Kvinnors trätor äro ett oavlåtligt takdropp

missMississippi är en bok som jag sneglat på länge och det verkade som en Oprahbok och nu när jag läst den så kan jag säga att det är den. Den utspelar sig till största del i Mississippideltat, där en vit familj köper mark och brukar den. Eller det är egentligen mannen – Henry – som vill vara lantbrukare. Frun Laura är i grunden stadsbo och hon vill inte vara där ute och klafsa i leran och slita hund dagarna i ända. Intrigen i sig är ganska vanlig när man läser om den tiden (efterkrigsstiden) och den miljön. Normen är att vita människor ser ned på svarta människor och Ronsel, en av karaktärerna, kommer hem från kriget som firad stridsvagnssergeant, men är samma ‘boy’ i södern som han alltid varit.

Detta är ett relationsdrama och sex olika karaktärer får berätta historien tillsammans. Det måste vara rätt svårt att skriva så och jag slås av vad mycket outsagt det finns mellan människor som ändå lever i samma familj. Både makar emellan, men också föräldrar – barn. Det handlar boken mest om – hur vi tolkar varandra och hur vi känner varandra utan att säga någonting. Familjen McAllan är lantbrukarfamiljen som har ett antal arrendatorer under sig. En av arrendefamiljerna är familjen Jackson, som har sitt färgmässiga underläge att kämpa med samtidigt som de ska fixa skörd och bomullsplockning. Det är ett hårt och skitigt liv och det är svårt att förstå hur alla står ut att bo där med all mygg och lera. Boken handlar också om underordning, vilket är ett fenomen som egentligen inte gagnar någon. Kvinnans underordning och svartas underordning. Det fräna är ändå att jag uppfattar Florence – frun i familjen Jackson – som den starkaste, mest handlingskraftiga och klokaste människan i Mississippi. Boken heter Mudbound i original och den titeln säger mycket mer än översättningen.

Jag tycker att den är riktigt bra, särskilt från början då vi får följa Laura och hennes stillsamma accepterande av ett liv som ungmö. Men då kommer Henry och innan hon vet ordet av har hon både man och barn och är väldigt lycklig till en början. Sedan späds det på med personer och hennes svåraste ok är svärfadern, ett gammalt svin till karl, som ska bo med familjen McAllan ute i dyngan. Förvecklingar till Europa och kriget kommer, men sedan knyts allt ihop när människor kommer ihop sig i vardagen. Det är ju den som är det svåra. Det blir ganska mycket till slut och jag är rätt utmattad i slutet av boken, därför det som började som en ganska stillsam karaktärsteckning drar iväg och blir rätt jobbig till slut. Jag fastnade för citatet i rubriken som kommer från Ordspråksboken. Hap Jackson säger det till sin fru Florence och hon kontrar med ”en förståndig hustru är en gåva från Herren”, från samma bibelbok. Jag sa ju att hon var frän.

Annonser

Dystopi i Chicago

divHmmhmmhmmm.. Idag såg jag filmatiseringen av andra Hungerspelen och redan samma kväll läste jag ut Veronica Roths Divergent, som spelar i samma liga och är YA, Sci-fi, med en tuff böna som hjälte. Och en kärlekshistoria, givetvis. Visst är det rörande med kärlekshistorier och om jag hade läst boken tidigare i livet hade jag nog varit helsåld. Som det känns nu är jag typ halvsåld. Jag har redan skaffat uppföljaren Insurgent och är jättenyfiken på hur det fortsätter, men jag tycker inte att den är lika bra som Hungerspelen.

Jag undrar om man tillslut kommer att kalla den här typen av böcker för något särskilt snart. Grymma berättelser som utspelar sig i en desillusionerad framtid, med stark ung tjej som revolutionär. Det som kännetecknar Divergent är att människor delas in i falanger; de tappra, de lärda, osjälviska, fridfulla och ärliga. Sedan gör alla som fyllt sexton år särskilda initieringsriter, som hos de tappra får Lundsbergnollningarna att verka som en dagisbarnlek. Tris, vår homegirl, är liten och tuff och slår ur underläge – precis som det står i standardformuläret 1A för hjältar. Jag gillar henne. Hon är rakt på och pratar inte så mycket och trots att hennes storlek hela tiden kommenteras så är det inte så mycket fokus på kön. Tjejer och killar slåss på lika villkor. Boken går fort att läsa och är första delen i en trilogi. Läs den gärna!

