Förmodligen så letar jag böcker som har samma sammanhang som jag själv har för tillfället. Här är några exempel (med fruktansvärd layout):

Haruki Murakami: Vad jag pratar om när jag pratar om löpning. Ett tag sprang jag rätt mycket (åtminstone för att vara jag) och i den vevan upptäckte jag den löpande japanen som jag tycker är rätt obegriplig ibland, men alltid gemytlig. Kommer aldrig att kunna matcha hans ultramarathon-faiblesse.

altvyalaskaSean Schubert: Infection: Alaskan Undead Apocalypse. En inte alltför minnesvärd zombiebok, men den andra jag recenserade på SZ. Jag minns att jag läste den i Kittelfjäll och hade vildmarksperspektiv på zombier ett tag. Jag gillar tanken att de fryser under vintern, men det står att läsa om i WWZ och inte i Schuberts bok. Att de sedan tinar upp i april är ju oundvikligt men trist.

lindafiskden döende

Mari Jungstedt – Den döende dandyn. Jag var på ridresa i Jorm som är en underbar plats, samtidigt som jag läste årets sämsta bok tror jag. Det var en otippad kombo. Känns samtidigt inte bra att dissa Jungstedt för hon verkade väldigt sympatisk i SOS Uppdraget.

JK Rowling: Harry Potter – The Deathly Hallows. När vi alldeles nyss flyttat in i huset läste jag om den, eftersom alla böcker och särskilt Arne Dahls Hela havet stormar  (som jag hade på agendan) var nedpackad i en väska som låg någonstans på den ännu inte elektrifierade övervåningen.  Årets enda omläsning.

IMG_0062caitlinCaitlin Moran: Konsten att vara kvinna. Moa skulle ta hål i öronen och jag tänkte men hallå – då kan ju jag pierca näsan? Eller kan jag det? Näe.. Joo.. har ju inget med feminism att göra, men vissa ifrågasätter mognaden. Det kan man göra vilket fall som helst, resonerar jag.

Jennifer Worth: Barnmorskan i East End. Den skulle jag nog aldrig ha läst frivilligt i vanliga fall, eftersom jag konsekvent undviker böcker/TV-program om förlossningar. Men eftersom vi ska få en liten plutt så blev det helt plötsligt intressant och boken är dunderbra.

Taaramtaarammtaaraamm!!!

Summering, summering… Jag skrev kaxigt på Goodreads att jag skulle läsa 100 böcker, men det blev bara 52. Jag började stenhårt med permutedböcker från Swedish Zombie, men insåg att jag måste blanda med annat, annars dödar jag lässuget helt.

Årets bästa biografi: Svårt, svårt… Jag gillar Steve Jobs-boken skarpt, samtidigt boken om Henrietta Lacks var suverän, Ozzy Osbourne har sina poänger också, och Barnmorskan i East End var grym. Det nya är väl kanske helt enkelt att jag läst en del biografier under året och blivit väldigt förtjust i de allra flesta av dem. Det tar jag med mig in i 2013.

Årets bästa svenska: Känns som om jag förråder mitt eget land, men det var få svenska böcker som jag tyckte om under året. De bästa var nog Åsa Larssons och Arne Dahls senaste, men jag upptäckte inget nytt! Jag vill upptäcka nytt!

Årets upp som en sol – ned som en pannkaka: Jag gillade verkligen Belinda Bauers Blacklands, men blev riktigt besviken på uppföljaren Darkside. Många skriver hyllningar till trean Finders Keepers, men jag tänker faktiskt inte läsa den.

Årets bästa zombie: World War Z – a history of the zombie war. Den är så mycket bättre än allt annat som skrivits i genren, så där kan jag liksom inte komma på något annat. Men jag har ännu inte läst Varma Kroppar (förlåt Jonny) trots att jag förstår, med hela min intellektuella kapacitet, att jag borde.

