Flight

Läs inte om du är känslig för spoilers. Vilken trailer som helst avslöjar mer än jag, men ändå.

flightRobert Zemeckis ligger bakom filmer som Forrest Gump, Cast Away och Tillbaka till framtiden bl a och han är känd för sina specialeffekter har jag förstått. När jag kollar Imdb ser jag att han har Spielberg i ryggen och då är det ju inte så konstigt heller att Tom Hanks ofta är med och bär upp hans filmer. I Flight som jag såg igår, är det istället Denzel Washington som bär filmen med den äran. Han har fått en Oscarsnominering för sin insats och han är riktigt bra som den väldigt kompetente och väldigt alkoholiserade piloten Whip Whitaker.

Jag kan ju avslöja att filmen inleds med en flygkrasch, och Denzel räddar upp situationen trots att han har både kokain och sprit i kroppen. Utredningen som följer visar på att han styrt skutan under the influence, men ingen expert kan ha invändningar mot hans hantering av flygplanet. 102 människor finns ombord, sex personer dör. Det är förutsättningarna och sedan kommer själva filmen och den handlar egentligen inte alls om en flygkrasch, utan den handlar om alkoholism och hur spriten förstör familjer och liv. Det finns en liten parallell i filmen, som tar tag i drogdelen av det hela, men fokus är på alkoholen. Så om du tror att du ska få se action så biter du dig själv i foten – det här är ett drama med duktiga skådisar som redan nämnda Denzel, men även min favorit Don Cheadle. John Goodman poppar upp som drogdistribuerande lustigkurre, men jag fattar inte riktigt varför han finns med i filmen. Han känns omotiverad. Absolut ett tips – men mer tjejfilm än vad omslaget ger sken av.

Svamp – ett näringsmysterium

champinjonAlla livsmedel består av protein, fett och kolhydrater i olika relation till varandra. Ris, pasta, bröd och potatis innehåller mycket kolhydrater och undviks därför av LCHF-are som vi vet, och fisk och kött innehåller protein och fett mestadels. Smör och margarin och nötter består av fett. Så länge är jag med. Jag kan fortsätta skriva ned vad saker består av, men det känns som om det räcker nu. Så frågan lyder i all sin enkelhet – vad i hela friden består svamp av?

Jag kollade i matdagboken – detta eminenta verktyg som i bästa fall kan hjälpa kreti och pleti att hålla koll på kalorierna och som i värsta fall kan bidra till kalorijägarhets och ätstörningar. 500 gram champinjoner innehåller 120 kcal, 12 gram protein, 14 gram kolhydrater och 1 gram fett. Vad är resten för nåt? Luft och vatten? Och hur kan något som inte består av nästan något vara så gott? Det är ett mysterium.

Att anta episka proportioner

sonsVi befinner oss i Sverige och trots att jag är farlig på svengelska så tänkte jag mota den anglicismen i grind och skriva episka proportioner, istället för epic proportions. För att vara riktigt hundra googlade jag betydelsen och den stämmer in på min tanke. Det betyder alltså att något är väldigt stort, eller väldigt långt och härrör givetvis från grekiska eposet, som likt Iliaden och Odysseén är asalångt.

Jag förstår att det finns många TV-serier som är bra, men jag har inte hittat någon förrän nu som faller både mig och sambon i smaken. Förslagen har duggat tätt och jag tror för egen del att The big C är något för mig, eftersom jag gillar Laura Linney skarpt, men jag tror inte att vi kommer att vara överens där. Givetvis har jag hört talas om Sons of Anarchy. Alla tittar ju på det, men jag tänkte hmm.. motorcykelgäng, är det kul det?

