Blommiga boktitlar

Nu ska vi ta och bli lite Laura Ashley – Marimekkoaktiga av oss och leta efter titlar på böcker med en blomma i. Och som jag fick leta i minnet – inte lätt alls tycker jag. Lyran vill alltså att vi ska: Berätta om tre böcker med en (eller flera) blommor i titeln!

1. Rose Madder av Stephen King. Första kapitlet är en detaljerad skildring av kvinnomisshandel och den är så grym och utstuderad så jag blir lika tagen och knäckt varje gång jag läser det . Sedan hör Rose till de fåtal misshandlade kvinnor som verkligen tar sig ur relationen och trots att Rose är ett kvinnonamn så är det också en ros. Men karln, Norman, jagar henne och det är skitspännande och grymt. Läs!

2. Tistelblomman av Amanda Hellberg. Jag måste sluta att skriva att Amanda Hellberg är en ny författare, hon har ju funnits i flera år nu. Maja och Jack flyttar in i idylliska lilla huset Tistelblomman i Skottland – men det kanske inte är så idylliskt alla gånger anar man. Spöklighetsmästarinnan Hellberg skrämmer här också och det är många gåtor som uppklaras i den här boken PLUS att det är en jättefin kärlekshistoria.

3. Röda nejlikan. En klassiker som jag läste för jättelänge sedan och var tvungen att googla stavningen på författaren som kallar sig Baronessan Orczy. Under franska revolutionen så smugglar en engelsman ut franska adelsmän ur landet och räddar livhanken på dem, ofta under mycket dramatiska och snillrika former. Jag tror nog att jag läste en omarbetad ungdomsversion, men storyn är bra. The Scarlet Pimpernel heter den vackert på engelska, men det betyder minsann inte nejlika utan rödmire, enligt wikipedia.  Blomman rödmire är helt okänd för mig – men dock en blomma! Så här ser den ut:

Annonser

En dag – David Nicholls

Jag såg filmatiseringen av David Nicholls bok igår, med Anne Hathaway och Jim Sturgess i huvudrollerna. Jag vet inte om boken ska klassas som chiclit, men den är ju där i samma område. Boken kändes ganska ointressant ganska länge och filmen var rätt lik på så sätt – det är sista biten som gör både boken och filmen läsvärd och sevärd.

Jag tycker om Anne Hathaway och hon var bra i rollen som Emma Morley – men det är väl lite typiskt att casta henne i kvinnoroller där hon inte ska vara så snygg – åtminstone till en början – för att senare blomma upp och bli värsta lookern. Det måste vara ganska enkelt att filmatisera romantiska komedier jämfört med Hungerspelen och annat mer actionbetonat. Det gäller att ha duktiga skådespelare och att följa boken som varit förlaga i 97% av fallen. Det är hugget som stucket och man kan skippa boken och se filmen om man har lite bråttom, eller läsa boken om man vill ha lite långsammare förströelse.

Damer på agendan

Berätta om tre romaner/noveller/texter med ett kvinnoförnamn i titeln! Denna trevliga uppmaning kommer Lyrans Noblesser med och jag känner mig nödd och tvungen att fundera över detta. Stephen King har ju ett antal, Dolores Claiborne, Lisey, Carrie och Flickan som älskade Tom Gordon, men det var visst inte ett kvinnoförnamn. Här kommer mina damer:

1. Den odödliga Henrietta Lacks – Rebecca Skloot

Har du inte läst den så gör det genast! Det är en bok som handlar om 50-talets USA och allra främst om Henrietta, som lider av en jätteaggressiv cancer. Tumören tar hennes liv och celler från den  fortsätter, genom olika forskares händer, att leva vidare. Dessa celler är grunden till all cancerforskning, men har även figurerat i andra medicinska sammanhang. Berättelsen om Henrietta är stark och gripande.

2. Rachel’s holiday – Marian Keyes

Marian, Marian, var har du tagit vägen och när kommer boken om Helen, den ondskefullaste av alla systrarna Walsh. Rachel har enorma drogproblem och tvingas in på behandlingshem där hon får möta sina misstag och inse hur hon skadat människor i sin omgivning. Boken har Marian Keyes underbara ton och balanserar vackert på humorns och tragikens gräns. Jag älskar den här boken.

3. Beloved – Toni Morrisson

Alltså, hon heter Beloved, så det måste ju räknas som ett kvinnonamn. Toni Morrissons spökflicka i slav-USA under tidigt 1900-tal är en berättelse som touchar drömmen och som flyter mellan tider. Brutalt tragisk. Utan särskilda omsvep berättar Morrisson om slavarnas livsvillkor och vad svarta kvinnor (och män) fick stå ut med under och efter slaveriet. Toni Morrisson är ju också en stor favorit, men hon kräver ett särskilt läshumör och ett stabilt psyke. Egentlig huvudperson är Sethe, Beloveds mamma.

