Träning för nyblivna mammor – Olga Rönnberg

image

Jag fick boken av min ivrigt tränande syster och tanken har inte slagit mig förrän nu att skriva om den här. Lite konstigt, men jag tycker att det är väldigt ointressant egentligen att skriva om träning eftersom det lätt blir jag har sprungit si och så eller gymmat si och så och shit va jobbigt och tänk va fantastiskt duktig just jag är som gnetar på med vikter och kilometrar. Men egentligen så är det rätt intressant.

Olga är jättebra på mammaträning och styrketräning. Hon har övningar i sin bok som gör att man hittar de alldeles hysteriskt uttänjda magmusklerna och hjälper en att bli kompis med kroppen igen. När jag väntade vår plutt (han är ett år nu) var jag i det närmaste fullständigt immobil och stävade som en pansarkryssning mellan köket och vardagsrummet, kändes det som. Så när jag äntligen kunde se mina fötter och dessutom nå dem tänkte jag Åh – nu jävlar ska jag träna igen!!! Jag har ju gjort det rätt mycket förut.

Jag har en tendens att gå ut för hårt, men igår när jag kollade igenom min träningsdagbok såg jag att jag varit riktigt ihärdig. Olags bok har hjälpt till och det jag främst tagit till mig är: A) Styrketräning is the shit B) Man kan träna riktigt bra och hårt hemma med kroppsvikt och boll, lite hantlar och en kettlebell C)  Det tar tid att bli stark, men man blir det D) Vågen berättar bara vad du väger, inte hur du ser ut. Jag väger som jag gjorde innan jag blev gravid, men mitt omfång har minskat. Och efter ett år kan jag säga, precis som Rönnberg alltid upprepar, Ge Det Ett År! Det kan gå snabbare än så, men ett år är en bra riktlinje.

Olgas bok innehåller träningsprogram som är lätta att följa. Jag har inte varit slavisk, men ändå tagit intryck, hittat kanonövningar men gjort mina flesta pass i gymmet. Från början hade jag med mig pluttbäbis i vagnen men sedan har jag haft kanonhjälp av mamma. Hade det inte varit för henne hade det blivit mycket mer hemmaträning.

Nu går jag in för springandet och njuter av varje steg. Det var en överdrift… Men jag tycker att löpningen är lättare än vad den någonsin varit och det tackar jag all styrketräning för. Jag sprang 1,5 mil igår och har inte ens träningsvärk. Så var det inte förr och jag är ju ÄLDRE nu. Har inte heller känningar i baksida lår som jag ständigt hade förr när jag sprang och det tackar jag alla marklyft, utfall och benböj för.

Totalt sett har sex olika personer lånat boken och varit positiva till innehållet. Det man saknar är en kostgenomgång, men Rönnberg ger ju ut en ny träningsbok snart och den ska innehålla mer kost. Jag tycker inte att man som vanlig motionär behöver en PT för att komma igen och i form efter en eller flera graviditeter, men däremot behöver man få veta hur man ska jobba med magen för att det ska bli bra. Både hårt och snällt, liksom. Och inte göra det klassiska kvinnofelet att äta för lite.

För att bli extra trovärdig borde jag ju lägga ut en före-efterbild, men si det tänker jag inte göra. Det är inte min grej, bara. Däremot är jag skitsugen att springa Urskogsloppet i Björna i juni. Och Vårruset. Och Höga Kusten halvmaran.. Det var det där med att gå ut för hårt, ja.

Jag kommer kanske inte att köpa Rönnbergs nästa bok, men jag kanske tänker få den i fyrtioårspresent. (Vi får se om någon greppar den hinten)

Annonser

Mo Hayder – Ritual

ritualDen här boken skriven av Mo Hayder, är den första i serien som kallas Walking Man, utgiven i Sverige av Modernista. Jag gillar sånt, att man kallar serier för saker.  Som Sagan om Isfolket. Som Sagan om Is och Eld. Det blir lite dramatik och benämningarna sätter tonen på vad böckerna handlar om EGENTLIGEN. Ritual är dock ingen GRRM utan en deckare skriven av Mo Hayder, en brittisk kvinna som skrivit thrillers förut och är riktigt duktig på det.

Huvudperson nummer ett är Jack Caffery och han är en sorglig figur med ett bekymmersamt förflutet. Huvudperson nummer två är Flea Marley och hon är också en person med ett bekymmersamt förflutet. Dessa individer ska lösa en mordgåta och det börjar med att två avhuggna händer hittas i Bristols hamn. Flea är dykare och det är ju en ny vinkel på polisyrket. Man får bl a veta att händer inte kan flyta eftersom likgaserna inte är omslutna av hud.

Det finns parallella berättelser, som det nästan alltid gör i deckare, och redan i början hintas det om övernaturligheter som gör boken lite läskig. Jag tänker aha – detta kanske är något för mig! Jag gillar ju spökerier och knas. Karaktärerna fördjupas något och man förstår att det kommer mera av den varan, men Hayder vill hålla på mystiken lite och berättar inte allt.

Vad tycker vi då, jag och min sidekick DeckarFantomen? Jag läser och tycker ja, varför inte? Kanske detta är något som få min läslust att tända till åtminstone och nog är jag sugen att fortsätta med böckerna i serien, tror jag. DF, å sin sida, tycker att det var en jaha-upplevelse med många klyschor radade på varandra, men ändå så är vi båda lite sugna på att läsa fortsättningen och då är ju Mo Hayders Ritual trots allt inte kattskit.

S.J. Bolton – Livrädd

2013-04-03-21-02-41--246026770Lacey Flint som jag stiftade bekantskap med i Nu ser du mig av brittiska författaren S.J. Bolton är en komplicerad, i det förflutna traumatiserad, tjej som gjort en resa, vägrat bli offer och förvandlat sig till en hård kick-ass brud. Jag vet inte om det är melodin alla gånger, men en huvudperson bör ju vara komplex och lite konstig och då är det ju smart att skapa en person som Lacey. Jag förstår mig inte alltid på henne, men jag gillar henne alltmer.

I Livrädd är det också unga kvinnor som är brottsoffer. Ett stort antal unga kvinnor dör i vad som verkar vara självmord, men som inte är det. Lacey får i uppdrag att gå undercover och låtsas vara en kvinnlig student och på så vis luska i fallen. Självmorden är alltid väldigt morbida och flickorna har innan de dött indikerat att nåt inte stått rätt till. Sexuella undertoner finns, och det är här det blir lite unket. Måste vi alltid hamna i det träsket?

Lacey och hennes chef Mark Joesbury har en stark dragning till varandra, men de kan ju inte fullfölja den kärleksaffären pga arbetet. Det skapar en spänning i persongalleriet, men det ÄR ju ett gammalt knep. Man ska liksom hoppas på att karaktärerna ska få ihop det och jag är inget undantag – jag hoppas jag med!

Bolton skriver enkelt och direkt och hennes bok Livrädd är lite av en bladvändare måste jag säga. På minuskontot kommer klyschorna och jag vet ingen genre som är mer stereotyp än just deckargenren. Jag tycker inte heller att man måste ha läst första boken, men man vet ju då mer om Lacey Flint. Modernista ger ut boken i Sverige och jag blev väldigt glad för mitt första recensionsexemplar.