Berättelsen om Pi

piYann Martels bok som kom 2004, Life of Pi, är en säregen historia som jag gillade då. Pi och tigern Richard Parker försöker samexistera på en livbåt och boken är ju alltid mer detaljerad men jag tycker Ang Lee lyckas bra med filmen som jag såg för någon vecka sedan. Det jag funderade över när jag läste var hur det här skulle te sig filmiskt och jag kan bara tänka mig vilka olika dataanimeringar som är gjorda för att få Richard Parker sådär mordisk.

Han är ju inte en Disneytiger direkt och Pi har problem med honom och med att verkligen hitta en plats i tillvaron. han kan ju liksom inte hänga med tigern utan får montera nån slags getaway som släpas efter båten. Det är lite Cast Away-känsla här också, men den känsla som ligger över filmen är det drömska, flummiga som gör att man inte riktigt vet om det händer eller om det är Pi som hallucinerar av näringsbrist och förtvivlan.

Filmen är väldigt vacker, både till innehåll och foto, och Ang Lee fick en Oscar för regi, plus att filmen fick tre statyetter till, i konkurrens med Lincoln och les Misérables och allt vad det var. Jag vill verkligen se Les Misérables eftersom den boken är så storslagen och härlig. Och Lincoln. Och Argo och även den här Du gör mig galen (Silver linings playbook) som Jennifer Lawrence är med i. Hon var ju jättebra som Katniss, den tjejen och hon fick pris för Bästa kvinnliga biroll med Silver linings.

Så, om du kan stå ut med lite flummighet, där inga absoluta sanningar serveras så är Berättelsen om Pi en film för dig. Man ska nog se den på bio, där gör den sig bäst.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s