Sommarläsning – tips!

Om du gillar YA och klarar av lite science fiction-känsla:

Hungerspelen av Suzanne Collins

Om du vill ha ett gripande porträtt av en pojke, samt en otäck mordhistoria:

Svart stig av Belinda Bauer

Om du vill läsa en bra svensk deckarförfattare:

Åsa Larsson – de första böckerna hon skrivit är bra, men de blir bättre och bättre och den sista var riktigt suverän tycker jag.

Om du gillar vampyrer och lite osande sexscener:

Charlaine Harris böcker om Sookie Stackhouse

Om du vill ha något lättsmält brittiskt med varulvsinslag och mycket humor:

Gail Carrigers serie om Alexia Tarabotti

Om du vill ha en bok som hanterar ett seriöst ämne som rasism och även se en film som hör till och håller kvalitet:

The Help – Kathryn Stockett (Heter Niceville i svensk översättning)

En riktig spökhistoria för stora barn, ungdomar och barnsliga vuxna:

Amanda Hellberg – Jag väntar under mossan

Elva frågor av vikt

Jag har blivit utmanad av BokLiz och sådant ska man ju ta på allvar. 11 frågor – elva svar och skicka vidare elva nya frågor till elva bokbloggar.

1. Bästa boken du läst i år? Svårt att välja en  – men den senaste riktigt bra var Till offer åt Molok

2. Vilken ungdomsbok skulle du rekommendera till dem som inte läser så mycket ungdomsböcker? Jellicoe Road, alla gånger!

3. Vilken bok har klart överträffat dina förväntningar? Eftersom jag ofta har höga förväntningar på böcker så blir jag sällan positivt överraskad.

4. Vilken är den bästa filmatiseringen av en bok? Nyckeln till frihet

5. Vilken bokblogg läser du varje dag? Min egen och Swedish Zombie, svarar jag troget.

6. Om du läser facklitteratur, vilken inriktning på den gillar du bäst? Gillar ingen facklitteratur nästan, men en del fackböcker om pedagogik och neuropsykiatriska funktionshinder är intressant, trots att det inte låter så intressant.

7. Läser du nåt annat än böcker? Ja, mattidningar!

8. Besöker du biblioteket ofta? Eller vill du äga dina böcker? Jag tar alla chanser jag får att hylla Parkbibblan och går givetvis gärna dit och lånar. Jag måste inte äga mina böcker och köper oftast pocket.

9. Vilken är din favoritbilderbok? Kanske inte ett riktigt svar på frågan men om man säger Tintin och Lucky Luke och menar seriealbum, så är jag förtjust i just dem.

10. Vilka illustratörer gillar du? Jag tycker att Shaun Taun tecknar jätteroligt och fint. Helena Willis som illustrerar Lasse-Maja-böckerna är också härlig. Pija Lindenbaum med Gittan-böckerna är fantastisk.

11. Vilken bok ska du läsa härnäst och varför är det just den som står på tur? Ja det är nog någon snaskig zombiebok som jag har i plattan.  Jag har nog ett trettital på kö där.

Jag utmanar TinaO, Bokmalande, Swedish Zombie, ..och dagarna går, Lingonhjärta, (inte så) anonyma biblioholister, Boktradition, sen orkar jag inga fler.

Haschrökande datanörd med dålig kroppslukt

Just nu läser jag biografin om Steve Jobs och den är skitintressant. Jag som är relativt ointresserad av datorer, elektronik och teknologi har ändå mycket stor behållning av boken. Det mest otroliga egentligen är hur han och polaren Wozniak lyckades med hela Apple-tanken och på så olika sätt ändå gjorde något som egentligen inte borde fungera tillsammans – de förenade konstnärskap och visioner med elektroniskt och tekniskt snille. De två var som delar av en människa. Boken är bra eftersom den egentligen inte är en hyllningssång till Jobs (som många dokumentärer på teve verkar vara) utan Jobs sökte upp den här människan Walter Isaacson och ville att han skulle skriva boken. Jobs sket i innehållet – han skulle ju aldrig läsa den och det visste han om. Det är lurigt att han visar sig ha varit en haschrökande, LSD-knaprande, vegannisse som samtidigt visionerade om persondatorn som alla skulle ha i sina hem i framtiden. Som totalt ignorerade sin hygien, gick omkring barfota som Ernst och sökte andliga sanningar i Indien. I och för sig var det sjuttiotal och folk verkar ju ha varit hippieaktiga lite till mans då. Han verkar ha varit inte så lite galen, han får raseriutbrott, idiotförklarar folk och gråter om vartannat. När han börjar tjäna grövre pengar måste han knyta till sig mer företagsfolk, marknadschefer och dylikt och Apple anställer en person som ska hyfsa till Jobs så han kan visa sig i offentliga rum. Jag har aldrig läst någon biografi förut, så det här är en lovande första och jag ser fram emot att läsa om hur han tänkte om Pixar.