Och ja, den utspelar sig i Chicago, men jag känner inte av så mycket av det om jag ska vara ärlig. Jag hyser en stark kärlek till den stan och tänkte mig lite mer stadsvyer.

Vad du än gör – ät inte boveteflingor

I mångt och mycket är jag en relativt hälsosam person. Grönsaker, torsk, träning och så. Trots detta kan jag bli förbannad på detta nyttoätande som får uppsving i augusti och januari. Och än mer förbannad på att jag faller i nyttoträsket själv, då och då. För en tid sedan, en rätt lång sådan, köpte jag chiafrön. Tänkte att det kan man ju ha i gröten. Det kan man, men inte är det särskilt gott. En liten sketen påse för 150 spänn, som marknadsförs som om det vore kristi blod. Det är frön från långtbortistan som blir geleiga när man blötlägger dem och innehåller jättemycket omega 3. Ja hörni, det gör lax också.

Efter det passade jag mig noga för att gå in på en hälsokost, men häromdan låg det ytterligare en liten illistig påse i bakhåll på vårt konsum. Boveteflingor. Tänkte återigen – Jaa – det kan man ju ha i gröten och jag testade. Jag är hängiven havregrynsgrötsfantast, och när jag kokade boveteflingorna spreds en vedervärdig doft av eau de kompost i mitt kök. Det smakade liksom gräs. En grön smak, om den går att förstå. Bovete är en ört, inte ett sädesslag, så jag borde ju ha fattat. Vidrigt. Tänker aldrig göra blinier.

 

Problematiska texter i bra låtar

När jag tränar har jag nästan alltid musik i öronen. I fjol var det en del uppståndelse kring Blurred lines – Robin Thickes låt som är en jättebra träningslåt, men det var mest mot videon som jag förstod. Jag kommer på mig att sjunga med och märker att texten är väldigt skum, eller mer än så. Sjuk. Det är svårt det här, jag vill inte få moralpanik som folk fick när Elvis kom och som har fortsatt på samma sätt när en äldre generation ska möta en ny musikstil, ny elektronik eller nytt överhuvudtaget. Men alltså: ”I’ll give you something big to tear your ass in two”??? Det går ju inte att misstolka. Så likaväl som det propageras för att utesluta socker – det är inte nyttigt – ska man då propsa på att undvika musik med idiotiska texter?

Det finns ju idioti på olika plan – Faster – harder – Scooter, men den nivån känns harmlös, om än puckad. Jag började tänka på det när Lady Gaga kom med Do what you want with my body. Så kan det ju vara. Men då rapporteras det om brutala gängvåldtäkter i Indien, såväl som här hemma i Sverige. Då känns Gagas låt (jag älskar Lady Gaga) tämligen unken. Och när småtjejer sjunger med i bilen på den refrängen med ljusa flickstämmor, känns det långt ifrån okej.

Jag minns av Yohio var inne på det här i något sammanhang. Han tycker att artister borde ta större ansvar för vad de skriver, med tanke på vilka som lyssnar. Och likväl som många låtar med ordet flygplan blev reviderade efter 11/9, så borde man sanera i andra låtar med.

Doctor Sleep – Stephen King

drsleepIbland, när böcker blir alldeles för jobbiga, på det viset att jag måste kolla att saker och ting inte går fel, så läser jag slutet. Det är som att svära i kyrkan och jag erkänner, men jag tror att jag just lärt mig en läxa. Det slutade ändå inte som jag trodde. Doctor Sleep är en av de riktigt bra böckerna och om jag skulle kategorisera Stephen Kings böcker så är den här en av de mjuka, på samma sätt som Gröna milen och Rita Hayworth and the Shawshank Redemption. Återigen är en av huvudpersonerna ett barn och jag tycker att han beskriver en trettonårig flicka rätt bra. Trettonåringar är inte lätta att beskriva inifrån. Jag förstår dem knappt utifrån…  Abra är en person man tycker om redan från början och Dan Torrance, som också är huvudperson blir sympatisk när han slutar supa. Jag vet inte om det här är Stephen Kings alkoholistbok, men jag har inte läst nåt annat av honom som skildrar det så ingående. Han skrev om kvinnomisshandel i Rose Madder och när man tänker efter så är det alltid människor i underläge som är hans huvudkaraktärer. Carrie, som nu filmats igen är ju också väldigt mycket så.