Årets bästa bok: Jag tycker att det står mellan Water for Elephants och Boktjuven och mycket beror på miljöerna där, med depressionens USA och Andra världskriget. Jag har en fantastisk elev som berättade väldigt ingående om Englands, Tysklands och USAs flygflotta, de strategier länderna hade i luften, de tekniska landvinningar som gjordes och de mest framgångsrika stridsflygsmodellerna. Jag lyssnade med tindrande ögon likt ett barn på julafton. The Help var också en ljuvlig bok, med sydstats-USA som fond. För att inte tala om World War Z som kommer som film – yey!!! Men okej – vinnaren ääär: Boktjuven! Den har jag burit med mig hela året och jag tänker fortfarande på Liesel ibland.

Caitlin Moran – Konsten att vara kvinna

caitlinJag vet inte vad det är med mig – boken av Caitlin Moran borde ju vara den pärla som jag skulle fiska upp ur läsointressets hav med sitt brittiska tilltal, sin humoristiska ton och det angelägna ämnet. Caitlin börjar med att redogöra för svårigheterna och gåtorna man stöter på i egenskap av att vara tjej, flicka, kvinna och hon följer sin livskronologi, belyser problem och granskar dem  under lupp. Hon är verkligen jätterolig, men jag skrattar inte högt och jag blir ganska snabbt trött på att läsa hennes bok. Jag tar den i små, små bitar men den lyfter inte riktigt tycker jag.

Kanske är det för att vi, trots allt, kommit längre i jämställdhetsfrågan i Sverige än vad de gjort i England och det hon propagerar för är ganska, om än inte fullt ut, vedertaget i Sverige. Ganska många av oss hjälps åt med städning och disk hemma, eller så har jag blivit blasé bara för att jag har det så hemma hos mig. Caitlin Moran vill återta ordet feminist och tala om vad det verkligen betyder, vilket är behjärtansvärt. Alla har nog inte koll på det utan använder det som ett skällsord, men är man så jävla puckad att man inte fattat innebörden av ordet så är man nog inte så intresserad av att ta reda på det heller, eller lyssna på feministiska argument.

Jag ska läsa vidare så sakteliga och se om jag hittar något mer revolutionerande i kommande kapitel. Sedan kan det vara så att alla bekväma läsställningar har försvunnit i takt med bäbismagens ohejdade framfart, så jag kanske inte är så uthållig av den anledningen. Ett filmtips kan annars vara Land of the Dead som jag såg igår kväll. Men den faller under zombienördkategorin, så det förbehållet måste jag vifta med som varning.

Ett filmtips – Intouchables

intÅterigen på uppmaning ser jag en film som jag gillar och det är den franska filmen Intouchables – En oväntad vänskap på svenska. Francois Cluzet som spelar den förlamade rike mannen är väldigt lik Dustin Hoffman, så det är kanske därför jag tänker på Rain Man och sedan handlar ju filmen om en funktionshindrad, så det spär på liknelsen ytterligare. Fransk film – oui? Jag är inte särkilt orienterad i fransk film, trots att den franska filmtraditionen icke är att förakta, men Intouchables är ganska universell, som jag tror att feel good-filmer är.

Den mycket vackre svarta mannen, som spelas av Omar Sy, kommer från förorten och ska vara personlig assistent åt Philippe, den rörelsehindrade, och en oväntad och väldigt varm och fin vänskap tar vid. Jag tycker att jag är king på franska, men inser att jag skulle inte ha fattat nästan någonting om jag inte haft text. Man anar lite rasmotsättningar och hierarkier, men inte så jättetydligt utan filmen bygger mest på mys- och trevlighetsfaktorn.

Lite porr kanske

pumaJag har haft osedvanlig läsleda och inte ens fått tummen ur och läst Marian Keyes senaste, som jag så gladeligen köpte och längtade efter, men sedan försmädligt ignorerade när den väl anlände. Den ser så fin ut på mitt nattduksbord. Jag var sjukskriven ett par veckor i oktober och såg då på Malou på morgon-TV. Hon intervjuade Puma Swede, en svensk porrstjärna som skrivit bok och skulle lansera den, förmodar jag. Hon verkade rätt lustig och okonstlad så jag klickade hem boken i plattan och började läsa. Och vad ska man säga om det där nu då? Fick jag tillbaka lässuget?

