Kampen om Järntronen

Men asså, det är väl egentligen både fantastiskt och helt sjukt att man ska gå och fundera på en bok i flera år innan man kommer till skott och läser den. Man är i detta fall och även de flesta andra fall = jag. Jag har väl sneglat på GRRM i två år minst och funderat – ska jag se serien?- ska jag läsa boken?- hit och dit. Sedan föll det sig så att min väna syster hade med sig boken till Norge och jag föll i koma från och med första sidan. Nike har ju sagt att den även funkar för icke-fantasyläsare och jag har liksom hmm, näe, jag har vandrat den vägen förut och provat böcker där folk heter Rand och Yogo och Takeo och det är inte min väska alls.

Den är förbannat bra. Det är väldigt många namn. Det är väldigt värdelöst att vara kvinna i boken om man inte är högättad. Är man högättad kvinna så är det inte skitkul heller. Det är väldigt mycket att läsa – och det tycker jag är ett plus. Sambon undrade om min pocket var tryckt i samma papper som Bibeln, eftersom det är så tunna blad.

Jag imponeras över författaren och hans förmåga att hålla så många separata intriger igång, trots att det kan vara långt mellan de olika mötena. Jag har ca tvåhundra sidor kvar och vänder desperat blad för att få se hur det går för Arya, men jag har inte så bråttom så jag hoppar över kapitlen emellan. Visst finns det mer eller mindre intressanta personer, men på det stora hela är allt intressant.

Jag gillar boken eftersom det är prat om drakar, Stark-barnen får varsin skräckvarg i början (vem skulle inte vilja ha det??), det är hästar och faktiskt också vålnader med lite torr zombievarning på, som balanserar upp alla mullriga män som sitter med makt och bestämmer över liv och död. De allra flesta huvudkaraktärerna är levande, nyanserade och intressanta. Och det är mycket spännande.

Planen är att jag ska ha läst alla fem böcker (vet inte om han ska skriva fler eller om det är klart sedan) till augusti och då ska jag se hela serien med dottern. Får se om det håller.

Det är trevligt med stödstrumpor

Ja, fast nu kallas de för kompressionsstrumpor och jag har två par som är röda och lila. Jättefräcka. Nu använder jag dem när jag springer, men tidigare hade jag dem när jag väntade lillbas. Det är så bra så, men faktiskt exakt samma som farmor har, fastän hennes är hudfärgade. Om man har en väldigt rosagulbeige hudfärg, vill säga. Det var alltså ytterligare ett ålderstecken, men liksom förklätt bakom knallrött och lila. Hej! Jag heter Linda och använder stö.. eeh, nä jag menar kompressionsstrumpor. (Det gör Anders Szalkai också och han springer typ ett maraton i veckan)

lappstiftNu när jag ska dra på stan duttar jag gärna på lite läppstift. Jag har ett hallonrött och ett mera crazy mörkrosa. Jag har väl aldrig tidigare ens övervägt att titta på läppstift, ännu mindre köpa ett. Men nu i de sista vågskvalpen som stillsamt kluckar under min trettionionde vår, så har jag landat där med läppstift och stadsfärd. Precis som morsan.

Och Go’kväll igen. Herregud, Maud la ju in en jättetrevlig sill så här till påsken. Och vi ska få jättefint väder. Tänk om Putin kunde vara lite mer som Maud, då skulle han låta Ukraina få vara ifred. Eller varför kan inte alla vara lite mer som Maud? Hon står i köket och bakar en trevlig paj med säsongens primörer, med en liten persiljeröra till. Läppstift har hon också. Glad Påsk!

 

Vitsen med att vara sjuk

Magsjuka kan tyckas vara det mest vidriga en människa kan utsättas för, åtminstone med i-landsproblemsmått mätt. Jag och dottern har legat däckade sedan natten till måndag. Nu tisdag har energin återvänt with a vengeance och jag är så driftig och effektiv så det saknas ord. Så då har jag funderat på det där med att vara sjuk, alltså så sjuk att man måste ligga ned en hel dag (eller flera). Inte småförkyld eller lite hängig utan spysjuk. Detta har jag kommit fram till:

1. Jag är så tacksam nu när jag fått tillbaka min energi. Hela jag osar tacksamhet och det är tydligen bra för självkänslan att känna så. Mia Törnblom säger ju att man ska säga tacksamma saker varje kväll. Det brukar inte jag göra, men idag gör jag det i kvadrat.

2. Det är så skönt att vara frisk! Trots att jag har ett litet obehagsmummel i magen så kan jag äta och behålla det. Igår kändes varje steg som en kraftansträngning, men idag matar jag på utan eftertanke.

3. Jag kan tänka igen! Framåt, liksom. Jag ska ju åka iväg och fiska över påsken och nu kan jag börja fundera på vad jag ska packa ner.

