En alldeles egen liten källarzombie

Jag tror nog att vi har en zombie i källaren. Högst rationellt tänkt, jag vet. När det blåser kan det ju låta i ett hus, ett hasande läte blandat med en liten duns och ventilationen kan väsa lite och frysskåpet har en tendens att kvida till ibland. Då brukar jag tänka att det är nog en zombie och intar en Lara Croft-stance och bereder mig på fight. Det där med headshots är ju gamla nyheter men jag har ingen six-shooter (ingen hagelbössa heller även fast det ser jäkligt hardcore ut med pumphagel) inom räckhåll så jag kanske måste se till att ha åtminstone ett baseballträ om det blir tajt. I The Walking Dead kör dom ju med kniv oftast, men jag tycker det verkar söligt och den kan ju fastna i zombieskallen.

I pannrummet har vi lysrör med en sensor, så ljuset tänds när man går in där. Det känns vanligtvis väldigt välkomnande och trevligt, men ibland lyser det utan att jag, mig veterligen, har varit i närheten. Är det zombien? Eller vem är det? Kan det vara så att jag har passerat utrymmet utan att notera det?

Jag är nog en hacker ändå

Datorer har ett system som är sammankopplat med internet i många fall. Jag fattar sällan hur det hänger ihop utan vilar lugn i vissheten att det gör det och att ”nån” brukar kunna hjälpa mig om jag stöter på patrull i datorrelaterade problem. Vanligtvis blir jag vansinnig om något inte fungerar men jag tror jag har lärt mig åtminstone en liten sak. Ibland kan jag själv. Det var i våras när jag skulle söka lärarlegitimation, som det av någon anledning inte gick att skicka iväg allt som jag laddat upp. Behörigheter och filer och tjafs. Jag googlade och fann att man kunde använda en annan webbläsare för att kringgå problemet och saken var biff. Ingen biggie, men ändå. Ett myrsteg mot en mer kompetent datorhantering.

Så nu. Försäkringskassan, denna vedervärdiga instans som man måste kommunicera med nu i tider av barnledighet. BankID:t slutade funka hips vips. Jaha. Svordomar i kvadrat. Besinning. Vad står det där? Öppna kompabilitetsvyn under inställningar och lägg till fk som sida. Jag har sällan eller helt enkelt aldrig funderat över eller varit i kontakt med kompabilitetsvyn. Men jag vågade mig dit, gjorde tillägget och voilà, det fungerade. Lyckan var inte i relation till arbetsinsatsen, men jag dansade en liten jigg inombords. Segern var min.

Har även noterat ett till ålderstecken. Efter morgonens löprunda gjorde jag misstaget att lägga ifrån mig glasögonen och var då sedan tvungen att sätta in linserna för att kunna leta efter brillorna. Då är man ingen rosig griskulting längre.

Att kunna sy

Jag tycker att jag kan ganska mycket, men något som jag är helt ointresserad av och okunnig i är sömnad. Jag försökte sy när jag var liten men morsans gamla Pfaff samarbetade inte och det blev alltid alldeles korvigt under sömmen. Jag hade storslagna planer men det sket sig nästan alltid, så det där pysslandet la jag åt sidan och har sällan ägnat det någon mer tanke. Förrän nu. En väldigt vänlig granne har sytt en kjol till min kökslampa och det är kanske enkelt för många men för mig är det väldigt märkvärdigt. Det allra bästa är att jag tycker att mitt kök börjar bli lite mysigt, bara för den där lampan.

Osökt kommer jag in på inredning och pyssel. En god vän har nyss flyttat till ett nytt hus. Hon är skitduktig på att sy hon med och gör grymma OS-mössor. Så därför har jag tänkt på fönsterlampor. Det är ju jättefint med hängande smålampor i fönstren, men det innebär ju att man ska fatta vad som ska köpas, förutom själva lampan i sig. Det saknas alltid honor eller hanar eller sockerbitar! Min filosofi hittills har varit att köpa färdigsydda gardiner och lampa på fot, för då är det bara att hänga upp skiten och skarva sig fram till närmsta kontakt och saken är biff. Jag får försöka leva vidare helt enkelt.

