Små köttbullar som svettas

ponnytravJag vill skyndsamt slå ett slag för ponnytrav. Det känns ungefär som Nils Karlsson Pyssling –  de små rultiga shetlandsponnyerna travar/galopperar struttar förbi till publikens jubel, på en travbana som är dimensionerad för mycket större varelser. En ponny som jag specialstuderade igår hade orakade knän och hasor och han såg ut som en lite för stor pudel. Ett varv i ponnytrav tar tid och det är så roligt att lyssna på de unga kuskarna när de driver på och tjoar. Vilka hjältar.

Bilprovningen – Jordgubben 1-1

ladaTänk att den lilla vänliga bilen inte gick som ett lavemang genom besiktningen. Jag måste ha blivit utsatt för sabotage. Provade även bungypumpstavar igår och det tar riktigt ordentligt. Fast jag hade en nitisk instruktör med mig, annars hade jag fuskat.

I morse vid fem-snåret såg jag och lille sonen ett Top Gear-avsnitt där James och Clarkson testade gamla kommunistbilar och hade ett race mellan en Moskovitch och en Lada. Helt sinnessjukt. Jag måste gräva fram bilder på min gamla Ferrarriröda Lada. Den var ljuvlig. Jag verkar ha ” a thing” för små röda bilar. Jag minns en Corolla jag hade och när den var tvungen att skrotas på grund av rost i balkarna grät jag hela vägen hem.

Men en Lada Niva skulle jag gärna vilja ha. En ryssjeep som tar sig fram överallt, till skillnad från kommunismen.

Åh nej – de brister ut i sång

Vi skulle se en film igårkväll som jag längtat efter. Sambon var mer skeptisk och jag bode ha begripit bättre eftersom jag vet att Les Miserables är en musikal, men jag tänkte att den i ursprunget var en bok så det borde ju gå bra. Men Russel Crowe brister ut i sång och Hugh Jackman svarar med sång och Anne Hathaway sjunger och gråter samtidigt. Det är helt outhärdligt – varför gjorde de så? Why? De förstör ju en jäkligt bra story.

Jag hade en nära-dödenupplevelse igår i det lokala lilla gymmet här hemma. Där finns det mesta man behöver och det frekventeras förmodligen av bra mycket starkare och längre personer än jag själv. Jag skulle köra lite bänkpress, men själva skivstängsstället var snäppet för högt ställt så jag nådde bara precis upp till stången. Jag var för svag/oteknisk/irriterad för att ställa om den i ett mer lättillgängligt läge och körde ändå, men det sista setets sista reps var dödliga och jag fick inte upp stången utan låg i brygga och flämtade med en stång tvärs över magen. Skulle aldrig ha hänt i syrrans vildmarksgym.

Top Gear och Gokväll

bugattiMånadens mest otippade val av TV-program är BBC-produktionen Top Gear med Jeremy Clarkson, Richard Hammond och James May. Jag är ju inte ens intresserad av bilar men när jag (eller pluppen rättare sagt) vaknar vid halv sexsnåret så går det gamla repriser av Top Gear på BBC Knowledge. Jag kan ju inte rekommendera någon att kliva upp då, men jag har oväntat stor behållning av deras brittiska banter.

Jag har också fått veta att vi har de ocoolaste bilarna i hela universum. Toyota Yaris och Skoda Octavia ( ja, jordgubben har fått ett syskon) är till för människor som bär cardigan och åker på campingsemester. Fast det fattar jag egentligen ändå. Men Bugatti Veyrons har ju så påvert lastutrymme – annars hade vi nog köpt några såna istället.

Gokväll har jag skrivit om tidigare – Pekka Heino och nu sötnosen Emma Hamberg som programledare. Och jag tycker att det känns gediget med en kock som heter Maud. Tvära kast i Mellerud. Top Gear och Gokväll – men jag tror att SVT och BBC är ganska lika till kynnet. Fast BBC har något större budget.

Vart tar intelligensen och finmotoriken vägen?

Jag är ganska snabb och effektiv i vanliga fall, både i tanke och handling. Numera ett minne blott. Dessutom verkar jag ha drabbats av afasi och jag tappar allt förutom mitt barn. Man får vara glad för det lilla. Men bäbisdimman är rätt skön och man får hoppas att simultanförmågan återvänder när jag sagt upp mig som mejerist.

Igår körde jag ett axel och tricepspass i syrrans källargym. Där är det spännande att vistas, där trängs uppstoppade tjädrar och andra skräckfilmsattiraljer med hantlar och kettlebells. Love it!

Sörlänningarna gnäller över kylan överallt. De skulle bo här – snittempen en genomsnittsvinter ligger nära Arktis. Utan ljug. Ett kallhål. Jo.

