Händelser förknippade med böcker

Ofta kan jag hänga upp en bok på vad som hände i livet samtidigt som jag läste. Förmodligen så letar jag böcker som har samma sammanhang som jag själv har för tillfället. Här är några exempel (med fruktansvärd layout):

Haruki Murakami: Vad jag pratar om när jag pratar om löpning. Ett tag sprang jag rätt mycket (åtminstone för att vara jag) och i den vevan upptäckte jag den löpande japanen som jag tycker är rätt obegriplig ibland, men alltid gemytlig. Kommer aldrig att kunna matcha hans ultramarathon-faiblesse.

altvyalaskaSean Schubert: Infection: Alaskan Undead Apocalypse. En inte alltför minnesvärd zombiebok, men den andra jag recenserade på SZ. Jag minns att jag läste den i Kittelfjäll och hade vildmarksperspektiv på zombier ett tag. Jag gillar tanken att de fryser under vintern, men det står att läsa om i WWZ och inte i Schuberts bok. Att de sedan tinar upp i april är ju oundvikligt men trist.

lindafiskden döende

Mari Jungstedt – Den döende dandyn. Jag var på ridresa i Jorm som är en underbar plats, samtidigt som jag läste årets sämsta bok tror jag. Det var en otippad kombo. Känns samtidigt inte bra att dissa Jungstedt för hon verkade väldigt sympatisk i SOS Uppdraget.

JK Rowling: Harry Potter – The Deathly Hallows. När vi alldeles nyss flyttat in i huset läste jag om den, eftersom alla böcker och särskilt Arne Dahls Hela havet stormar  (som jag hade på agendan) var nedpackad i en väska som låg någonstans på den ännu inte elektrifierade övervåningen.  Årets enda omläsning.

IMG_0062caitlinCaitlin Moran: Konsten att vara kvinna. Moa skulle ta hål i öronen och jag tänkte men hallå – då kan ju jag pierca näsan? Eller kan jag det? Näe.. Joo.. har ju inget med feminism att göra, men vissa ifrågasätter mognaden. Det kan man göra vilket fall som helst, resonerar jag.

Jennifer Worth: Barnmorskan i East End. Den skulle jag nog aldrig ha läst frivilligt i vanliga fall, eftersom jag konsekvent undviker böcker/TV-program om förlossningar. Men eftersom vi ska få en liten plutt så blev det helt plötsligt intressant och boken är dunderbra.

Annonser

Taaramtaarammtaaraamm!!!

Summering, summering… Jag skrev kaxigt på Goodreads att jag skulle läsa 100 böcker, men det blev bara 52. Jag började stenhårt med permutedböcker från Swedish Zombie, men insåg att jag måste blanda med annat, annars dödar jag lässuget helt.

Årets bästa biografi: Svårt, svårt… Jag gillar Steve Jobs-boken skarpt, samtidigt boken om Henrietta Lacks var suverän, Ozzy Osbourne har sina poänger också, och Barnmorskan i East End var grym. Det nya är väl kanske helt enkelt att jag läst en del biografier under året och blivit väldigt förtjust i de allra flesta av dem. Det tar jag med mig in i 2013.

Årets bästa svenska: Känns som om jag förråder mitt eget land, men det var få svenska böcker som jag tyckte om under året. De bästa var nog Åsa Larssons och Arne Dahls senaste, men jag upptäckte inget nytt! Jag vill upptäcka nytt!

Årets upp som en sol – ned som en pannkaka: Jag gillade verkligen Belinda Bauers Blacklands, men blev riktigt besviken på uppföljaren Darkside. Många skriver hyllningar till trean Finders Keepers, men jag tänker faktiskt inte läsa den.

Årets bästa zombie: World War Z – a history of the zombie war. Den är så mycket bättre än allt annat som skrivits i genren, så där kan jag liksom inte komma på något annat. Men jag har ännu inte läst Varma Kroppar (förlåt Jonny) trots att jag förstår, med hela min intellektuella kapacitet, att jag borde.

Årets bästa bok: Jag tycker att det står mellan Water for Elephants och Boktjuven och mycket beror på miljöerna där, med depressionens USA och Andra världskriget. Jag har en fantastisk elev som berättade väldigt ingående om Englands, Tysklands och USAs flygflotta, de strategier länderna hade i luften, de tekniska landvinningar som gjordes och de mest framgångsrika stridsflygsmodellerna. Jag lyssnade med tindrande ögon likt ett barn på julafton. The Help var också en ljuvlig bok, med sydstats-USA som fond. För att inte tala om World War Z som kommer som film – yey!!! Men okej – vinnaren ääär: Boktjuven! Den har jag burit med mig hela året och jag tänker fortfarande på Liesel ibland.

