Odödlig – S.J. Bolton

ododligOm du har siktet inställt på thrillerbetonade deckare, gillar serier av samma författare och faller för ett slagfärdigt och enkelt språk så är S.J. Boltons böcker med Lacey Flint i huvudrollen absolut ett hett tips. Jag kommer på mig själv att börja liksom ta in alla personer i galleriet, tycka om dem, fundera över hur det ska gå för dem och framförallt bry mig om dem. Detta är kärnan i böcker som denna – karaktärerna blir levande och jag som läser känner med dem.

Vi har traumatiserade Lacey som kämpar mot sina inre orkaner från det förflutna, Mark Joesbury som blir alltmer mänsklig och lesbiska mordutredaren Dana Tulloch som till sin förvåning börjar längta efter barn. Och barn är huvudpersoner i detta raffel. Pojkar blir tillfångatagna och mördade av en otäck skuggfigur och Bolton lägger ut blindspår till höger och vänster. Till viss del påminner mig bokens Barney om Belinda Bauers lilla kille Steven, som jag skrivit om tidigare. Han är väldigt hjärteknipande, Barney, eftersom han letar efter sin försvunna mamma. Det blir också ett Bauer-liknande parallelldrama som ger mig stora svårigheter att släppa bokuslingen.

Så hon tar sig, S.J. Bolton. Hon tar sig alldeles väldans. Jag vill ha mer.

Annonser

5:2-dieten

Är det inte lite oroväckande att den enda bok jag läst över sommaren är The Fast diet av Michael Mosley och Mimi Spencer? Och nu när tidningarna sent om sider fått fatt på saken så ska det oroas och hållas på om skadan eller nyttan av detta femtvåande. Man kan göra som sambon och köra 7:3-dieten (Arboga) och den är inte särskilt hälsosam den heller. Lustigt att dieter blir så omtalade och herreguade. Folk får väl göra som de vill och ätstörningar i olika grader kommer ändå alltid att finnas så länge vi har det socker- och matöverskott vi har.

Komiskt också att det ges ut kokböcker på temat, när det egentligen bara handlar om korttidsfastande. Att fasta innebär att inte äta. Varför kokböcker då, kan man undra. Jo, om man kollar topplistor i september och januari så domineras de av dieter. Dieter som ska lösa alla överviktigas problem. Och säger man att det handlar bara om att äta mindre och att röra sig mer under resten av livet så blir ingen glad, men det är ju den enkla sanningen.

Argumentet att åldrandet blir långsammare vid femtvå håller, då Mosley och Spencer bevisat detta med tester, eller i alla fall att cellerna är mindre stressade om de inte får näring hela tiden. Men vi har ju en medelivslängd som är rekordhög, vi blir längre och tyngre och äldre med varje generation så det där med att leva längre känns inte som prio ett i min värld. Det vore värre att blir för gammal. Carema har bytt företagsnamn, men äldrevården övertygar inte direkt, så hög ålder är inte eftersträvansvärt tycker jag.

Inte var det särskilt många gurkor i Västerås

… trots att jag var där en hel helg i slutet av juli. Alltså gurksäsongen borde väl vara igång när det är högsommar, kan man ju anta. Inte heller var folket i Glada Hudik särskilt mycket gladare än i någon annan stad.

Jamtli i Östersund är något som jag suktat efter länge – men det var inte jätteintressant. Det hade varit mer intressant att se flygplanen på Teknikland i Optand i Östersund, men de stängde när vi kom dit.

Skärvångens bymejeri var en absolut hit. Mumsigt med ostbuffé.

Skellefteå var en fröjd över midsommar med goda vänner och mycket mat. Världshistoriens största mjukglassar åt vi. Moa åt inga fler den här sommaren.

Under the dome

Jag fortsätter min film- och bokjämförelsebonanza med Under the dome av Stephen King. Enligt empiriska efterforskningar har jag fastställt att boken är den tyngsta pocket jag har och om jag hade haft den inbundna varianten hade den varit ett gediget mordvapen. Hursomhelst, den har blivit TV-serie också och jag har sett tio avsnitt av den, samt läst boken för ett år sen.

under the dome
En ko i genomskärning

Serien är inte lik boken. Vilken surprise. Jag kan lista olikheter i all oändlighet, men hur kul är det, så jag konstaterar bara ett uppenbart faktum. Det intressanta är dock att Stephen King är mycket otäckare i bokform. Han har visst producerat serien, så han måste ju ha godkänt den, men de vidriga Flugornas herre-typerna i boken är väldigt tama i serien. Folk som blir mördade lever vidare i fångenskap och allt är lite lämpligt tillrättalagt. Jag tycker att serien var ett gäsppiller, men andra som inte läst boken (sambon och brodern) är inte lika skeptiska.

Som alltid var det kul att se hur allt är gjort i filmform, eftersom det handlar om Chesters Mill – en liten stad som helt plötsligt innesluts av en osynlig kupol. Klassikern att se ett samhälle som ett slutet rum är gammal som idé och själva skeendet är inte så otippat, men förklaringen till själva kupan är väl lite väl Stephen King-skum.

World War Z

wwzJag tror det är bra att det var längesedan jag läste boken eftersom det brukar ju störa filmupplevelsen, men det jag minns var ju inte samma. Brad Pitt är stjärnan och jaget i filmen, men bokens huvudperson är väldigt mycket mindre närvarande i berättelsen. Hursomhelst var filmen skitbra. Den var snyggt gjord, effekterna var snajdiga, skådespeleriet helt okej och dramat och spänningsmomenten var väldigt hoppa-till-och skrämma-sambon-samt-väcka-bäbis-bra. Se den om ni kan och vill och inte har hjärtproblem!

Zombierna myllrar, springer och hugger som insekter på ett uschligt sätt. Jag har ju fått för mig berättat att varelserna i I Am Legend är vampyrer och inte zombier, men jag tycker att de beter sig snarlikt WWZ-zombierna i attackläget.  Jag lyssnade på Morgonpasset i torsdags och där var en expert i epidemiologi. Han sa i alla fall att man inte behöver vara orolig för en zombiesmitta. Död vävnad är död vävnad och kommer inte att återuppstå, det finns inget som kan få igång den. Skönt att höra, tänker jag.