Turmössan

På syslöjden hade dotterns kompis sytt en mössa i röd fleece med vita prickar. Kompisen skulle kassera den, men min dotter tog hem den och som av en händelse råkade det vara Modomatch på teven. Min pappa tog på sig mössan och vips gjorde Modo ett – två – tre mål och pang bom blev mössan en riktig turmössa. Jag hade nattat lillis och kom ned och fann min 60-plus-pappa i fåtöljen, med mössan på och undrade stillsamt vad det var frågan om. Svaret har ni redan läst. Modo vann till slut komfortabelt och husfriden är då alltid på topp. Eldprovet för mössan blir på lördag då Modo möter serieledarna. Återkommer med resultat.

Att gymma på liten yta samtidigt med sex andra och kommunicera på engelska

Har du lyssnat på Thunder någon gång? Han som brukar skjuta dödsfiender med dubbla granatmissiler, samtidigt som han räddar ryska genibarn från att drunkna? Jag brukar lyssna på Mammas Nya Kille samtidigt som jag tränar och får hysteriska skrattattacker som kan verka stötande under rådande gymförhållanden. Självbehärskning är en dygd.

Engelska är hemmaplan för mig. Jag är ju fröken. Gymmet har också blivit hemmaplan för mig och jag har besökt det ofta sedan jag fick barn. Från början hade jag honom i vagnen medan jag lyfte och stånkade och han sov så sött utan problem. Gymmet är ungefär 30 kvadrat – skitlitet alltså. Det är fullt om man är två känns det som. Nu är det andra bullar eftersom flyktingarna som kommit hit till byn också vill gymma. Så hur blir det då då?

Jag försöker göra mina bänkpressar och marklyft, samtidigt som någon hoppar rep, en annan springer på löpbandet, ett tredje kör rotatorcuffar(älskar det ordet), en fjärde hantelpressar triceps, en femte dipsar och en sjätte stretchar. Mind you – 30 kvadrat! Men det är fantatiskt trevligt och det blir mycket – are you finished – now I’m finished – do you need this – do you need help… Fast de har slutat frågat om jag behöver hjälp. Jag tror de tycker att jag är giant Swedish woman och det kan de få tycka hur mycket som helst. Vi har lite utbyte av svenska och arabiska ord och jag har bland annat lärt mig att Nahar (Sedinarnas elitloppsvinnare) betyder morgon. Allt går om man vill och när jag läser om hur läget är ställt i Syrien så unnar jag dem all gymtid i världen.

Är du också en typ?

Hmm, intressant. Människor som blir utmattade av mycket socialiserande, som inte gillar när telefonen ringer särskilt mycket, som befinner sig i sin lilla bubbla (meeen hello lillasyster), som tycker om att skriva, som tankar energi när de är för sig själva, som gillar att analysera och förstå-sig-på, som läser gärna eller hellre än att umgås och idka umgänge under festliga former, som har en ständigt pågående inre monolog, som hatar att bli avbrutna,  ja alltså människor som är som jag alltså – de är introverta enligt en jungiansk personlighetstypsmodell som jag testat för aslängesen. Testet heter Myers Briggs personlighetstest och man kan få fram sin typ och de människor jag testat det på har ibland upptäckt intressanta saker om sig själva, som de kanske inte har tänkt på. Sånt går jag igång på. Nu har jag hittat lite mer text om detta och det är jättesuperduperintressant.

Detta med telefonen, som envisas med att ringa ibland. Jag kan bli tokig, men det beror inte på att jag är folkskygg och hatar människor utan det är för att jag känner mig avbruten då. Antingen gör jag något, men det kan lika gärna vara att jag håller på att fundera ut något och vill fundera färdigt. Och det är vedervärdigt att stå ut med saker som inte riktigt är färdiggjorda.

Sedan finns det andra typer som fotar vattenlåset under handfatet på toaletten. Det är kanske ett mer extrovert beteeende, vad vet jag eller så innebär det att man är less på att det alltid rinner trögt.

intro