Du gör mig galen

silverlineDet tog bara två kvällar att se den här filmen Silver Linings Playbook – Du gör mig galen, i svensk översättning. Den är väldigt förvirrad och filmad ur Pats synvinkel – han som är sjukskriven (förmodar jag) lärare och som har avverkat 8 månader på en institution för psykiskt sjuka. Han är bipolär och reagerar väldigt känslomässigt på psykisk stress, vilket gör läraryrket smått olämpligt för honom. Man ser klara likheter mellan far (Robert De Niro – såå himla skicklig han är) och son (Bradley Cooper – skitbra han med), men fadern har aldrig blivit med diagnos. Det är riktigt jobbigt att se – man får en känsla av hur Pat känner när han håller på att tappa/tappar kontrollen.

Sedan kommer då Tiffany – Jennifer Lawence, som fick en Oscar för sin insats i den här filmen. Jo, hon är fantastisk hon med, men jag tycker Coopers insats är ännu starkare faktiskt. Själva handlingen är ganska oväsentlig, Pat vill försöka få tillbaka sin fru och Tiffany hjälper honom mot att Pat dansar med henne med sikte på en danstävling.

Jag tycker om den här filmen och om man har jobbat med psykiskt sjuka eller har någon i sin närhet, så blir det obehagligt verkligt på något sätt. Annars kan det vara lätt att avfärda karaktärerna som galningar, vilket de förvisso är, men det är ju människor med ganska stora svårigheter som är i fokus. De är jobbiga och kräver en stark omgivning och framförallt vård. Tvångstankar, paranoida drag och vanföreställningar kan inte gå bort av sig själv. Panikångest klingar ju av i allafall, men de andra är svårare. Se gärna filmen, den är bra.

Annonser

2 kommentarer (+lägga till din?)

  1. Vingklippt
    Maj 06, 2013 @ 19:36:09

    Måste kommentera… Jag är själv Bipolär och hade också lite svårt att hänga med. Känns som det är ur två vinklar. Den ena ”kaoset i huvudet” som jag själv känner igen mej i. Den andra är närståendes syn på ”kaoset”. Men att inte röra ihop dessa två bitar, skulle nog ge en väldigt felaktig bild av verkligheten. För även om jag verkar helt frisk, så kan jag bekräfta att jag dagligen har exakt samma kaos i mitt huvud. Samma manier. Samma känslor. Samma röra. Vet inte hur många gånger jag kommit till ”NU, vill jag åka hem” annars dör jag känslan. Eller letandet. Senast efter en pincett. Min sambo kliver faktiskt upp mitt i nätterna för att leta rätt på saker åt mej, för att det inte ska bli samma kaos som när Pat letar bröllopsvideo. Jag letar i timmar, helt ostrukturerat, känner mej döendes och tömmer alla lådor, skåp, garderober osv.
    Även om själva handlingen är rätt kass måste jag säja att det här är nog den bästa skildringen jag sett på hur man mår som psykiskt sjuk

    Svara

  2. Linda
    Maj 07, 2013 @ 05:44:33

    Tack för din kommentar! Intressant att få din synpunkt. Jag tänkte hela tiden att Pat måste släppa tanken på videon eller på exfrun, men det går ju inte. Men när man står utanför är det ju lätt att tänka skärp dig.

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: