Dregen och Det

Dregens sommarprat är ett hett tips. Jag vet inte om jag är överkänslig, men jag tyckte det var rörande och roligt och grät några skvättar mot slutet. Han är cool och spelade, helt oförmodat en Snoop-låt. Linda Piras prat är också bra om man inte stör sig på Stockholmsdoggedoggelito-svenska. Väldigt lärorikt ur lärarsynpunkt.

Stephen Kings bok 11/22/63 (äntliiiiigen har jag lärt mig den sifferkombon) sniffar nu vid Det och jag älskar sånt, nörd som jag är. Huvudpersonen träffar Beverly och Beep-Beep Richie och jag gillar sånt så vansinnigt. Intertextuella referenser ( om man ska prata universitetslingo… tänker göra det snart) är liksom fränt. Ja ba’ – Jaa, Steve, getya! George Denbrough got his arm ripped off by the clown n’ all.

 

Annonser

Livet efter GRRM

…. blev en fin bok som heter Livet efter dig av Jojo Moyes. Det visade sig vara en bra bok att bryta av med och jag fick låna den av Anneli mitt under en tvådagars ridtur i Dalarna. Böcker kanske bara kommer till en, när de är mogna? Kan det vara så?

Någon vecka senare, på en bokhandel i Östersund, hittade jag fortsättningen på Djävulen bär Prada, fortsättningen på Grishams A time to kill, sista Sookie-boken, samt farbror Arnes Sista paret ut och dessutom en intressant fransos, Izmet tror jag han heter, som skrivit en serie mordgåtor som lät trevliga. Oooo input, thankyou gawd! Jag köpte ingen (!) men har nu en mental stash att luta mig mot in time of literary despair. Och vad händer när jag kommer hem? Jag försvinner in i Kings 11/22/63 som stått och mognat ett halvår i bokhyllan. Friden är återställd.

Slut på det roliga

I böckernas värld kan allting hända, bokläsare är mer empatiska, läsande utvecklar hjärnan hej och hå, bla bla bla. Kära underbara värld vad jag älskar Sagan om Is och Eld och nu är den slut. Buhuhu.. Jag vet att det kommer två böcker till men de fem första har inte givits ut som ett rinnande vatten precis (den första kom -96) och jag är skitorolig för att GRRM ska dö i något hjärtrelaterat eftersom han är ganska tjock och lite gammal. Vore inte det typiskt?

Jag läste en intervju av honom i Rolling Stone och gubben verkar väldigt skön och analytisk och ödmjuk. I höst kommer en historisk bok om Westeros (det är ju lite roligt att världen heter Västerås) och GRRM skrattar lite åt att folk läser låtsashistoria när den verkliga redan är så fantastisk och galen och grym.

Jag är så glad att jag började läsa serien för när jag väl gjorde det gick det inte att sluta. Det kanske ändå är så att jag har en outforskad genre att grotta ned mig i?

Kungarnas krig – Game of Thrones

IMG_1033Sådär – tvåan utläst och den är väl kanske lika bra som ettan, fastän nu har jag ju vant mig vid att jag har en riktigt bra bok som ligger och väntar på mig. Jag har också sett de sex första avsnitten av TV-serien och det är väl som det brukar, böckerna är bättre. Sambon frågar om serien följer boken och till handlingen gör den det, men jag känner inte igen vissa diskussioner i filmvarianten. Det kan bero på A) jag skummade och tyckte det inte var superintre eller B) det stod inte så i boken eller C) jag har glömt att jag läst det. Skit samma egentligen.

Stor skillnad dock: I boken är det mer mörda, skövla, våldta och bränn. Allt är mycket skitigare. Berget som rider är hemsk.

I filmen: HBO-sex i mörkgult ljus med nakna kvinnokroppar i fokus. En snorre har jag sett och det var Theon Greyjoys. Berget som rider är inte lika farlig.

Det är intressant att se hur de har löst saker tekniskt, hur ställen som Örnnästet  och fängelsehålan där Tyrion ligger ser ut. Överhuvudtaget är det bra för mig, kvinnan som inte kan visualisera kartor och inte har något lokalsinne, att se introt då man under upprepade tillfällen får se hur allt ligger i förhållande till varandra. Alla människor far ju hit och dit hela tiden. Underlättar liksom.

Jag gillar att de har hyfsat brittisk engelska i serien. Jag är så less på att lyssna på transfettamerikaner som gräver guld och säljer gamla grejer på History Channel (sambons TV-preferenser) eller dubbade minifjortisserier på Disney Channel (som Moa gillar). Språk kan vara musik eller tortyr beroende på vem som pratar.

 

Kampen om Järntronen

Men asså, det är väl egentligen både fantastiskt och helt sjukt att man ska gå och fundera på en bok i flera år innan man kommer till skott och läser den. Man är i detta fall och även de flesta andra fall = jag. Jag har väl sneglat på GRRM i två år minst och funderat – ska jag se serien?- ska jag läsa boken?- hit och dit. Sedan föll det sig så att min väna syster hade med sig boken till Norge och jag föll i koma från och med första sidan. Nike har ju sagt att den även funkar för icke-fantasyläsare och jag har liksom hmm, näe, jag har vandrat den vägen förut och provat böcker där folk heter Rand och Yogo och Takeo och det är inte min väska alls.

