Ett välsignat format

saffranDet är lite mindre än två månader kvar och jag börjar så smått få ge upp tanken på att nå mina fötter. Man är aldrig så angelägen att nå dem som när man inte kan. Och när man känner sig begränsad så är det begränsningarna i sig som jag hakar upp mig på och dagligen förbannar, men det är ju inte ett hållbart synsätt.

Våran bäbis kommer snart och då kan jag fila tånaglarna hur mycket som helst, gå på yoga och bygga snölyktor och löpträna var och varannan dag. Till saken hör att jag ALDRIG ägnar mig åt något av detta, förutom löpningen kanske då, men det är känslan att likt en tysk zeppelinare stäva så sakteliga genom tillvaron som under de senaste veckorna fyllt mig med bittert agg. Jag vill sprätta omkring som den höna jag en gång var.

Jag tycker inte om begreppet ”att döda tid”. Tiden är ett vatten som hela tiden flödar och något som man ska vara rädd om. Men tiden kan ju vara så olika. I väntan på den plutt som kommer så blir tiden fram till dess en transportsträcka och ett tråk som lyckligtvis nog i alla fall bryts av julen.

Det går inte att läsa längre och det är därför det varit så tyst på bloggen. Den enda lektyr jag intar är mattidningar, vilket bidrar till det alltmer alarmerande ballongformatet. Men jag dödar lite tid i alla fall.

Annonser

2 kommentarer (+lägga till din?)

  1. Anneli
    Dec 07, 2012 @ 15:59:38

    Bra tillfälle att konsumera massor av film. Och kanske göra ett besök i simhallen, zeppelinformen är en framgångsaga för däggdjur i vatten.

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: