Taaramtaarammtaaraamm!!!

Summering, summering… Jag skrev kaxigt på Goodreads att jag skulle läsa 100 böcker, men det blev bara 52. Jag började stenhårt med permutedböcker från Swedish Zombie, men insåg att jag måste blanda med annat, annars dödar jag lässuget helt.

Årets bästa biografi: Svårt, svårt… Jag gillar Steve Jobs-boken skarpt, samtidigt boken om Henrietta Lacks var suverän, Ozzy Osbourne har sina poänger också, och Barnmorskan i East End var grym. Det nya är väl kanske helt enkelt att jag läst en del biografier under året och blivit väldigt förtjust i de allra flesta av dem. Det tar jag med mig in i 2013.

Årets bästa svenska: Känns som om jag förråder mitt eget land, men det var få svenska böcker som jag tyckte om under året. De bästa var nog Åsa Larssons och Arne Dahls senaste, men jag upptäckte inget nytt! Jag vill upptäcka nytt!

Årets upp som en sol – ned som en pannkaka: Jag gillade verkligen Belinda Bauers Blacklands, men blev riktigt besviken på uppföljaren Darkside. Många skriver hyllningar till trean Finders Keepers, men jag tänker faktiskt inte läsa den.

Årets bästa zombie: World War Z – a history of the zombie war. Den är så mycket bättre än allt annat som skrivits i genren, så där kan jag liksom inte komma på något annat. Men jag har ännu inte läst Varma Kroppar (förlåt Jonny) trots att jag förstår, med hela min intellektuella kapacitet, att jag borde.

Årets bästa bok: Jag tycker att det står mellan Water for Elephants och Boktjuven och mycket beror på miljöerna där, med depressionens USA och Andra världskriget. Jag har en fantastisk elev som berättade väldigt ingående om Englands, Tysklands och USAs flygflotta, de strategier länderna hade i luften, de tekniska landvinningar som gjordes och de mest framgångsrika stridsflygsmodellerna. Jag lyssnade med tindrande ögon likt ett barn på julafton. The Help var också en ljuvlig bok, med sydstats-USA som fond. För att inte tala om World War Z som kommer som film – yey!!! Men okej – vinnaren ääär: Boktjuven! Den har jag burit med mig hela året och jag tänker fortfarande på Liesel ibland.

Annonser

Caitlin Moran – Konsten att vara kvinna

caitlinJag vet inte vad det är med mig – boken av Caitlin Moran borde ju vara den pärla som jag skulle fiska upp ur läsointressets hav med sitt brittiska tilltal, sin humoristiska ton och det angelägna ämnet. Caitlin börjar med att redogöra för svårigheterna och gåtorna man stöter på i egenskap av att vara tjej, flicka, kvinna och hon följer sin livskronologi, belyser problem och granskar dem  under lupp. Hon är verkligen jätterolig, men jag skrattar inte högt och jag blir ganska snabbt trött på att läsa hennes bok. Jag tar den i små, små bitar men den lyfter inte riktigt tycker jag.

Kanske är det för att vi, trots allt, kommit längre i jämställdhetsfrågan i Sverige än vad de gjort i England och det hon propagerar för är ganska, om än inte fullt ut, vedertaget i Sverige. Ganska många av oss hjälps åt med städning och disk hemma, eller så har jag blivit blasé bara för att jag har det så hemma hos mig. Caitlin Moran vill återta ordet feminist och tala om vad det verkligen betyder, vilket är behjärtansvärt. Alla har nog inte koll på det utan använder det som ett skällsord, men är man så jävla puckad att man inte fattat innebörden av ordet så är man nog inte så intresserad av att ta reda på det heller, eller lyssna på feministiska argument.

Jag ska läsa vidare så sakteliga och se om jag hittar något mer revolutionerande i kommande kapitel. Sedan kan det vara så att alla bekväma läsställningar har försvunnit i takt med bäbismagens ohejdade framfart, så jag kanske inte är så uthållig av den anledningen. Ett filmtips kan annars vara Land of the Dead som jag såg igår kväll. Men den faller under zombienördkategorin, så det förbehållet måste jag vifta med som varning.

Lite porr kanske

pumaJag har haft osedvanlig läsleda och inte ens fått tummen ur och läst Marian Keyes senaste, som jag så gladeligen köpte och längtade efter, men sedan försmädligt ignorerade när den väl anlände. Den ser så fin ut på mitt nattduksbord. Jag var sjukskriven ett par veckor i oktober och såg då på Malou på morgon-TV. Hon intervjuade Puma Swede, en svensk porrstjärna som skrivit bok och skulle lansera den, förmodar jag. Hon verkade rätt lustig och okonstlad så jag klickade hem boken i plattan och började läsa. Och vad ska man säga om det där nu då? Fick jag tillbaka lässuget?