Caitlin Moran – Konsten att vara kvinna

caitlinJag vet inte vad det är med mig – boken av Caitlin Moran borde ju vara den pärla som jag skulle fiska upp ur läsointressets hav med sitt brittiska tilltal, sin humoristiska ton och det angelägna ämnet. Caitlin börjar med att redogöra för svårigheterna och gåtorna man stöter på i egenskap av att vara tjej, flicka, kvinna och hon följer sin livskronologi, belyser problem och granskar dem  under lupp. Hon är verkligen jätterolig, men jag skrattar inte högt och jag blir ganska snabbt trött på att läsa hennes bok. Jag tar den i små, små bitar men den lyfter inte riktigt tycker jag.

Kanske är det för att vi, trots allt, kommit längre i jämställdhetsfrågan i Sverige än vad de gjort i England och det hon propagerar för är ganska, om än inte fullt ut, vedertaget i Sverige. Ganska många av oss hjälps åt med städning och disk hemma, eller så har jag blivit blasé bara för att jag har det så hemma hos mig. Caitlin Moran vill återta ordet feminist och tala om vad det verkligen betyder, vilket är behjärtansvärt. Alla har nog inte koll på det utan använder det som ett skällsord, men är man så jävla puckad att man inte fattat innebörden av ordet så är man nog inte så intresserad av att ta reda på det heller, eller lyssna på feministiska argument.

Jag ska läsa vidare så sakteliga och se om jag hittar något mer revolutionerande i kommande kapitel. Sedan kan det vara så att alla bekväma läsställningar har försvunnit i takt med bäbismagens ohejdade framfart, så jag kanske inte är så uthållig av den anledningen. Ett filmtips kan annars vara Land of the Dead som jag såg igår kväll. Men den faller under zombienördkategorin, så det förbehållet måste jag vifta med som varning.

Lite porr kanske

pumaJag har haft osedvanlig läsleda och inte ens fått tummen ur och läst Marian Keyes senaste, som jag så gladeligen köpte och längtade efter, men sedan försmädligt ignorerade när den väl anlände. Den ser så fin ut på mitt nattduksbord. Jag var sjukskriven ett par veckor i oktober och såg då på Malou på morgon-TV. Hon intervjuade Puma Swede, en svensk porrstjärna som skrivit bok och skulle lansera den, förmodar jag. Hon verkade rätt lustig och okonstlad så jag klickade hem boken i plattan och började läsa. Och vad ska man säga om det där nu då? Fick jag tillbaka lässuget?

Johanna Jussiniemi som hon heter, är en spinkig hästtjej med en ganska hård finsk pappa och en snäll, undfallande mamma. Hennes uppväxt i Sverige är nog  lite av en Alakoski-uppväxt, minus misär och fattigdom som Puma själv uttrycker det. Till en början är Johanna en vanlig tonårstjej som hänger i stallet och funderar inte särskilt mycket på killar. Sedan bär det iväg i tidiga tjugoårsåldern, hon har flera förhållanden igång samtidigt som hon har one-night stands till höger och vänster. Hon blir upptäckt av en fotograf – jobbar som glamourmodell ett tag och vandrar sedan vidare in i porrbranschen, där hon trivs.

Hur ska man skriva om en bok som handlar om en kvinnas upplevelse av porrbranschen utan att ta ställning i själva porrfrågan? Pumas version är ju inte en av förtryck, utsatthet och elände. Hon gör det hon känner för och skiter i det som verkar knäppt. Hon beskriver ett kontrakt där det ingick två sexscener, en tjej/tjej-scen, en orgie och fem repliker. Regissörens arbete under orgien består i att etablera körscheman för allas orgasmer, så inte någon smygkommer utan att filmas.

