Det är något som inte stämmer

det-ar-nagot-som-inte-stammerPremiärboken i mobilen blev Martina Haags bok om skilsmässa. Jag har inte läst något av henne tidigare, eftersom jag inbillar mig att hennes böcker inte passar mig, men den här har ju varit så omskriven så jag tänkte att jag kunde testa. Själva temat är väldigt sårigt och hon beskriver känslan av att bli lämnad starkt och precis som det är. Jag tror att det behövs motvikter i allt och det finns ju en rad böcker på samma tema, som har ett annat fokus, medan Martina Haags bok är väldigt ärlig i både uppsåt och känslor. Hon skriver för att bearbeta sitt eget, samtidigt som hennes känslor griper tag i mina och engagerar på djupet. Så läs den om du vill, den är inte tokig alls. Jag planerar även att läsa hennes springbok Heja Heja.

Odinsbarn

Hirka är en speciell tjej och jag ska inte dra några paralleller till andra speciella tjejer, trots att det finns många som är lite som hon.Siri Pettersen skriver väldigt rakt och har en egen röst i sitt skrivande, som jag gillar. Odinsbarn känns ny och fräsch och jag tycker att den är svår att genrebestämma. Den påminner mig om Pullmans Guldkompassen, fast inte så steampunkig utan mer urnordisk, utan att nämna Oden och Tor och dom. Det finns en gud, som heter Siaren och är en korp, och ett råd som styr över människorna. Allt det sätts i gungning i boken plus att man förstår att det finns andra parallella världar. Plus att det är en typisk unga vuxnabok, med en unga vuxna-kärlekshistoria däri givetvis. Hursomhelst är det bra och om man gillar serier så är det ännu bättre eftersom det finns två böcker till om Hirka.

Alla i hennes värld har svans utom hon. Hon är läkekunnig och har lärt sig allt av en man som hon tror är sin far, tills hon får veta att han hittat henne i snön när hon var liten.

odinsbarn

 

 

 

Etthundra mil

Etthundra mil (pocket)Jag tror att hon är lite som Marian Keyes för mig, Jojo Moyes. Rolig och underhållande och chic-lit-skicklig på att skriva pageturners. Jag läste i en avlägsen dåtid Livet efter dig och tänkte mja, inte så tråkigt och nu då (eller det var ett tag sedan egentligen) Etthundra mil. Varför skriver de etthundra? Säger man inte hundra bara? Eller?

Moyes gör det snyggt. Hon lägger in en smutsig hund, en medellös, kämpande mamma med stort patos och en förmögen karl som hamnat i blåsväder, en superintelligent dotter och en trasig tonårskille och sätter dem i en bil och skriver en bok om det. Givetvis finns externa hotbilder, mobbande grannbarn och lömska ex, vilket gör att intrigen skruvas till. Det är det slutna rummet i all glans och det måste vara rätt smart att skriva så, man har en given miljö och en fjärtande hund som kan lätta upp stämningen. Jag gillar boken och just nu älskar jag att läsa böcker som har kokat i åtta och en halv minut, lite al dente fortfarande, men inte så att man måste kämpa för att tugga. Moyes skriver med värme och vill sina läsare väl, tycker jag.

Det som inte dödar oss

Jag sträckläste klart boken igår kväll och jag kan väl säga att jag är rätt såld och vill veta hur det går i fortsättningen. Lagercrantz bäddar för en till bok kan man lugnt säga. Det är ju såhär med den här boken att om man läser om den, så handlar det i stort om det moraliska dilemmat med Stieg Larssons eftermäle och hanteringen av hans karaktärer, garanterad profit på detta givetvis, samt om David Lagercrantz är en köpt marionett eller en kapabel författare. Orka. Det är en bok och vi vet ingenting egentligen om hur det sett ut i Larssons familj, utan vi vet att det finns väldigt olika versioner av sanningen och vad Larsson egentligen skulle ha velat. Han själv kan ju inte tycka till om det. Det är inte första gången som detta händer. Astrid Lindgren har råkat ut för det, med filmerna om Pippi och Sjöwall Wahlöö med oändliga Beck-filmer i lång, meningslös radda. Jag vet inte vad vare sig Astrid eller Per Wahlöö skulle ha tyckt om detta, men Maj Sjöwall tycker att Beckfilmerna är väl okej, men att de inte har mycket med hennes ursprungsböcker att göra. Irriterande dock att hon inte får särskilt mycket av intäkterna från filmerna. Hursomhelst är det inget hallå om det, men med Stieg Larssons böcker blev det helt upprört överallt. När man läser recensioner av Det som inte dödar oss, finns två läger. Den ena falangen – Lisbethklubben, tycker att det är kulturmord, medan den andra tycker att det är en bra spänningsthriller.

Iallafall är det jätteintressant att se hur Lagercrantz har gjort med karaktärerna Blomkvist och Salander. Jag köper dem när jag läser, men i efterhand tycker jag att Lisbeth har blivit mer extrem. Jag är absolut med i hennes klubb, särskilt med tanke på August. Lagercrantz bok var mycket lättforcerad och inte lika snirklig i intrigen som Larssons böcker, men egentligen stör det inte mig särskilt mycket. Jag har aldrig fastnat för Blomkvist, utan för mig är det Lisbeth som är behållningen i karaktärsuppsättningen och jag är glad att jag fått umgåtts med henne några timmar.