Ljuset vi inte ser

Doerr_LVIS_3D

Marie-Laure och Werner är två barn som växer upp under andra världskriget och de finns parallellt i boken. Jag valde den tack vare pulitzervinsten, eftersom två av mina andra favoritböcker (Sjöfartsnytt och To kill a mockingbird) fått det priset också och jag tänkte att det är en schysst parameter att hålla sig till när man ska hitta något bra. Marie-Laure håller till i Frankrike och lever med en hjärtevärmande och klok pappa som lär henne att ta sig runt i världen, trots att hon är blind. Werner växer upp i fosterhem och även där i barndomsåren finns en varm vuxen, Frau Elena, som hjälper Werner att lära sig vad mänsklighet innebär, så att han kan värja sig mot allt fruktansvärt han stöter på i hitlerskola och efterföljande krigstjänstgöring.

Så det är Tyskland och Frankrike, ont mot gott och en svidande skildring av vad mycket onödigt skit vi människor har hållit på med och, vad det verkar, alltid kommer att hålla på med. Jag förstår varför boken fått pris, därför den är tung med krigets grymhet som fond, men lätt i språket som svävar med bombplan och radiovågor som Werner uppsnappar eller sänder ut. Personskildringarna av barnen, Marie och Werner är skickligt fångat av Doerr.

Boken är fantastisk. Den kräver lite av sin läsare, men samtidigt finns det ingen hets i den, och inga riktiga svar heller. Jag tycker den är väldigt bra.

Annonser

Dregen och Det

Dregens sommarprat är ett hett tips. Jag vet inte om jag är överkänslig, men jag tyckte det var rörande och roligt och grät några skvättar mot slutet. Han är cool och spelade, helt oförmodat en Snoop-låt. Linda Piras prat är också bra om man inte stör sig på Stockholmsdoggedoggelito-svenska. Väldigt lärorikt ur lärarsynpunkt.

Stephen Kings bok 11/22/63 (äntliiiiigen har jag lärt mig den sifferkombon) sniffar nu vid Det och jag älskar sånt, nörd som jag är. Huvudpersonen träffar Beverly och Beep-Beep Richie och jag gillar sånt så vansinnigt. Intertextuella referenser ( om man ska prata universitetslingo… tänker göra det snart) är liksom fränt. Ja ba’ – Jaa, Steve, getya! George Denbrough got his arm ripped off by the clown n’ all.

 

Livet efter GRRM

…. blev en fin bok som heter Livet efter dig av Jojo Moyes. Det visade sig vara en bra bok att bryta av med och jag fick låna den av Anneli mitt under en tvådagars ridtur i Dalarna. Böcker kanske bara kommer till en, när de är mogna? Kan det vara så?

Någon vecka senare, på en bokhandel i Östersund, hittade jag fortsättningen på Djävulen bär Prada, fortsättningen på Grishams A time to kill, sista Sookie-boken, samt farbror Arnes Sista paret ut och dessutom en intressant fransos, Izmet tror jag han heter, som skrivit en serie mordgåtor som lät trevliga. Oooo input, thankyou gawd! Jag köpte ingen (!) men har nu en mental stash att luta mig mot in time of literary despair. Och vad händer när jag kommer hem? Jag försvinner in i Kings 11/22/63 som stått och mognat ett halvår i bokhyllan. Friden är återställd.

Slut på det roliga

I böckernas värld kan allting hända, bokläsare är mer empatiska, läsande utvecklar hjärnan hej och hå, bla bla bla. Kära underbara värld vad jag älskar Sagan om Is och Eld och nu är den slut. Buhuhu.. Jag vet att det kommer två böcker till men de fem första har inte givits ut som ett rinnande vatten precis (den första kom -96) och jag är skitorolig för att GRRM ska dö i något hjärtrelaterat eftersom han är ganska tjock och lite gammal. Vore inte det typiskt?

Jag läste en intervju av honom i Rolling Stone och gubben verkar väldigt skön och analytisk och ödmjuk. I höst kommer en historisk bok om Westeros (det är ju lite roligt att världen heter Västerås) och GRRM skrattar lite åt att folk läser låtsashistoria när den verkliga redan är så fantastisk och galen och grym.

Jag är så glad att jag började läsa serien för när jag väl gjorde det gick det inte att sluta. Det kanske ändå är så att jag har en outforskad genre att grotta ned mig i?

Kampen om Järntronen

Men asså, det är väl egentligen både fantastiskt och helt sjukt att man ska gå och fundera på en bok i flera år innan man kommer till skott och läser den. Man är i detta fall och även de flesta andra fall = jag. Jag har väl sneglat på GRRM i två år minst och funderat – ska jag se serien?- ska jag läsa boken?- hit och dit. Sedan föll det sig så att min väna syster hade med sig boken till Norge och jag föll i koma från och med första sidan. Nike har ju sagt att den även funkar för icke-fantasyläsare och jag har liksom hmm, näe, jag har vandrat den vägen förut och provat böcker där folk heter Rand och Yogo och Takeo och det är inte min väska alls.

Den är förbannat bra. Det är väldigt många namn. Det är väldigt värdelöst att vara kvinna i boken om man inte är högättad. Är man högättad kvinna så är det inte skitkul heller. Det är väldigt mycket att läsa – och det tycker jag är ett plus. Sambon undrade om min pocket var tryckt i samma papper som Bibeln, eftersom det är så tunna blad.