Johanna Jussiniemi som hon heter, är en spinkig hästtjej med en ganska hård finsk pappa och en snäll, undfallande mamma. Hennes uppväxt i Sverige är nog  lite av en Alakoski-uppväxt, minus misär och fattigdom som Puma själv uttrycker det. Till en början är Johanna en vanlig tonårstjej som hänger i stallet och funderar inte särskilt mycket på killar. Sedan bär det iväg i tidiga tjugoårsåldern, hon har flera förhållanden igång samtidigt som hon har one-night stands till höger och vänster. Hon blir upptäckt av en fotograf – jobbar som glamourmodell ett tag och vandrar sedan vidare in i porrbranschen, där hon trivs.

Hur ska man skriva om en bok som handlar om en kvinnas upplevelse av porrbranschen utan att ta ställning i själva porrfrågan? Pumas version är ju inte en av förtryck, utsatthet och elände. Hon gör det hon känner för och skiter i det som verkar knäppt. Hon beskriver ett kontrakt där det ingick två sexscener, en tjej/tjej-scen, en orgie och fem repliker. Regissörens arbete under orgien består i att etablera körscheman för allas orgasmer, så inte någon smygkommer utan att filmas.

Jag tycker inte att porr är något som man ska ha som karriärsval. Jag skulle inte vilja att min dotter, eller mamma eller syster skulle hålla på med det och jag skulle heller inte vilja att de skulle vara modeller i Slitz eller Café. Eller brorsan heller, för den delen. Jag tycker att man kan tjäna pengar på annat. Det finns mycket pengar i porr och det är intressant att det är porrbranschen noslängden före den militära industrin som drivit utvecklingen av datorer och Internet. Inte heller så svårt att räkna ut varför – det handlar om exponering och att man kan vara hemlig i viss utsträckning. Så kommer ju pedofilerna i kölvattnet, sedan blir man ju bara vanmäktig och förbannad och tänker på annat. Jag fick inte tillbaka lässuget heller, trots att jag lockar mig själv med lättsmältheter. Och alltmedan jag läser slås jag av porrvärldens unkenhet och den krassa synen på sex som mest handlar om kameravinklar och att gå över gränser. Jag stannar mycket hellre i bekvämlighetszonen och ger mig på Caitlin Moran, får se om jag blir mer lästaggad av det. God Jul.

Patrik Sjöberg – Det du inte såg

Jag har på ett fragmentariskt och skummande vis läst Patrik Sjöbergs biografi Det du inte såg (tack vare en elev som hade den på sin bänk – TACK Heggo!) och lite kort kan jag säga att den är väl okej. Det hans tränare Viljo Nousiainen utsatte honom för var givetvis fruktansvärt, och jag tror att Sjöberg skrev boken för att belysa ett problem som kan drabba vissa under idrottens paraply, likaså under kyrkans eller i andra sammanhang där barn leds av vuxna utan större insyn.

Det jag gillar med Patrik Sjöberg är ju att han är rätt okonventionell, lite rebell och lite fuck you, trots att han ändå har presterat absoluta världsresultat under sina år som aktiv elitidrottare. Det är lustigt, han är ungefär som idrottens Ozzy, men med miljardtals fler hjärnceller intakta trots allt. På diverse arenor har han visat sig vara en sanningssägare och det jag minns av boken är att han för fram en självklar självklarhet: Om en lång människa med talang och spänst tränar höjd så kommer han eller hon hoppa högre än en kortare människa med samma talang. Det du inte såg har framförallt marknadsförts som en övergreppsbok, men jag tycker inte att Sjöberg utmålar sig själv som ett hjälplöst offer. Inte enbart i alla fall. Han blev mest arg när han fick veta att Nousiainen dött eftersom han aldrig behövde stå till svars för det han gjort. Men när han inser hur många fler som blivit utsatta är det som om något vaknar i honom.

Jag tycker ibland att idrottsstjärnor är som bortskämda barnungar, som daddas från det att de är små av tränare och medier och förbund, och som i vuxen ålder, när karriären tagit slut inte kan hantera ett vanligt liv. Risken är stor att dessa människor blir övermåttan navelskådande eftersom alla i deras omgivning alltid fokuserat tusen procent på dem. Hör Patrik Sjöberg till dem?  Njaee, litegrann. Han tar upp händelser om kokainmål och andra skandaler, som jag tror de flesta glömt, eller i allfall inte sparat längst fram i hårddisken. Han avhandlar Mästarnas Mästare som om det vore jätteviktigt, så det blir lite löjligt tycker jag.