Och minsann – visst är det det. Alltså behållningen för min del är Gemma, som spelas av Al Bundys fru, vilket är väldigt lustigt. Hon är så långt ifrån Peggy man kan komma, den här Gemma. Henns karl, Clay, ser ut som en älg och honom minns jag från filmatiseringen av Jurtjyrkogården. Sedan är det ju ett gediget persongalleri med ganska stereotypa porträtt av porrbrudar och bikers. Det är blodsfejder och F this and F that och de flesta är så hårda så det står härliga till. Väldigt isländskt. Jag ger Sons tre smultron av fem möjliga.

Och kopplingen till rubriken? Jag har officiellt tolv dagar kvar till touchdown och antar samma proportioner som serien, fast på mitt eget lilla stillsamma vis.

Skyfall

judi denchDet finns filmer som jag undviker och i vanliga fall hör James Bond till dem i min värld. Men just nu är min värld så väldigt eljest, så jag såg den här jäkla Skyfall i allafall. Daniel Craig är väl helt okej, men behållningen är Judi Dench som M. Hon är helt stenhård och beviljar, utan att blinka, att en annan agent skjuter Bond i en fistfight på ett tåg. Eller egentligen ska väl agenten inte skjuta Bond, men det är väl inte helt lätt att pricka.

Jag vill bli som Judi Dench och jag kan göra vågen för alla äldre kvinnor som fortfarande kan hävda sig på filmduken. Ola Rapace spelar den han slåss med, men jag tror inte Ola har en enda replik i hela filmen. De kör cross på hustak och har sig – jätteroligt och häftigt och spektakulärt och faktiskt väldigt trist, tycker jag. Och så är ju Xavier Bardem med och han är en grym skådespelare och så obehaglig på något vis. Säkert kommer det från No Country for Old Men, där han inte är en mysfarbror direkt.

The Hobbit – med spoilers och allt

Läs inte texten om du inte vill veta något om filmen!

the hobMartin Freeman är en bra skådespelare och jag minns honom främst i Liftarens Guide och Love Actually, där han på olika vis gör roller som är udda och tokiga. Nu är han Bilbo och vi får träffa Frodo och Gandalf igen, vilket är helt underbart. Annars gillar jag mest Ian McKellen som Gandalf när han säger till Bilbo (och Frodo också) på ett väsande, trollkarlsaktigt sätt ”You will never be the same”.

Det är samma musik och samma vyer som i Sagan om ringen-filmerna och de karaktärer som finns i trilogin spelas av samma skådespelare i the Hobbit. Cate Blanchett är Galadriel etc och trots att det bara är korta små biroller så känns det ändå bättre när det är samma folk som är med. Jag ogillar förändringar, har jag märkt. Och Gollum är ju bara bäst och jag gillar Bilbos coola sätt att hantera honom. På det hela taget är Bilbo en mycket roligare och tryggare karaktär än vad Frodo är. Frodo är lite för mycket uppspärrat förskräckt för min smak, och Sam får alltid rycka in och ordna biffen när det kärvar till sig.

Gandalfs trollkarlskompisar – Radagast den brune och Saruman får lite utrymme och det är som om man känner på sig att Saruman kommer att bli ond och förfärlig. Jag vet inte var Radagast tar vägen – jag läste Bilbo för väldans längesen och ska jag vara ärlig så minns jag inte någon Radagast överhuvudtaget. Men han är en djurälskande, världsfrånvänd trollkarl som, enligt Saruman, smakat lite för mycket på de där konstiga svamparna som man bör vara försiktig med.

Filmen är 2 timmar och 49 minuter lång. Trots att jag älskar Peter Jacksons Tolkien-filmatiseringar så är det långt och man får träsmak och problem med cirkulationen när man sitter så länge. Men egentligen spelar det ingen roll – alla ni som tycker om Sagan om ringen kommer att mysa framför The Hobbit. Se till att du sitter bekvämt, har mycket tid och gärna något att dricka eftersom det är spännande, ibland gastkramande och stundtals småputtrigt. Och var noga med att välja sällskap – det är ingen vits att släpa med någon oentusiast. Då är det bättre att gå och se den själv!