Den är förbannat bra. Det är väldigt många namn. Det är väldigt värdelöst att vara kvinna i boken om man inte är högättad. Är man högättad kvinna så är det inte skitkul heller. Det är väldigt mycket att läsa – och det tycker jag är ett plus. Sambon undrade om min pocket var tryckt i samma papper som Bibeln, eftersom det är så tunna blad.

Jag imponeras över författaren och hans förmåga att hålla så många separata intriger igång, trots att det kan vara långt mellan de olika mötena. Jag har ca tvåhundra sidor kvar och vänder desperat blad för att få se hur det går för Arya, men jag har inte så bråttom så jag hoppar över kapitlen emellan. Visst finns det mer eller mindre intressanta personer, men på det stora hela är allt intressant.

Jag gillar boken eftersom det är prat om drakar, Stark-barnen får varsin skräckvarg i början (vem skulle inte vilja ha det??), det är hästar och faktiskt också vålnader med lite torr zombievarning på, som balanserar upp alla mullriga män som sitter med makt och bestämmer över liv och död. De allra flesta huvudkaraktärerna är levande, nyanserade och intressanta. Och det är mycket spännande.

Planen är att jag ska ha läst alla fem böcker (vet inte om han ska skriva fler eller om det är klart sedan) till augusti och då ska jag se hela serien med dottern. Får se om det håller.

Bitterfittan – Maria Sveland

Jag kan bli väldigt provocerad i jämställdhetsfrågor, både på ett politiskt sätt och på ett mera vardagligt hemmasätt. Till exempel folk som påstår att kvinnosakskvinnor kan vara jobbiga för att de skriker så mycket. Då kanske det är skrikiga människor man ogillar, inte kvinnosakskvinnorna i sig. De kvinnor som kämpade för rösträtt och preventivmedel ska vi, halva Sveriges befolkning, vara väldigt tacksamma mot. Maria Sveland skriver om småbarnstiden och ojämställdheten som blir så tydlig när den ena föräldern (oftast oftast mamman) är hemma med den lille. Ibland håller jag med henne, det är jobbigt att ha huvudansvaret för all ruljangs hemma och det är vidrigt när allt roddande bara tas för givet. Hon skriver också om det dåliga samvetet och mammaskulden som ständigt äter en när man inte är hemma. Det borde man kunna jobba bort med enkla medel. Kan man inte bara bestämma sig, liksom? Nu far jag – Hejdå?

Jag vet att den enda tid jag har som är helt min egen är när jag tränar. Inte är det konstigt att jag tränar så mycket då. Under påsken åker jag och fiskar i en vecka och den gode fadern kommer att få rodda här hemma och jag tänker aktivt praktisera mindfulness och inte ringa hem i tid och otid och undra hur erbarmligt de har det utan mig. Jag tror nämligen att de klarar sig alldeles finemang. Vissa i omgivningen tycker synd om han som måste stanna hemma, men då går jag i taket och härjar och svär så då är det slut på de dumheterna.

Vi är inte jämställda i Sverige. Psykisk ohälsa är mycket vanligare bland gifta kvinnor än bland singelbrudar. Det beror antagligen på utmattning. På något vis finns det ändå tendenser till att man ska vara jävligt tacksam att man slipper bära burka och bli könsstympad som femåring. Mammor daddar sina söner mer och ställer högre krav på sina döttrar. Det saknas kvinnosolidaritet, helt enkelt. Så sluta snacka skit om andra kvinnor och försök att hitta gemensamma nämnare. Det är ju väldigt dumt att tala illa om någon bara för att hon är snyggare och mer lyckad än vad jag är. Och sluta skära ned på förlossningsvården, det är väl ett synligt kvinnoförtryck om något?

Bitterfittan skrevs som ett försök till att lyfta feminismen som politisk fråga, men jag tycker att den är väldigt personlig. Sveland är intressant, jag lyssnade på hennes sommarprat också. Hennes upplevelse skiljer sig på vissa sätt från min, men har också likheter. Malalas (hon som blev skjuten i huvudet av talibaner och överlevde) pappa sa på Skavlan att det är fädernas ansvar att synliggöra sina döttrar när de växer upp, så att flickorna inte vänjer sig vid att det de säger och tänker är ointressant och värdelöst. Jag tycker vi har en nyckel där. Farsor kan göra mycket för jämställdheten.

Det är väldigt olika i familjer, hur kvinnorna lyssnas på och hörs. De flesta familjer är när jag tänker efter matriarkat, det är urmodern som håller ihop hela gänget, och skulle hon mot förmodan dra, så faller familjen isär i små öar. Fäder är nämligen ganska usla på sammanhållning, eftersom de oftast har hållit på med sitt. Bakom varje framgångsrik man står en kvinna och bakom varje framgångsrik kvinna står en skilsmässa.