4. Jag är inte oumbärlig! Familjen klarar sig fint, trots att jag legat klubbad ett dygn.

5. Jag har världens bästa sambo och barn. Det visste jag ju redan innan, men det slår mig omigen.

Bitterfittan – Maria Sveland

Jag kan bli väldigt provocerad i jämställdhetsfrågor, både på ett politiskt sätt och på ett mera vardagligt hemmasätt. Till exempel folk som påstår att kvinnosakskvinnor kan vara jobbiga för att de skriker så mycket. Då kanske det är skrikiga människor man ogillar, inte kvinnosakskvinnorna i sig. De kvinnor som kämpade för rösträtt och preventivmedel ska vi, halva Sveriges befolkning, vara väldigt tacksamma mot. Maria Sveland skriver om småbarnstiden och ojämställdheten som blir så tydlig när den ena föräldern (oftast oftast mamman) är hemma med den lille. Ibland håller jag med henne, det är jobbigt att ha huvudansvaret för all ruljangs hemma och det är vidrigt när allt roddande bara tas för givet. Hon skriver också om det dåliga samvetet och mammaskulden som ständigt äter en när man inte är hemma. Det borde man kunna jobba bort med enkla medel. Kan man inte bara bestämma sig, liksom? Nu far jag – Hejdå?

Jag vet att den enda tid jag har som är helt min egen är när jag tränar. Inte är det konstigt att jag tränar så mycket då. Under påsken åker jag och fiskar i en vecka och den gode fadern kommer att få rodda här hemma och jag tänker aktivt praktisera mindfulness och inte ringa hem i tid och otid och undra hur erbarmligt de har det utan mig. Jag tror nämligen att de klarar sig alldeles finemang. Vissa i omgivningen tycker synd om han som måste stanna hemma, men då går jag i taket och härjar och svär så då är det slut på de dumheterna.

Vi är inte jämställda i Sverige. Psykisk ohälsa är mycket vanligare bland gifta kvinnor än bland singelbrudar. Det beror antagligen på utmattning. På något vis finns det ändå tendenser till att man ska vara jävligt tacksam att man slipper bära burka och bli könsstympad som femåring. Mammor daddar sina söner mer och ställer högre krav på sina döttrar. Det saknas kvinnosolidaritet, helt enkelt. Så sluta snacka skit om andra kvinnor och försök att hitta gemensamma nämnare. Det är ju väldigt dumt att tala illa om någon bara för att hon är snyggare och mer lyckad än vad jag är. Och sluta skära ned på förlossningsvården, det är väl ett synligt kvinnoförtryck om något?

Bitterfittan skrevs som ett försök till att lyfta feminismen som politisk fråga, men jag tycker att den är väldigt personlig. Sveland är intressant, jag lyssnade på hennes sommarprat också. Hennes upplevelse skiljer sig på vissa sätt från min, men har också likheter. Malalas (hon som blev skjuten i huvudet av talibaner och överlevde) pappa sa på Skavlan att det är fädernas ansvar att synliggöra sina döttrar när de växer upp, så att flickorna inte vänjer sig vid att det de säger och tänker är ointressant och värdelöst. Jag tycker vi har en nyckel där. Farsor kan göra mycket för jämställdheten.

Det är väldigt olika i familjer, hur kvinnorna lyssnas på och hörs. De flesta familjer är när jag tänker efter matriarkat, det är urmodern som håller ihop hela gänget, och skulle hon mot förmodan dra, så faller familjen isär i små öar. Fäder är nämligen ganska usla på sammanhållning, eftersom de oftast har hållit på med sitt. Bakom varje framgångsrik man står en kvinna och bakom varje framgångsrik kvinna står en skilsmässa.

Hans Rosling, den fantastiske, påstår ju att det som står i vägen för ett bättre samhälle överallt (välstånd, utbildning, utveckling..) är kvinnans underordning. Det är alltså männen som rår för att länder är fattiga? Ett ganska vågat påstående, men jag tror att det är sant. Det är just det här roddandet, helansvaret hemma som tar kraft från kvinnor och gör att de inte utvecklas på områden som de egentligen skulle kunna ha gjort, om de fötts till kille.

Att synliggöra orättvisor är ibland ganska svårt, särskilt i Sverige, eftersom vi är relativt jämställda. Men man kan vända på det som Andrev Walden har gjort i sin krönika, och tänka vad hade vi gjort om det hade varit en kvinna som slog ihjäl fotbollssupportern i Helsingborg? Helt plötsligt sådär? Varför är vi så vana vid manligt våld (våldtäkter, misshandel, dråp, mord, skolskjutningar, och nu mannen i Fort Hood) så att vi inte ens tänker på att det uteslutande är män som håller på med sånt? Det har jag tänkt mycket på. Varför är det normalt att killar slåss? Varför sitter det flest män i våra fängelser? Varför är oftast män diktatorer? Pedofiler? Våldtäktsmän?

Och då kommer jag tillbaka till Sveland, för när hon givit ut Hatet, så blev hon mordhotad och fick polisbeskydd. Jaja, tänker man, Jan Guillou får säkert också hotbrev, som alla kända personer får, men det visar ju på att det hon säger är en rejäl stålhättespark i många mäns ömtåliga skrev. Feminism, d v s krav på absolut jämställdhet, är jättekontroversiellt tydligen. Männen mår rätt gott om de har en liten människa hemma som tänker på allt, så de slipper. Det finns mycket att säga om detta och jag håller på att utarbeta en handlingsplan. Den kan bli våldsam.