Boktjuven

Boktjuven av Markus Zusak hamnar utan tvekan på årets bästa-listan trots att det bara är januari ännu. Anna har gjort det igen, min lilla mästerboktipsare.

Upptakten är alldeles för sorglig och eländig med nioåriga Liesel som lämnas till fosterföräldrar. Hennes svältande mamma hoppas att Liesel ska ha en chans att klara sig i Nazityskland på så sätt. Liesels lillebror dör på tåget och hon drömmer mardrömmar om det varje natt. Den som lättar på totalmisären är Liesels fosterpappa Hans Grubermann, som visar sig vara klok, saktmodig och förstående. Hans fru är inte lika fin, hon svär och gormar och har hjälpt mig i min latenta strävan att utöka svordomsfloran på tyska. Liesel lär sig att bli hård, men en förutsättning för det är Hans som lär henne orden så att hon kan läsa de böcker hon får och stjäl. Skildringen av deras relation är författarkonst.

Jag kan känna igen mig i Liesels fascination för böcker. Hon får tillgång till borgmästarens bibliotek genom hans traumatiserade och genomskinliga fru och försvinner ibland i en bok under en kort stund hos henne. Jag minns när jag var barn, biblioteket här hemma (nedlagt, sorg) och hur jag kunde gå och titta på bokryggar hur länge som helst. Bibliotek har alltid varit hemmaplan för mig.

Det har skrivits mycket om Zusaks språk och han hittar en fin ton och en balans mellan kargt och mjukt. Döden är berättare och han kanske tar till det greppet för att det är andra världskriget det handlar om. Väldigt många människor dör. Jag var totalövertygad att den här författaren var tysk, men det visar sig att han är australiensare och det var helt otippat för mig. Jag brukar höra översättningen när den är från engelska, men eftersom jag inte gjorde det nu trodde jag att det var från tyska. (Jag kanske inte är så märkvärdig på engelska som jag trott)

Karaktärerna är skickligt mejslade och juden Max hamnar i Grubermanns källare. Det komplicerar givetvis den redan besvärliga situation familjen befinner sig och Liesel som bara är en liten tjej får verkligen ta ansvar. Den vassa och arga fostermamman Rosa mjuknar och blir mänskligare, särskilt när de blir tvungna att gömma Max. Jag har inte läst den riktigt färdigt ännu och jag är livrädd att någon ska dö, att tyskarna ska hitta Max eller att Liesel ska hamna i nåt elände. Hon bjuder in till det. Men är inte det ett tecken på en überbok – att man lever sig in i den och oroar sig för karaktärerna som om de vore på riktigt?

Nu när jag upptäckt goodread.com så inser jag att jag läser uteslutande författare från Sverige eller England/USA. Det är en brist! Därför skall jag från och med nu läsa tyska, italienska och franska författare. Jag tar tacksamt emot tips. I och för sig håller jag på med Murakami, så det är inte helt öken på globaliseringsfronten.

Att få veta någonting som man redan visste

Varför ska man trotsa ishalka och snöslask när man bara får beskedet – ja du ska röntga ditt knä. Och nää, det var inga skelettskador. Du får vila några dagar till. Vah?! Hela tiden säger människor – men har du kollat det hos en läkare? Du borde nog göra det. Man ska inte vänta med att kolla det. Allvarligt, Linda – du måste kolla det. Man vet aldrig – det kan komma surt efter… Stånk och pust, har jag tänkt. Jo. Det klart. Men vad ger det? Det blir ju inte bättre för det. Så tar jag tjuren vid hornen och beger mig först till vårdcentralen och sedan vidare till röntgen på sjukhuset. Till INGEN nytta! 150 spänn plus bensin för att färdas genom halva kommunen. Snacka om en idiot på resa.

Jamen det var ju braaa att du kollade det. Nu vet du ju! Skönt, nu kan du koppla bort det.  Säkert. Fat chance. Jag haltar lika mycket ändå.

Ensamma hjärtan och hemlösa hundar av Lucy Dillon läser jag med en antydan till skeptisk pannrynka just nu. Fast den är lite söt och det är mycket hundar i den.  Jag tror att mina chicklit-läsardagar är över, om inte Marian Keyes får till något om the Walsh family igen. Jag och min syster ser fram emot att få Helens story. Bokens intrig är som följer – karriärkvinna ärver ett hundstall av sin moster, samtidigt som hon tappar sitt marknadschefsjobb och sin gifta kille. Så hon flyttar till landet och verkar sugen på George – the vet.  Hundarna talar till hennes inneboende moderskänslor. Man anar hur det kommer att sluta. Men den fyller sin funktion och har en del parallella stories som behandlar skilsmässovåndor och ofrivillig barnlöshet.