Jag tycker inte att porr är något som man ska ha som karriärsval. Jag skulle inte vilja att min dotter, eller mamma eller syster skulle hålla på med det och jag skulle heller inte vilja att de skulle vara modeller i Slitz eller Café. Eller brorsan heller, för den delen. Jag tycker att man kan tjäna pengar på annat. Det finns mycket pengar i porr och det är intressant att det är porrbranschen noslängden före den militära industrin som drivit utvecklingen av datorer och Internet. Inte heller så svårt att räkna ut varför – det handlar om exponering och att man kan vara hemlig i viss utsträckning. Så kommer ju pedofilerna i kölvattnet, sedan blir man ju bara vanmäktig och förbannad och tänker på annat. Jag fick inte tillbaka lässuget heller, trots att jag lockar mig själv med lättsmältheter. Och alltmedan jag läser slås jag av porrvärldens unkenhet och den krassa synen på sex som mest handlar om kameravinklar och att gå över gränser. Jag stannar mycket hellre i bekvämlighetszonen och ger mig på Caitlin Moran, får se om jag blir mer lästaggad av det. God Jul.

Nu ser du mig

Jag har börjat med SJ Boltons bok som är lite av en snackis och jag tror den kan vara nåt. Huvudpersonen Lacey Flint är besatt av Jack the Ripper och från första sidan formligen sprutar det blod. Inget för känsliga eller nyförlösta. Här har hon skrivit ned några tips om hur hon jobbar med sina böcker. Samtidigt är Lacey kontaktperson åt en flicka som utsatts för en gruppvåldtäkt. Jag blir vansinnig och undrar hur vanligt det är egentligen? Hur är de funtade, killar som gör sånt? Det finns inget som gör mig så mordisk.

Stamtavlor – Dilsa Demirbag-Sten

Dilsa Demirbag-Sten är ett exempel på det som många kämpar med idag och hon tillhör det fåtal invandrarkvinnor som är framgångsrika, med inflytelserika jobb och ett fritt och självständigt liv. Hon kom till Sverige som sexåring och det är en fördel när man kommer till ett nytt land och en ny kultur – som litet barn har man chansen att hinna lära sig språket. När jag läser hennes bok Stamtavlor, som skildrar hennes familjs uppbrott ifrån en kurdisk by, resan till Sverige och en påtvingad förlovning, slås jag av vad utsatta de är. De är barn, de är flickor och de kan inte språket, men Dilsa och hennes kända systrar Dilba och Dilnarin, måste ju ändå ha anpassat sig snabbt till den svenska skolan eftersom de lyckats bra med sina liv. Det visar sig också att de levt relativt fritt när de väl etablerat sig i Sverige.

Dilsa vill ändå inte släppa kontakten med sina släktingar och åker tillbaka och hälsar på, men det är som om folket där, särskilt männen, ser att hon är annorlunda trots att hon ser kurdisk ut. ”Det är något med mitt sätt att tala, gå och klä mig som gör att människor anar att jag är en annan sorts kvinna.” Det är inget smickrande porträtt at turkiets män som hon målar, och ju mer jag läser desto mer förbannad blir jag. Diskussionen om islam, kvinnor och slöjor är gigantisk och det står för mig helt klart vad författaren tycker. Hon pratar om den mentala slöja som kvinnor har i sitt hemland, när de går med nedböjt huvud och undergiven hållning. Den kroppshållning som förväntas av dem i ett land där det finns statliga bordeller dit männen helt lagligt kan gå.

Hon fortsätter att beskriva situationen i Turkiet och uppehåller sig främst vid den östra delen av landet, där den gamla kurdiska staden Diyarbekir är huvudort. En stad som i början på åttiotalet fortfarande var ganska välmående har nu chanserat i fattigdom, droger, kriminalitet och prostitution, pga det krig som bedrevs mellan kurdisk gerilla och turkisk militär. Demirbag-Sten vittnar om släktingar som torterats av militären och om otaliga övergrepp mot kurdiska byar och dess invånare.

Hon säger att hon brås på sin mormor på det sätt att hon har ett behov av att protestera mot orättvisor och att säga ifrån. Det är ju ingen slump att just hon blivit debattör och journalist och hennes bok är intressant eftersom man får flera perspektiv på kurdfrågan. Hon är ju inte okritisk mot sitt folk, med tanke på hur kvinnor behandlas, men hon känner ju ändå en tillhörighet där. Samtidigt är hon tacksam för Sverige och svenskan som är en fristad för henne, både mentalt och fysiskt. Jag skulle nog aldrig ha valt att läsa den här boken själv, men tack vare min granne blev det så ändå. Det finns goda boktipsare överallt och det gäller att vara öppen, annars missar man godbitar. Boken är väldigt lättläst, trots det stundtals tunga innehållet.