Poängen med Patrik Sjöbergs bok är att berätta historien om hur han blev framgångsrik både tack vare och trots hans pedofila tränare Viljo Nousiainen. Jag tycker att det är starkt att han med hjälp av Markus Lutteman till sist berättar om vad som skett. Det ökar förhoppningsvis insynen och kunskapen.

Stamtavlor – Dilsa Demirbag-Sten

Dilsa Demirbag-Sten är ett exempel på det som många kämpar med idag och hon tillhör det fåtal invandrarkvinnor som är framgångsrika, med inflytelserika jobb och ett fritt och självständigt liv. Hon kom till Sverige som sexåring och det är en fördel när man kommer till ett nytt land och en ny kultur – som litet barn har man chansen att hinna lära sig språket. När jag läser hennes bok Stamtavlor, som skildrar hennes familjs uppbrott ifrån en kurdisk by, resan till Sverige och en påtvingad förlovning, slås jag av vad utsatta de är. De är barn, de är flickor och de kan inte språket, men Dilsa och hennes kända systrar Dilba och Dilnarin, måste ju ändå ha anpassat sig snabbt till den svenska skolan eftersom de lyckats bra med sina liv. Det visar sig också att de levt relativt fritt när de väl etablerat sig i Sverige.

Dilsa vill ändå inte släppa kontakten med sina släktingar och åker tillbaka och hälsar på, men det är som om folket där, särskilt männen, ser att hon är annorlunda trots att hon ser kurdisk ut. ”Det är något med mitt sätt att tala, gå och klä mig som gör att människor anar att jag är en annan sorts kvinna.” Det är inget smickrande porträtt at turkiets män som hon målar, och ju mer jag läser desto mer förbannad blir jag. Diskussionen om islam, kvinnor och slöjor är gigantisk och det står för mig helt klart vad författaren tycker. Hon pratar om den mentala slöja som kvinnor har i sitt hemland, när de går med nedböjt huvud och undergiven hållning. Den kroppshållning som förväntas av dem i ett land där det finns statliga bordeller dit männen helt lagligt kan gå.

Hon fortsätter att beskriva situationen i Turkiet och uppehåller sig främst vid den östra delen av landet, där den gamla kurdiska staden Diyarbekir är huvudort. En stad som i början på åttiotalet fortfarande var ganska välmående har nu chanserat i fattigdom, droger, kriminalitet och prostitution, pga det krig som bedrevs mellan kurdisk gerilla och turkisk militär. Demirbag-Sten vittnar om släktingar som torterats av militären och om otaliga övergrepp mot kurdiska byar och dess invånare.

Hon säger att hon brås på sin mormor på det sätt att hon har ett behov av att protestera mot orättvisor och att säga ifrån. Det är ju ingen slump att just hon blivit debattör och journalist och hennes bok är intressant eftersom man får flera perspektiv på kurdfrågan. Hon är ju inte okritisk mot sitt folk, med tanke på hur kvinnor behandlas, men hon känner ju ändå en tillhörighet där. Samtidigt är hon tacksam för Sverige och svenskan som är en fristad för henne, både mentalt och fysiskt. Jag skulle nog aldrig ha valt att läsa den här boken själv, men tack vare min granne blev det så ändå. Det finns goda boktipsare överallt och det gäller att vara öppen, annars missar man godbitar. Boken är väldigt lättläst, trots det stundtals tunga innehållet.

Barnmorskan i East End: en sann berättelse från 1950-talets London – Jennifer Worth

East End i London efter andra världskriget. Docklands. Hamnarbetarkvarter och familjer med mängder av barn. Inga preventivmedel. Prostitution, syfilis, våldsamma hallickar och enorm fattigdom. Miljön är inte så inbjudande, men Jennifer Worth berättar sin historia om hur hon under 20 år jobbat som barnmorska i bl a det här området. Jag är mycket fascinerad redan från första sidan.

Man får inte veta så värst mycket om själva författaren annat än att hon har lämnat en stor kärlekssorg bakom sig och engagerar sig i barnmorskeyrket under ledning av nunnorna i Nonnatus. Hon cyklar mycket. Jag skulle vilja ha en sån cykel. Det förekommer ofta förlossningsord som fundus, symfysen, preeklampsi och cervix.  I slutet av boken finns en ordlista. Hemförlossningarna är det vanligaste och det är under påvra förhållanden som kvinnorna förlöses. Jag tycker inte heller att författaren förskönar själva barnafödandet, men hon frossar inte heller i alla detaljer utan återger ganska odramatiskt hur barnmorskor jobbar.