Johanna Jussiniemi som hon heter, är en spinkig hästtjej med en ganska hård finsk pappa och en snäll, undfallande mamma. Hennes uppväxt i Sverige är nog  lite av en Alakoski-uppväxt, minus misär och fattigdom som Puma själv uttrycker det. Till en början är Johanna en vanlig tonårstjej som hänger i stallet och funderar inte särskilt mycket på killar. Sedan bär det iväg i tidiga tjugoårsåldern, hon har flera förhållanden igång samtidigt som hon har one-night stands till höger och vänster. Hon blir upptäckt av en fotograf – jobbar som glamourmodell ett tag och vandrar sedan vidare in i porrbranschen, där hon trivs.

Hur ska man skriva om en bok som handlar om en kvinnas upplevelse av porrbranschen utan att ta ställning i själva porrfrågan? Pumas version är ju inte en av förtryck, utsatthet och elände. Hon gör det hon känner för och skiter i det som verkar knäppt. Hon beskriver ett kontrakt där det ingick två sexscener, en tjej/tjej-scen, en orgie och fem repliker. Regissörens arbete under orgien består i att etablera körscheman för allas orgasmer, så inte någon smygkommer utan att filmas.

Jag tycker inte att porr är något som man ska ha som karriärsval. Jag skulle inte vilja att min dotter, eller mamma eller syster skulle hålla på med det och jag skulle heller inte vilja att de skulle vara modeller i Slitz eller Café. Eller brorsan heller, för den delen. Jag tycker att man kan tjäna pengar på annat. Det finns mycket pengar i porr och det är intressant att det är porrbranschen noslängden före den militära industrin som drivit utvecklingen av datorer och Internet. Inte heller så svårt att räkna ut varför – det handlar om exponering och att man kan vara hemlig i viss utsträckning. Så kommer ju pedofilerna i kölvattnet, sedan blir man ju bara vanmäktig och förbannad och tänker på annat. Jag fick inte tillbaka lässuget heller, trots att jag lockar mig själv med lättsmältheter. Och alltmedan jag läser slås jag av porrvärldens unkenhet och den krassa synen på sex som mest handlar om kameravinklar och att gå över gränser. Jag stannar mycket hellre i bekvämlighetszonen och ger mig på Caitlin Moran, får se om jag blir mer lästaggad av det. God Jul.

Tarantino ångar på

caitlinJust nu är det roligare att titta på vilka böcker som kommer än att läsa dem. Jag är lite sugen på att läsa The Hobbit, som jag har hemma i hyllan och jag håller faktiskt på med Puma Swede – Mitt liv som porrstjärna. Jag är förvånad själv att jag läser den – får väl se om det blir en flipp eller en flopp. Går lika trögt fortfarande att läsa, men filmmässigt ser jag fram emot The Hobbit givetvis, Life of Pi och Tarantinos Django Unchained. Jag retrokollar Kill Bill bara för att komma in i Tarantino-lingot igen. Och jag har ju Caitlin Morans bok liggande på bibblan. Den verkar ju skojig!

Reaktioner på gravidmage – ett axplock

– När är det dags för dig då?

– Ja, i början av februari.

-Jaha, då är det ett bra tag kvar då?

(Ja, idiot, rub it in, säger jag inte men är sugen..)

– Men vad har du ätit? Nu får du ta det lugnt med öldrickningen!

(Mycket lättare att hantera – elevernas reaktioner är alltid bäst)

– Tyst! Lugn! Bli inte arg och svär inte! Tänk på babyn!

(Elever återigen. De bästa)

– Varför blir alla mina lärare gravida?

(Elev. Uppgiven. Jag är hans tredje gravida fröken inom ett år)

– Meeen åååååh vilken mage!!!!!!!! (typ som Anette i Solsidan) Får jag känna?

– Känn du!

(Har inget problem med kännarna, men situationen i sig är märklig)

– Åh, va vackert! Det vackraste som finns är en gravid kvinna!