I efterordet berättar han om folket han har med sig i researchen runt en bok, bl a har han en person som har bättre koll på hans tidigare böcker än vad han har själv. Det har ju blivit några stycken. Han avslöjar också att han inte alls fattar vad det var för märkvärdigt med med Kubricks film och att han tvekade inför att skriva om Danny, eftersom det är svårt att matcha en stark etta.

Egentligen är storyn rätt enkel och jag tycker nog att man ska ha läst Varsel för att riktigt hänga med, men jag tror att man har behållning av boken ändå. Jag kan inte vara särskilt objektiv här, jag älskar boken och hans vampyrer, eller vad man nu ska kalla RV-folket, är egentligen inte så särskilt läskiga. Mer sjuka, liksom. På flera sätt. Jag håller fast vid att Gerald’s Game är det otäckaste jag läst alla kategorier.

Handen – Henning Mankell

Handen-300x480Jag lånade den på plattan och tänkte återknyta bekantskapen med Kurt Wallander igen. Jag insåg inte att det var en lång novell eller kort roman, så jag blev rätt förvånad att upplösningen kom så fort, men jag hann ändå minnas hur Mankell skriver och Wallander själv är. Resten av boken består av Henning Mankells egna förklaringar till hur han valde sin populära karaktär och Ystad och allt det där. Rätt trevligt att läsa.

Handen är en väldigt rak berättelse. Annars brukar Mankell i sina Wallanderdeckare vindla i paralleller ut i världen, men nu var det en enkel berättelse som skrevs innan Hundarna i Riga, Mannen som log och de andra i Wallander-serien. Rätt lustigt. Jag tänker mig att författare jobbar kronologiskt, men så är det ju inte. Jag tycker om Kurt Wallander. Han är lämpligt introvert för min smak.

Intressanta böcker 2014

Bea Uusmas bok om Andrées luftballongfärd. Minns att jag läste om det för jättelängesedan och lärde mig med skräckblandad förtjusning vad trikiner är för nåt. Kan också finnas i björn och vildsvin, lärde jag mig under jägarexamenperioden.

En man som heter Ove, Fredrik Backman. Jag tänkte att det var en såndär buskisbok som jag inte egentligen gillar, men när Bokmalande skriver om den så kan det vara riktigt bra. Finns ju till och med på affan!

Boken om Zlatan – deckarfantomtips.

Nyckeln – sista boken i Engelsfors-trilogin

Kristian Gidlunds bok om cancer. Hemskt, men jag lyssnade på Björn Dixgård och Gustav Norén och då grep det tag om mig.

Gillian Flynn – Mörka platser. Ska testa i alla fall.

Att vara en god människa och lite annat

.. är egentligen inte så svårt, kan man tycka. Tycker jag. I min kärleksbok Doctor Sleep kommer huvudpersonen Danny till ett nytt ställe, säkert ställe nummer 36 eller 44 i hans kringflackande liv, och där möter han Billy som hälsar vänligt, trots att Dan ser rätt sjavig ut. Billy hjälper också till så att Dan kan söka jobb. I förlängningen av detta blir han nykter och hittar ett meningsfullt jobb. Bemötande är ALLT.

Jag har också upptäckt att man kan göra direktbetalningar när man köper böcker på Adlibris nuförtiden. Sent kanske, men skitbra.

Noterar också att jag nu – 9/1 hunnit läsa lika många böcker som ifjol. Deux!

Hmm, det börjar bli lite Harry Potter och Voldemort över Doctor Sleep. Får se var det tar vägen.

Jaaa! Yes! Da! Oui! Kyllä!

shiningI mitt liv så fungerar allt så bra nu med mina härliga barn och min superman, men om det är något som saknas så vore det en middag med Stephen King. Eller en kaffe, eller kanske fika eller vad som helst. Han skulle jättegärna få komma hem till mig på mat. Jag tror att jag skulle göra lasagne eller kanske röding, han är ju från Maine som känns rätt nordiskt, ja eller.. Kanske inte prio ett med middagen. Han kommer nog inte, men om han gjorde det skulle jag utvisa alla och fråga allt jag undrar över.