Men vilka historier! Vi får träffa Conchita, som ska föda sitt 24:e barn och verkar ha ett harmoniskt och kärleksfullt förhållande med sin man Len. Inte ett ord engelska pratar hon. Mary från Irland som tvingats in i prostitution och blir gravid givetvis. 14 år! Mrs Jenkins som verkar galen och helt besatt av barnmorskornas jobb när det visar sig att alla hennes barn satts på fattighus och dött ett efter ett. Det är jobbig läsning, men samtidigt träffar man frejdiga kvinnor som trivs och lyckas upprätthålla ett värdigt liv, trots att det är fattigt.

Nunnelivet får man också veta lite mer om, men dessa nunnor är ganska speciella och inte alldeles fromma på heltid. Syster Evangeline är en trumpen, humorbefriad (tror man) och socialt obegåvad kvinna som visar sig ha enorma kvaliteter när hon väl rör sig bland sina patienter. Hon kan fisa och dra bajsskämt så att den mest förhärdade gamla sjöbuse drar på smilbanden – och därmed får hon kontakt med patienterna. Överhuvudtaget verkar de tycka att anala skämt är väldigt skojiga.

För mig blir den här boken väldigt gripande av en rad olika anledningar, men eftersom vi ska ha barn om några månader så blir allt i boken så nära mina egna tankar om barn och förlossningar. Man får lära sig så mycket också när man läser Barnmorskan i East End, som till exempel att engelska sjukan egentligen handlar om D-vitaminbrist och att det drabbade barn i engelska städer eftersom solljuset var begränsat pga av höga hus och smog. Att det fanns kondomer men ingen karl ville använda dem. Att det historiska dokument som 50-talets sönderbombade London vittnar om är ganska långt från det London vi är bekanta med idag. Av någon anledning tänker jag på Henrietta Lacks när jag läser. Det är hemskt och fattigt, men ändå varmt och kärleksfullt. 50-talet är en intressant tidsperiod eftersom årtiondet är så infekterat av andra världskriget. Ingen kom undan, liksom. Alla påverkades. Jag kommer att läsa mer av Jennifer Worth.

Tematrio – Titelmän

Den här veckan är jag lite mer i synk och lägger ut mitt svar i detta nu. Lyrans Noblesser har knåpat ihop den här funderingen: Berätta om tre romaner/noveller/texter med ett mansförnamn i titeln!

I am Ozzy – Ozzy Osbourne

Jag betvivlar starkt att han skrivit allt själv, men jag tycker att Ozzys bok verkligen är läsvärd. Han är ju inte klok på en fläck, men det känns inte heller som en nyhet.

Steve Jobs – Walter Isaacson

Biografin om Applegrundaren var mycket bättre än jag trodde. Jobs var ett galet geni som kombinerade tekniskt snille med konstnärlig känsla. Lika galen som Ozzy – fast på ett lite annat sätt.

Geralds lek – Stephen King

Tänkte första ta Flickan som älskade Tom Gordon, men den var redan tagen så det blev denna helt superotäcka King-berättelse. Mannen och frun ska spetsa till sexlivet och medan hon ligger fastkedjad med handbojor i sängen, DÖR karln i något hjärtrelaterat. En av de skrämsligaste böcker jag vet, har läst den fyra gånger. Det är inte bara Ozzy som är tokig!

Två är biografier, vilket kanske inte var tanken hos Lyran. Men jag kör på dem ändå!

Damer på agendan

Berätta om tre romaner/noveller/texter med ett kvinnoförnamn i titeln! Denna trevliga uppmaning kommer Lyrans Noblesser med och jag känner mig nödd och tvungen att fundera över detta. Stephen King har ju ett antal, Dolores Claiborne, Lisey, Carrie och Flickan som älskade Tom Gordon, men det var visst inte ett kvinnoförnamn. Här kommer mina damer:

1. Den odödliga Henrietta Lacks – Rebecca Skloot

Har du inte läst den så gör det genast! Det är en bok som handlar om 50-talets USA och allra främst om Henrietta, som lider av en jätteaggressiv cancer. Tumören tar hennes liv och celler från den  fortsätter, genom olika forskares händer, att leva vidare. Dessa celler är grunden till all cancerforskning, men har även figurerat i andra medicinska sammanhang. Berättelsen om Henrietta är stark och gripande.