(Nä du, det tror jag verkligen inte. Nog föredrar du en slitzbrud vilken dag i veckan som helst.. Och vad svarar man?)

Så finns det människor som undrar hur jag mår och om allt är bra, vilket är väldigt sympatiskt. De är de bästa.

Keep on running (The Spencer Davis Group)

iphoneFram tills igår har jag haft en gammal Nokia med vanliga knappar och helt normal funktion.  Visst har jag tänkt att skaffa en bättre telefon, men likt Ior har jag tvekat inför en sådan brutal ändring i livsföring. Jag har stått mitt i ett korsdrag där den ena parten varit genuin Apple-hatare, samtidigt som den andra dragit och lockat med ljuva Steve Jobs-toner. Detta har pågått i mer än ett halvår.

Men jag tänkte vafan! Är man trettioåtta kan man ju faktiskt göra som man vill. Man kan göra som man vill om man är tjugotre också, men fatta. Vill jag köpa en Iphone så måste jag väl kunna göra det. Så då blev det så. En snikig Iphone 4, billigaste modellen, men jag känner att lite strålglans och stjärnstoft från Applekoncernshimlen snuddar vid lilla obetydliga mig.

Den första appen jag laddar hem är Runkeeper, trots att jag ain’t goddamn runnin så mycket just nu, men jag tycker om gps’n och att kunna se var jag varit och hur fort jag farit fram.

Sen är det trivsamt att kunna höra vad människan jag pratar med säger i luren, särskilt under bilfärd. Säga vad man vill om bubben, men den japanska driftsäkerheten står milsvida framför ett isolerat chassi. Det är som att skaka fram i en godsvagn ungefär, ljudmässigt.

Ett välsignat format

saffranDet är lite mindre än två månader kvar och jag börjar så smått få ge upp tanken på att nå mina fötter. Man är aldrig så angelägen att nå dem som när man inte kan. Och när man känner sig begränsad så är det begränsningarna i sig som jag hakar upp mig på och dagligen förbannar, men det är ju inte ett hållbart synsätt.

Våran bäbis kommer snart och då kan jag fila tånaglarna hur mycket som helst, gå på yoga och bygga snölyktor och löpträna var och varannan dag. Till saken hör att jag ALDRIG ägnar mig åt något av detta, förutom löpningen kanske då, men det är känslan att likt en tysk zeppelinare stäva så sakteliga genom tillvaron som under de senaste veckorna fyllt mig med bittert agg. Jag vill sprätta omkring som den höna jag en gång var.

Jag tycker inte om begreppet ”att döda tid”. Tiden är ett vatten som hela tiden flödar och något som man ska vara rädd om. Men tiden kan ju vara så olika. I väntan på den plutt som kommer så blir tiden fram till dess en transportsträcka och ett tråk som lyckligtvis nog i alla fall bryts av julen.

Det går inte att läsa längre och det är därför det varit så tyst på bloggen. Den enda lektyr jag intar är mattidningar, vilket bidrar till det alltmer alarmerande ballongformatet. Men jag dödar lite tid i alla fall.

The Guard

madeyeJag fick en film serverad av min bror med rekommendationen ”Du måste fan se den” såjag  gjorde det härom aftonen. Han hade rätt, den var väldigt bra, rolig, tragisk och irländsk och eftersom jag har fått förmånen att besöka den gröna ön så gick igenkänningsfaktometern igång på vissa vis. Inte på andra. Jag minns irländarna som varma, glada människor men huvudpersonen (som jag känner igen som Mad-Eye Moody i HP) i The Guard är inte så trevlig. Don Cheadle kommer dit i egenskap av FBI-agent och ska hjälpa hillbillyfolket att reda ut en komplicerad narkotikasmugglinghistoria. Det utspelar sig i Connemara och i Galway bl a. Härligt!

Som vanligt är det inte handlingen utan karaktärerna som gör filmen bra. Och i det här fallet också miljöerna. Se den gärna om du gillar udda saker och har en anglofil dragning.