Hans Rosling, den fantastiske, påstår ju att det som står i vägen för ett bättre samhälle överallt (välstånd, utbildning, utveckling..) är kvinnans underordning. Det är alltså männen som rår för att länder är fattiga? Ett ganska vågat påstående, men jag tror att det är sant. Det är just det här roddandet, helansvaret hemma som tar kraft från kvinnor och gör att de inte utvecklas på områden som de egentligen skulle kunna ha gjort, om de fötts till kille.

Att synliggöra orättvisor är ibland ganska svårt, särskilt i Sverige, eftersom vi är relativt jämställda. Men man kan vända på det som Andrev Walden har gjort i sin krönika, och tänka vad hade vi gjort om det hade varit en kvinna som slog ihjäl fotbollssupportern i Helsingborg? Helt plötsligt sådär? Varför är vi så vana vid manligt våld (våldtäkter, misshandel, dråp, mord, skolskjutningar, och nu mannen i Fort Hood) så att vi inte ens tänker på att det uteslutande är män som håller på med sånt? Det har jag tänkt mycket på. Varför är det normalt att killar slåss? Varför sitter det flest män i våra fängelser? Varför är oftast män diktatorer? Pedofiler? Våldtäktsmän?

Och då kommer jag tillbaka till Sveland, för när hon givit ut Hatet, så blev hon mordhotad och fick polisbeskydd. Jaja, tänker man, Jan Guillou får säkert också hotbrev, som alla kända personer får, men det visar ju på att det hon säger är en rejäl stålhättespark i många mäns ömtåliga skrev. Feminism, d v s krav på absolut jämställdhet, är jättekontroversiellt tydligen. Männen mår rätt gott om de har en liten människa hemma som tänker på allt, så de slipper. Det finns mycket att säga om detta och jag håller på att utarbeta en handlingsplan. Den kan bli våldsam.

 

Insurgent – Veronica Roth

Jää, woinsurgo, äntligen! Jag fick tid att läsa klart! Ibland är vägen mödan värd. Jag håller med dig Karin! För det är väl ändå så med bokläsning egentligen? Det är väl själva läsandet och upptäckandet som är grejen – inte hur det slutar? Eller så börjar jag bli gammal. Givetvis vill man veta hur det går i böcker man läser, men jag drivs inte alltid av det. För hur ofta, handen på hjärtat, kommer man ihåg hur böcker slutar?

Spoilervarning – läs inte om du inte vill veta något om boken och vad som händer!! Den här boken hade ett slut och ju närmare jag kom till det, desto långsammare gick det att nå fram. Eller långsammare – det här OS:et snor lite uppmärksamhet för tjyvingen. Insurgent är den andra delen i Veronica Roths trilogi om Beatrice Prior och hennes kamp mot ett system som efterhand ter sig mer och mer märkligt. I den första boken är allt enklare att förstå med falanger och fallenhet för de tappra, de lärda etc men här i Insurgent suddas gränserna ut och en del människor ser hur omöjligt det är att bara vara en typ. Man kan inte bara vara modig, bara osjälvisk eller logisk – man måste vara allt. Det är ungefär som att ettan i boken var barnet, tvåan känns som en tonåring som övergår i vuxenvärlden och hur trean Allegiant blir återstår att se.

Jag gillar Insurgent mer än Divergent därför att det är mer intressant när fasta föreställningar om världens beskaffenhet uppluckras och det där grå – å ena sidan å andra sidan – blir temat. Inget är svart eller vitt och om man tror det blir man förintad eller i alla fall grundlurad. Man kan politisera ganska hårt om människorna i böckerna och jag tycker att det är intelligent tänkt av författaren att göra på det här viset. På något sätt är den här boken smartare än Hungerspelen, men det märkte jag inte i början.

Första vibben av Ghostman

Det är inte riktigt rättvist att bedöma en bok utifrån hur den startar, men jag har läst inledningen till Ghostman och det är jädrar fullt ös från första sidan. Känns filmiskt. Men jag är inte tagen med storm ännu.

”Hector Moreno and Jerome Ribbons sat in the car on the ground level of the Atlantic Regency Hotel Casino parking garage, sucking up crystal meth with a rolled-up five spot, a lighter and a crinkled length of tin foil. They had thirty minutes”

Divergent, Insurgent, detergent..

rengöringMissförstå mig rätt, jag gillar Veronica Roths böcker och är på god väg in i tvåan Insurgent, MEN jag tänker bara på rengöringsmedel när ser titlarna. Väl inne i Insurgent, den andra i trilogin, så börjar jag bli riktigt medryckt och engagerad. Jag har liksom jobbat med min skepsis tror jag. Jag har tyckt att det varit så likt Hungerspelen och jag tycker inte att Chicago figurerat så mycket. Kunde ha varit vartsomhelst i USA.

Hur som helst – jag börjar fatta grejen och tycker att tvåan är bättre än ettan. Jag börjar lära känna Tris och framförallt Veronica Roth. Det kändes som om hon trevade för att hitta tonen och sin berättarstil i första boken. Nu i den andra är författandet tryggare. Ska definitivt läsa hela trippeln.