2. Rachel’s holiday – Marian Keyes

Marian, Marian, var har du tagit vägen och när kommer boken om Helen, den ondskefullaste av alla systrarna Walsh. Rachel har enorma drogproblem och tvingas in på behandlingshem där hon får möta sina misstag och inse hur hon skadat människor i sin omgivning. Boken har Marian Keyes underbara ton och balanserar vackert på humorns och tragikens gräns. Jag älskar den här boken.

3. Beloved – Toni Morrisson

Alltså, hon heter Beloved, så det måste ju räknas som ett kvinnonamn. Toni Morrissons spökflicka i slav-USA under tidigt 1900-tal är en berättelse som touchar drömmen och som flyter mellan tider. Brutalt tragisk. Utan särskilda omsvep berättar Morrisson om slavarnas livsvillkor och vad svarta kvinnor (och män) fick stå ut med under och efter slaveriet. Toni Morrisson är ju också en stor favorit, men hon kräver ett särskilt läshumör och ett stabilt psyke. Egentlig huvudperson är Sethe, Beloveds mamma.

Det hemska ordet på C

Så fort man läser en bok om cancer så berör det nästan alla människor som man pratar med det om. Fast böcker handlar ju sällan om cancer – de handlar om oftast människor som har eller har haft det. Jag kommer aldrig att glömma I taket lyser stjärnorna, som jag läste med en klass för längesedan. Den respons de eleverna gav på den boken var bland det bästa jag varit med om och det blev så tydligt då att alla, oavsett ålder, förhåller sig på något sätt till sjukdomen och har historier att berätta och sorger att bära.

Jag har brutit trams-trenden och lånat Den odödliga Henrietta Lacks av Rebecca Skloot av en benägen boktipsarvän. Boken handlar om de cancerceller som togs från en svart kvinnas livmoderhals och som varit upphov till en rad olika medicinska upptäckter, främst inom cancerforskningen men även inom andra områden som rör genetik. Det alldeles speciella med just hennes celler är först och främst  att de överlevde i en odling i ett labb och att de växer abnormt snabbt och har levt vidare utanför hennes kropp sedan 1951.

Det är inte en medicinsk avhandling det här, utan det är en berättelse om flera människoöden och en skildring av hur godtyckligt och respektlöst läkarna behandlade svarta patienter i USA. Henrietta Lacks dog 1951 som följd av sin cancer och man får följa journalisten Rebecca som skrivit och forskat om Henrietta och hennes liv. Men det är mycket mer än så. Det framgår hur rassegregerat USA var, hur fattigt och eländigt Henrietta levde, hur svårt det var att lappa ihop ett liv i efterdyningarna av att ha varit slavar, kvinnors kamp och tysta lidande, om läkarnas Mengele-aktiga sätt att behandla patienter, särskilt de som inte betydde något… Åh, man blir alldeles knäpp! Den innehåller så väldigt mycket. Läs den här boken – den är helt fantastisk.

Haschrökande datanörd med dålig kroppslukt

Just nu läser jag biografin om Steve Jobs och den är skitintressant. Jag som är relativt ointresserad av datorer, elektronik och teknologi har ändå mycket stor behållning av boken. Det mest otroliga egentligen är hur han och polaren Wozniak lyckades med hela Apple-tanken och på så olika sätt ändå gjorde något som egentligen inte borde fungera tillsammans – de förenade konstnärskap och visioner med elektroniskt och tekniskt snille. De två var som delar av en människa. Boken är bra eftersom den egentligen inte är en hyllningssång till Jobs (som många dokumentärer på teve verkar vara) utan Jobs sökte upp den här människan Walter Isaacson och ville att han skulle skriva boken. Jobs sket i innehållet – han skulle ju aldrig läsa den och det visste han om. Det är lurigt att han visar sig ha varit en haschrökande, LSD-knaprande, vegannisse som samtidigt visionerade om persondatorn som alla skulle ha i sina hem i framtiden. Som totalt ignorerade sin hygien, gick omkring barfota som Ernst och sökte andliga sanningar i Indien. I och för sig var det sjuttiotal och folk verkar ju ha varit hippieaktiga lite till mans då. Han verkar ha varit inte så lite galen, han får raseriutbrott, idiotförklarar folk och gråter om vartannat. När han börjar tjäna grövre pengar måste han knyta till sig mer företagsfolk, marknadschefer och dylikt och Apple anställer en person som ska hyfsa till Jobs så han kan visa sig i offentliga rum. Jag har aldrig läst någon biografi förut, så det här är en lovande första och jag ser fram emot att läsa om hur han tänkte om Pixar.