Jag läser Doctor Sleep nu och känner den där bokkänslan ni vet. Man är helt uppslukad och tar inte in vad omgivningen säger. Man planerar livet så att man ska kunna läsa och boken tar tag i en och följer med även när man inte läser. Igår kväll när jag skulle borsta tänderna var jag halvt om halvt säker på att Mrs Massey skulle ligga och se ruttnig ut i badkaret, eller vi har ju inget badkar, just det.. eller att det skulle stå redrum i blodskrift på spegeln. Det är bara zombier och Stephen King som kan få mig att återta tonårsnojorna.

Inte ens jag tycker att King alltid skriver fantastiska berättelser, men när han väl gör det, som nu, så är det så jäkla bra. Jag fick rådet att spara på boken – tokläs den inte – men alltså det går ju knappt. Eller jo, det finns naturliga hinder såsom barn och sånt, men i övrigt kan jag liksom inte låta bli. Boken handlar om Danny Torrance, eller Dan som han kallas i vuxen ålder och i början följer vi med i hans djupdykningar i suparträsket. Inte helt angenämt utan väldigt obehagligt. Stephen King om någon kan väl beskriva alkoholismens helvete och han skalar av tillnyktrandet så bra. Jaha – hade du en kärlekslös mamma? Jaha – är det en sjukdom? Jaha – fanns inte pappa? Spelar ingen roll, du måste lägga av ändå, oavsett varför du super. Jag gillar när han tar med personer som inte tar en massa bortförklaringar, utan bara säger som det är. Boken är en fortsättning på The Shining – Varsel (som finns i en riktigt usel översättning) och hans upplevelser med hotell Overlook och pappa Jack har inte släppt greppet. Parallellt tuffar det omkring ett gäng blodtörstiga pensionärer som spanar efter barn i sina RVs. Och ännu en parallell är Abra, en flicka med starka telepatiska förmågor, som är hotad av både det ena och det andra. Jag har bara läst hälften ännu och jag är lite orolig för hur det kommer att gå för lilljäntan.

P.S Jag tror att kyllä betyder ja på finska. Är inte 100 % på den.

Blindbock – Arne Dahl

blindbockOch äntligen blev jag klar med Arne Dahls senaste bok om Opcop-gruppen, fortsättningen på A-gruppen där vissa är med, men inte alla. Blindbock är en typisk Arne Dahl-deckare med sedvanligt spret och kallblodighet och maffia, människohandel och gamla outrätade frågetecken som blandas medelst hans trevliga svenska. Vi har lite Homeros och Grekland, lite förföljelser av romer, ganska mycket maffia som sagt, EU-politik och lyckligtvis den vitaste finnen i världen, Arto Söderstedt, som glimtar till ibland. Han skulle gärna få vara med mer om jag finge bestämma. Jag vet inte om jag är mest glad över att jag äntligen läst en bok eller för att boken var så bra. Både och, förmodligen.

Paul Hjelm ska skydda en kvinnlig EU-kommissionär eftersom hon kommer att lägga ett förslag som går stick i stäv med alla oljebolag i hela världen. Hon har alltså inte bara en goliat att fajtas med och hennes liv är hotat. Hjelm kontaktar till och med pensionären Nyberg, som nakenbadar i Grekland med sin Ludmila. Han gör ett intressant inhopp han med och jag tänker mig Magnus Samuelsson när jag läser om Gunnar Nyberg och då blir allt ännu mer komiskt. Det går helt enkelt inte att berätta om handlingen och jag antar att de som redan läst en del av Arne Dahl och gillar honom har hunnit läsa Blindbock före mig. Boken är bra helt enkelt. Dels för intrigen, dels för personerna och dels för det samhälle som Dahl försöker förklara och samtidigt kritisera. Hur kan vi komma tillrätta med oljekrisen? Varför växer rasistiska sammanslutningar? Det är ju skönlitteratur och sanningar bör tas med en nypa salt, men det väcker tankar tycker jag. Och slutet ger en jädra massa mersmak. Läs!