Margot Wallström

och Jan Scherman har i DN skrivit en sammanställning om de vanligaste myterna kring invandring och hur det egentligen ligger till. Detta har jag velat haft i ryggen länge, både i jobbet (är lärare) och i livet. Jag vet inte hur många gånger jag har hört att ”de kommer hit och tar jobb från oss” och när man då lyfter näsan över sin egen svennebananhemmaplan så ser man att ja, vilka jobb tar ”dom”? Det enormt åtråvärda städarjobbet, spärrvaktsjobbet eller pizzabagarjobbet. Tänk att jag levt ett helt liv och drömt om att få baka pizza till folk tolv 24-7 (om det ens räcker).

En annan grej verkar vara att invandrare helst inte ska få tjäna pengar. De ska helst inte få köpa dyra saker, därför då är det våra skattepengar som går åt till det, antar man. Det viktigaste man har när man är ensam i ett främmande land är kontakten med sin familj. När allt är nytt och främmande och ganska obegripligt så är länken hem det enda trygga man har. Klart som fan att man ser till att ha en telefon. Irriterande många människor i Sverige tycker på fullaste allvar att invandrarna inte ska äga någonting, de har liksom inte rätt till det. Men vi vet inte vad de har med sig, hur de har levt innan, om de har lyckats spara pengar eller kommer från ett relativt schysst materiellt tillstånd. Vi har en idé om att alla invandrare kommer från kåkstäder med stampat jordgolv och har de pengar ska dom då inte komma hit, därför de behöver de inte hjälp. Det är en så kallad myt.

Margot Wallström berättade om Jerzy Einhorn och hur han i sin ungdom såg fascister och nazister tåga på gator och hur han och hans vänner tänkte att nä, det där är nog ingen fara, det är för sinnessjukt för att få fäste. Några år senare var han ensam kvar, resten hade blivit mördade av nazisterna. Vi gör samma sak idag – nä, SD är inte så farliga, de vill ju liksom inte mörda folk (trots att SD-politiker går på stan med järnrör) men vinner de tillräckligt mycket mark har vi ingen aning om vad det kan leda till.

Jag lyssnade på Soran Ismails sommarprogram häromveckan och han om någon kan beskriva flykt och invandring på ett osentimentalt gripande sätt. Han pratade om att ”invandrare måste vilja passa in”. Hans föräldrar är kurder och politiska flyktingar. De har bott i Sverige i 30 år (tror jag), är sociala, jobbar och är utåtriktade, men de har inget umgänge alls med svenskar. Det beror inte på att de inte vill, men det är inte lätt att ”komma in” och få social acceptans hos det breda folkskiktet. Han pratade också om svenska flaggan som symbol. Den har blivit stulen av olika rasistiska grupperingar och av den anledningen kan den uppfattas som stötande, men det är enbart när skinheads i bomberjackor går i kolonn och pratar om fosterlandet och sighajlar. Är det småbarn som går i kolonn och sjunger du ska inte tro på väg till skolavslutningen så får man inte samma vibbar och Soran Ismail säger att vi måste återta flaggan som nånting fint och bra. Vi kan inte bli ängsligt politiskt korrekta och förbjuda skolavslutningar i kyrkor. Det är helt fel väg att gå.

Annonser

Träning för nyblivna mammor – Olga Rönnberg

image

Jag fick boken av min ivrigt tränande syster och tanken har inte slagit mig förrän nu att skriva om den här. Lite konstigt, men jag tycker att det är väldigt ointressant egentligen att skriva om träning eftersom det lätt blir jag har sprungit si och så eller gymmat si och så och shit va jobbigt och tänk va fantastiskt duktig just jag är som gnetar på med vikter och kilometrar. Men egentligen så är det rätt intressant.

Olga är jättebra på mammaträning och styrketräning. Hon har övningar i sin bok som gör att man hittar de alldeles hysteriskt uttänjda magmusklerna och hjälper en att bli kompis med kroppen igen. När jag väntade vår plutt (han är ett år nu) var jag i det närmaste fullständigt immobil och stävade som en pansarkryssning mellan köket och vardagsrummet, kändes det som. Så när jag äntligen kunde se mina fötter och dessutom nå dem tänkte jag Åh – nu jävlar ska jag träna igen!!! Jag har ju gjort det rätt mycket förut.

Jag har en tendens att gå ut för hårt, men igår när jag kollade igenom min träningsdagbok såg jag att jag varit riktigt ihärdig. Olags bok har hjälpt till och det jag främst tagit till mig är: A) Styrketräning is the shit B) Man kan träna riktigt bra och hårt hemma med kroppsvikt och boll, lite hantlar och en kettlebell C)  Det tar tid att bli stark, men man blir det D) Vågen berättar bara vad du väger, inte hur du ser ut. Jag väger som jag gjorde innan jag blev gravid, men mitt omfång har minskat. Och efter ett år kan jag säga, precis som Rönnberg alltid upprepar, Ge Det Ett År! Det kan gå snabbare än så, men ett år är en bra riktlinje.

Olgas bok innehåller träningsprogram som är lätta att följa. Jag har inte varit slavisk, men ändå tagit intryck, hittat kanonövningar men gjort mina flesta pass i gymmet. Från början hade jag med mig pluttbäbis i vagnen men sedan har jag haft kanonhjälp av mamma. Hade det inte varit för henne hade det blivit mycket mer hemmaträning.

Nu går jag in för springandet och njuter av varje steg. Det var en överdrift… Men jag tycker att löpningen är lättare än vad den någonsin varit och det tackar jag all styrketräning för. Jag sprang 1,5 mil igår och har inte ens träningsvärk. Så var det inte förr och jag är ju ÄLDRE nu. Har inte heller känningar i baksida lår som jag ständigt hade förr när jag sprang och det tackar jag alla marklyft, utfall och benböj för.

Totalt sett har sex olika personer lånat boken och varit positiva till innehållet. Det man saknar är en kostgenomgång, men Rönnberg ger ju ut en ny träningsbok snart och den ska innehålla mer kost. Jag tycker inte att man som vanlig motionär behöver en PT för att komma igen och i form efter en eller flera graviditeter, men däremot behöver man få veta hur man ska jobba med magen för att det ska bli bra. Både hårt och snällt, liksom. Och inte göra det klassiska kvinnofelet att äta för lite.

För att bli extra trovärdig borde jag ju lägga ut en före-efterbild, men si det tänker jag inte göra. Det är inte min grej, bara. Däremot är jag skitsugen att springa Urskogsloppet i Björna i juni. Och Vårruset. Och Höga Kusten halvmaran.. Det var det där med att gå ut för hårt, ja.

Jag kommer kanske inte att köpa Rönnbergs nästa bok, men jag kanske tänker få den i fyrtioårspresent. (Vi får se om någon greppar den hinten)