Äntligen

… har jag läst färdigt Under the Dome och den var så bra, så bra så att den klarade ett års läsavbrott utan att bli permanent hyllvärmare. Jag har vant mig att läsa böcker som är max 400 sidor långa – jag var nog bättre på tegelstenar förut – men den här pocketvarianten var på 865 sidor och farligt bra hela vägen. I slutordet skriver King att den varit ännu längre – och jag skickar en tacksamhetens tanke till hans korrekturläsare.

Spoilervarning! Slutet eller själva förklaringen till the Dome, eller Kupolen, är väldigt knäpp och jag tyckte från början när man anade vartåt det barkade att suck… Varför är han så dålig på slut för, Stephen?  Men sedan vande jag mig vid tanken och nu när jag nyss läst de sista raderna känner jag att det räcker för mig, det här slutet som länge kändes så billigt. Jag tror också att jag är tacksam för att han verkligen avslutar sin bok, med tanke på de zombieböcker jag läser och trilogisjukan som härjar i den genren.

 

Under kupolen – Stephen King

Trehundra sidor in i boken, med ett läsavbrott på ett år, orienterar jag mig vidare i Stephen Kings bok som börjar lite oskyldigt med att döda fåglar regnar från himlen, tills det urartar med flygkrascher och andra maskinella och mänskliga haverier. Chester’s Mill, ett litet skitsamhälle i Maine, har helt plötsligt omgärdats av en osynlig men ogenomtränglig och farlig kupol som ställer till det för invånarna.

Alla typer finns och den ondaste är en bilförsäljare som också är någon slags religiös och politisk ledare, Big Jim Rennie. Han kör Hummer och går över lik för att få sin vilja fram. På det godas sida står Dale Barbara – Barbie, och han är den traditionella schyssta killen som alltid finns med i Kings böcker.

Jag vet varför jag slutade läsa. Några hundratal sidor in i texten händer sker en gruppvåldtäkt, som är så vidrig och verklighetstrogen och realistiskt återgiven och fruktansvärd. Jag vill krypa in i boken och skjuta dom jävlarna, men det går ju inte. Så jag gav upp en stund, men kom igen. Kupolen hårdrar de mänskliga egenskaperna och de som redan är lite taskiga blir lakejer till Big Jim, de som är svaga likaså, men de som tänker självständigt och kritiskt hamnar i de godas läger. Och befinner man sig där ligger man pyrt till.

Stephen King är så bra på att bygga karaktärer och han är även skicklig på att sätta ihop dem så att de triggar bra eller mindre bra beteenden. Detta har han gjort så många gånger förut, men det här scenariot med en kupol är ju något som han inte skrivit om förr. Det är ungefär som den klassiska deckaren med det slutna rummet, men här är det slutna rummet ett samhälle som ska fortsätta fungera på något icke-överstatligt vis. Jag undrar om det verkligen skulle bli sådär eller om det är en mardröm signerad King bara.

Gillar du författaren, så kommer du garanterat att även gilla den här boken eftersom Kings fans är, som jag, rätt okritiska. Men jag tycker att han målar ett scenario som är rätt amerikanskt och väldigt pessimistiskt. Är det så här han tror att ett samhälle kommer att urarta utan överstatlighet så finns det inte mycket hopp för mänskligheten. Jag har ju fortfarande svårt att tro att det finns så här onda människor – jag tänker hela tiden att det är fiktion – men det kanske inte är det egentligen. Verkligheten brukar överträffa dikten.

Barnmorskan i East End: en sann berättelse från 1950-talets London – Jennifer Worth

East End i London efter andra världskriget. Docklands. Hamnarbetarkvarter och familjer med mängder av barn. Inga preventivmedel. Prostitution, syfilis, våldsamma hallickar och enorm fattigdom. Miljön är inte så inbjudande, men Jennifer Worth berättar sin historia om hur hon under 20 år jobbat som barnmorska i bl a det här området. Jag är mycket fascinerad redan från första sidan.