Oprahbok och Oprahfilm

På söndagnatt sträckläste jag ut The Help och sedan såg jag filmen dagen efter. Det borde vara ett perfekt upplägg för att göra en jämförelse. Boken var för det första väldigt bra. Den utspelar sig på 60-talet i Jackson Mississippi, där huvudpersonerna Aibileen, Minny och Skeeter bestämmer sig för att skriva en anonym intervjubok om de svarta hushållerskornas arbetssituation. Den måste vara anonym eftersom det är en känslig fråga och de får kämpa hårt för att få fler kvinnor att berätta sina historier. Efter att Yule Mae blir anklagad för att ha stulit en ring, sluter fler kvinnor upp. Yule Mae stal ringen för att kunna betala sina tvillingsöners collegeavgifter. Hon bad om ett lån, men fick inget. så hon åker i fängelse.

Filmen följer boken ganska väl, förutom några enstaka händelser. Skådespelarna är helt hemma i sina roller och jag gillar Emma Stone som Skeeter. Det som inte filmen kan nyansera, men som boken gör är porträttet av Hilly Holbrook. Hilly är en ondskefull kvinna som gör allt för att få sin vilja igenom, vare sig det gäller att inrätta speciella toaletter för the helps till att anklaga dem för att stjäla när hennes ära gått förnär. Som motvikt ser man i boken att hon är väldigt kärleksfull mot sina barn, men det märks inte alls i filmen. Så där vinner boken – det blir mer mänskliga porträtt. Jag är inte riktigt nöjd med filmens Minny – hon var vassare och mer ilsken i boken och växelspelet mellan henne och dottern Kindra finns inte alls i filmen. Boken är roligare och självklart mer nyansrik, men det är väl det som är filmmediets akilleshäl. Det finns inte tid att göra rättvisa och djupa porträtt av människor.

Och Lafayette (Nelsan Ellis) från True Blood är med i en liten roll! Det kryllar av gamla jänkarbilar och Skeeter kör en midnattsblå Cheva. Alla vita kvinnor har femtiotalsklänningar, men den utstötta Celia Foote ser mer ut som Marilyn Monroe med urringningar, tajta skärningar och väteperoxidblekt hår. Celia är också mycket mer problematiserad i boken – hon kommer från white trash Sugar ditch och vet ingenting om någonting, sedan ska hon spela societetsdam och det går skitdåligt. Sissy Spacek spelar Hilly’s mamma (som blir satt på ålderdomshem för att hon inte ska skvallra om Minny’s eat-my-shit paj) och hon gör en fin prestation. Jag tycker om när gamla, riktigt skickliga, skådespelare får utrymme. Så på det stora hela är jag fasansfullt nöjd med både filmen och boken.

Roligt också att Arne Dahls Misterioso (som jag läste för år och dar sen) funkar i TV-serieformat. Varje bok ska bli två 90-minutersavsnitt läste jag. Sen att Hultin gått och blivit kvinna går väl för sig, antar jag, men han var en frän GW-aktig karaktär i boken.

Snömannens hemlighet – Martin Widmark, Christina Alvner

Nellys mamma säger att ska pappa ska raka sig men pappa säger att han bestämmer om sitt eget skägg. Nelly satt och hörde på medan hon knöt sina pjäxor. Hon och mamma och pappa var på ett hotell som hette Fjällvidden. Nelly Rapp är en agent i monsterakademin som jobbar för LENA-SLEVA. Åter till boken. Nelly skulle hyra slalomskidor och mannen som stod bakom disken var alldeles svettig.  Nelly får ett varningsbrev av LENA-SLEVA. Där står det att om hon ser något misstänkt kan det vara en snöman. Nelly hade ju sett nåt misstänkt – den svettiga mannen i skidbutiken.  London (Nellys hund) gör ett misstag och kissar på en tants skidor. Tanten går och ska lämna tillbaka sina skidor. Den svettige mannen – Börye, alltså snömannen, blir jättearg när han märker att London har kissat på skidorna. Börye är hårig, stor, läskig och barfota. Nelly behöver mera bevis och hon gör en stor snöboll för att kolla in i butiken på den misstänkte Börye. Hon spionerar på Börye och ser att han är genomblöt av svett och hårig över hela kroppen. Nelly tittar in och sen känner hon nåt på axeln….

Läs den här boken eftersom den är spännande, mystisk och rolig.

//skriven av M