Jag imponeras över författaren och hans förmåga att hålla så många separata intriger igång, trots att det kan vara långt mellan de olika mötena. Jag har ca tvåhundra sidor kvar och vänder desperat blad för att få se hur det går för Arya, men jag har inte så bråttom så jag hoppar över kapitlen emellan. Visst finns det mer eller mindre intressanta personer, men på det stora hela är allt intressant.

Jag gillar boken eftersom det är prat om drakar, Stark-barnen får varsin skräckvarg i början (vem skulle inte vilja ha det??), det är hästar och faktiskt också vålnader med lite torr zombievarning på, som balanserar upp alla mullriga män som sitter med makt och bestämmer över liv och död. De allra flesta huvudkaraktärerna är levande, nyanserade och intressanta. Och det är mycket spännande.

Planen är att jag ska ha läst alla fem böcker (vet inte om han ska skriva fler eller om det är klart sedan) till augusti och då ska jag se hela serien med dottern. Får se om det håller.

Insurgent – Veronica Roth

Jää, woinsurgo, äntligen! Jag fick tid att läsa klart! Ibland är vägen mödan värd. Jag håller med dig Karin! För det är väl ändå så med bokläsning egentligen? Det är väl själva läsandet och upptäckandet som är grejen – inte hur det slutar? Eller så börjar jag bli gammal. Givetvis vill man veta hur det går i böcker man läser, men jag drivs inte alltid av det. För hur ofta, handen på hjärtat, kommer man ihåg hur böcker slutar?

Spoilervarning – läs inte om du inte vill veta något om boken och vad som händer!! Den här boken hade ett slut och ju närmare jag kom till det, desto långsammare gick det att nå fram. Eller långsammare – det här OS:et snor lite uppmärksamhet för tjyvingen. Insurgent är den andra delen i Veronica Roths trilogi om Beatrice Prior och hennes kamp mot ett system som efterhand ter sig mer och mer märkligt. I den första boken är allt enklare att förstå med falanger och fallenhet för de tappra, de lärda etc men här i Insurgent suddas gränserna ut och en del människor ser hur omöjligt det är att bara vara en typ. Man kan inte bara vara modig, bara osjälvisk eller logisk – man måste vara allt. Det är ungefär som att ettan i boken var barnet, tvåan känns som en tonåring som övergår i vuxenvärlden och hur trean Allegiant blir återstår att se.

Jag gillar Insurgent mer än Divergent därför att det är mer intressant när fasta föreställningar om världens beskaffenhet uppluckras och det där grå – å ena sidan å andra sidan – blir temat. Inget är svart eller vitt och om man tror det blir man förintad eller i alla fall grundlurad. Man kan politisera ganska hårt om människorna i böckerna och jag tycker att det är intelligent tänkt av författaren att göra på det här viset. På något sätt är den här boken smartare än Hungerspelen, men det märkte jag inte i början.

Första vibben av Ghostman

Det är inte riktigt rättvist att bedöma en bok utifrån hur den startar, men jag har läst inledningen till Ghostman och det är jädrar fullt ös från första sidan. Känns filmiskt. Men jag är inte tagen med storm ännu.

”Hector Moreno and Jerome Ribbons sat in the car on the ground level of the Atlantic Regency Hotel Casino parking garage, sucking up crystal meth with a rolled-up five spot, a lighter and a crinkled length of tin foil. They had thirty minutes”

Tematrio – syskonrelationer

tematrioTre böcker med syskon som tema hos Lyran. Det bara regnar in titlar i min skalle och jag vet nästan inte vilka jag ska ta. Bröderna Karamazov eller Bröderna Lejonhjärta? Systrarna Walsh av Marian Keyes eller Systrar i jeans? Men det klart, de systrarna är ju inte systrar.

Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö – Håkan Nesser

Oj vad jag tyckte om den här boken när den kom. Många elever har fått läsa den. Bröderna Erik och Henry är väldigt olika och den relationen är ganska typisk, när lillebror ser upp till storebror på alla möjliga sätt. Henry tar ju egentligen inte så stort ansvar för sin bror och jobbar verkligen inte på att vara någon förebild, men är ändå det.

Bröderna Lejonhjärta – Astrid Lindgren

Otippad kandidat? Nä, inte direkt va. Jonatan är en riktig drömstorebror som verkligen tar hand om Skorpan. Här förstår man vilken betydelse syskon kan ha för varandra.

Purpurfärgen – Alice Walker

Boken är en av mina starkaste läsupplevelser. Purpurfärgen kan jag plocka upp och läsa ur ibland, bara för att jag tycker att den är så skickligt skriven. Systerkärleken mellan Celie och Nettie är så stark så den går utanpå allting. En bok att gråta med och samtidigt bli bomullsvarm i hjärtat av.

Divergent, Insurgent, detergent..

rengöringMissförstå mig rätt, jag gillar Veronica Roths böcker och är på god väg in i tvåan Insurgent, MEN jag tänker bara på rengöringsmedel när ser titlarna. Väl inne i Insurgent, den andra i trilogin, så börjar jag bli riktigt medryckt och engagerad. Jag har liksom jobbat med min skepsis tror jag. Jag har tyckt att det varit så likt Hungerspelen och jag tycker inte att Chicago figurerat så mycket. Kunde ha varit vartsomhelst i USA.

Hur som helst – jag börjar fatta grejen och tycker att tvåan är bättre än ettan. Jag börjar lära känna Tris och framförallt Veronica Roth. Det kändes som om hon trevade för att hitta tonen och sin berättarstil i första boken. Nu i den andra är författandet tryggare. Ska definitivt läsa hela trippeln.