Man får inte veta så värst mycket om själva författaren annat än att hon har lämnat en stor kärlekssorg bakom sig och engagerar sig i barnmorskeyrket under ledning av nunnorna i Nonnatus. Hon cyklar mycket. Jag skulle vilja ha en sån cykel. Det förekommer ofta förlossningsord som fundus, symfysen, preeklampsi och cervix.  I slutet av boken finns en ordlista. Hemförlossningarna är det vanligaste och det är under påvra förhållanden som kvinnorna förlöses. Jag tycker inte heller att författaren förskönar själva barnafödandet, men hon frossar inte heller i alla detaljer utan återger ganska odramatiskt hur barnmorskor jobbar.

Men vilka historier! Vi får träffa Conchita, som ska föda sitt 24:e barn och verkar ha ett harmoniskt och kärleksfullt förhållande med sin man Len. Inte ett ord engelska pratar hon. Mary från Irland som tvingats in i prostitution och blir gravid givetvis. 14 år! Mrs Jenkins som verkar galen och helt besatt av barnmorskornas jobb när det visar sig att alla hennes barn satts på fattighus och dött ett efter ett. Det är jobbig läsning, men samtidigt träffar man frejdiga kvinnor som trivs och lyckas upprätthålla ett värdigt liv, trots att det är fattigt.

Nunnelivet får man också veta lite mer om, men dessa nunnor är ganska speciella och inte alldeles fromma på heltid. Syster Evangeline är en trumpen, humorbefriad (tror man) och socialt obegåvad kvinna som visar sig ha enorma kvaliteter när hon väl rör sig bland sina patienter. Hon kan fisa och dra bajsskämt så att den mest förhärdade gamla sjöbuse drar på smilbanden – och därmed får hon kontakt med patienterna. Överhuvudtaget verkar de tycka att anala skämt är väldigt skojiga.

För mig blir den här boken väldigt gripande av en rad olika anledningar, men eftersom vi ska ha barn om några månader så blir allt i boken så nära mina egna tankar om barn och förlossningar. Man får lära sig så mycket också när man läser Barnmorskan i East End, som till exempel att engelska sjukan egentligen handlar om D-vitaminbrist och att det drabbade barn i engelska städer eftersom solljuset var begränsat pga av höga hus och smog. Att det fanns kondomer men ingen karl ville använda dem. Att det historiska dokument som 50-talets sönderbombade London vittnar om är ganska långt från det London vi är bekanta med idag. Av någon anledning tänker jag på Henrietta Lacks när jag läser. Det är hemskt och fattigt, men ändå varmt och kärleksfullt. 50-talet är en intressant tidsperiod eftersom årtiondet är så infekterat av andra världskriget. Ingen kom undan, liksom. Alla påverkades. Jag kommer att läsa mer av Jennifer Worth.

Kaffe med musik – Karin Brunk-Holmqvist

Viola, Inez, Olga och Svea har syjunta och köper en reselott av en av damernas son. De vinner och åker ned till Tyskland på julmarknad i Schwerin. Damerna är väldigt olika och är som  Spice girls på sjuttio+. Viola är blyg och försynt, Svea är galen och super sig full (!!!), Olga är ganska burdus, men godhjärtad och Inez är vass och har hett humör. Gubbarna lämnas kvar hemma och damerna får laga köttbullar och frysa in så de äkta männen inte svälter ihjäl.

Det blir lite olika sedesamma små komplikationer när damerna åker buss ned till Tyskland och de stör sig kollektivt på Svea som är en fin östermalmstant som ser ned på de andra, lite mer bondska damerna. Om jag ska jämföra med några tanter som jag känner så ser jag inte särskilt många likheter. Jag tycker att damerna i boken, likt Spice girls återigen, känns konstruerade, ointressanta och platta. Visst visar det sig att Svea är ganska olycklig och därför beter sig så snorkigt som hon gör, men det räcker inte för att få mig på fall. Gulligt är det i allafall när Arvid därhemma saknar sin gumma och längtar tills hon kommer hem.

Karin Brunk-Holmqvist har tidigare skrivit Sirila gentlemän sökes och det verkar som om det finns två läger, när man läser vad folk skrivit om den. Jag kan tänka mig att de som gillat Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann även gillar Brunk-Holmqvist, medan andra tycker att det är skitdåligt. Språket är väldigt vardagligt och Ture Sventon-gemytligt. Det lilla samhället Brantevik skildras med värme och det är en författare som gillar det lite lantliga köping-Sverige, tycker jag mig märka. Jag är inte så förtjust utan betraktar Kaffe med musik som en långdragen gäspning.