Tävlingsinstinkt i vardagen och Django

Det gäller att ha tempo! Jag kom på mig själv att medan kaffevattnet var på väg att koka upp skulle jag samtidigt plocka ur diskmaskinen. Aldrig har tallrikar haft sådan fart. Jag lyckades och kände mig nog mer nöjd än vad prestationen egentligen var värd. Att stoppa in små tävlingsmoment i vardagen är inte så tokigt.

Jag har sett Django Unchained men jag tänker inte skriva om den för jag tycker att den var för hemsk. Nähä, säger du – är Tarantino lite hemsk? Jo jag vet, men den är hemsk på ett verkligt sätt och då är det inte lika kul. Slaveriet var ju helt fruktansvärt. Då läser jag hellre Toni Morrisson för då är man inställd att bli serverad elände. Men när jag ser på Tarantino vill jag bli underhållen.

Det verkar vara dags att recensera en bok – fick en från Modernista – fortsättningen på SJ Boltons svit om Lacey Flint. Men jag vet inte om jag gillar den så värstans. På filmfronten knackar Mr Lincoln på dörren – jag tror att den är nåt att hänga i julgranen.

Försöker vara hälsosam nu och gjorde cookie dough chokladbollar med kikärter, proteinpulver och sockerfritt jordnötssmör i. Sedan var jag magsjuk dan efter så nu känns kombon kikärter och jordnötssmör som ALDRIG mer.

Searching for Sugarman

sugarmanSearching for Sugarman måste vara den mest omtalade dokumentären i Sverige sedan Michael Moores filmer var i ropet. Jag såg filmen om Sixto Rodriguez och det som jag allra mest slogs av var att jag hoppas att Malik Bendjelloul får göra spelfilm av sin dokumentär, som han vill. Sugarman himself och hans döttrar verkade så genomsympatiska och vanliga och det känns ändå bra att han uppmärksammas till slut.

Och vad gör vi mer här hemma en fredagkväll? Ser på familjefilm – och den är också ett tips faktiskt. Jag tror att både stora barn, små, halvvuxna och övermogna vuxna kan se filmen som heter Standing up och som är gjord efter en bok skriven av Brock Cole. Bokens titel är The Goats och syftar på huvudpersonerna som är i den yngre YA-åldern, glasögonprydda och därmed töntar. Det är så fånigt i film att den absolut största markören man har för att ange ”tönt” är att sätta på denne ett par stora uggleglasögon. I allafall – dessa barn är på kollo och blir strandsatta av de andra barnen på en ö och dessutom sliter mobbarungarna av huvudpersonernas kläder, för att ytterligare göra saken värre. Misären och förtvivlan är total, men den förvänds tack vare ungarnas uppfinningsrikedom och fantasi. Först är de mobboffer – sedan vänder de på steken och det gillar jag.

the goatsSå kan man skriva om att barn är grymma, men frågan är om inte de vuxna är än mer grymma som låter elakheterna ske. Nyss var det ju tal om att nollning sker på alpina gymnasier, med sexuell förnedring och hot om utfrysning, men det är ju de ansvariga vuxna som blundar som är de riktiga bovarna. Man kan inte förutsätta att alla är snälla mot alla. Jag skulle vilja läsa boken – den är nog riktigt bra och det var längesen jag läste en YA. Längesen jag läste en bok över huvud taget.

Berättelsen om Pi

piYann Martels bok som kom 2004, Life of Pi, är en säregen historia som jag gillade då. Pi och tigern Richard Parker försöker samexistera på en livbåt och boken är ju alltid mer detaljerad men jag tycker Ang Lee lyckas bra med filmen som jag såg för någon vecka sedan. Det jag funderade över när jag läste var hur det här skulle te sig filmiskt och jag kan bara tänka mig vilka olika dataanimeringar som är gjorda för att få Richard Parker sådär mordisk.

Han är ju inte en Disneytiger direkt och Pi har problem med honom och med att verkligen hitta en plats i tillvaron. han kan ju liksom inte hänga med tigern utan får montera nån slags getaway som släpas efter båten. Det är lite Cast Away-känsla här också, men den känsla som ligger över filmen är det drömska, flummiga som gör att man inte riktigt vet om det händer eller om det är Pi som hallucinerar av näringsbrist och förtvivlan.

Filmen är väldigt vacker, både till innehåll och foto, och Ang Lee fick en Oscar för regi, plus att filmen fick tre statyetter till, i konkurrens med Lincoln och les Misérables och allt vad det var. Jag vill verkligen se Les Misérables eftersom den boken är så storslagen och härlig. Och Lincoln. Och Argo och även den här Du gör mig galen (Silver linings playbook) som Jennifer Lawrence är med i. Hon var ju jättebra som Katniss, den tjejen och hon fick pris för Bästa kvinnliga biroll med Silver linings.

Så, om du kan stå ut med lite flummighet, där inga absoluta sanningar serveras så är Berättelsen om Pi en film för dig. Man ska nog se den på bio, där gör den sig bäst.