Lite smått och gott i läshögen

miniatyrmakarenIMG_0766Jag har Miniatyrmakaren i min mobil och Ghostman bredvid sängen och avståndet mellan böckerna är milsvitt. Ingen av dem har fångat mig än (apropå lustläsning..) men jag tänker att jag ska hänga i med båda i några sidor till. Och när ska jag läsa klart 11.22.63? Kommer det någonsin att ske?

Etthundra mil

Etthundra mil (pocket)Jag tror att hon är lite som Marian Keyes för mig, Jojo Moyes. Rolig och underhållande och chic-lit-skicklig på att skriva pageturners. Jag läste i en avlägsen dåtid Livet efter dig och tänkte mja, inte så tråkigt och nu då (eller det var ett tag sedan egentligen) Etthundra mil. Varför skriver de etthundra? Säger man inte hundra bara? Eller?

Moyes gör det snyggt. Hon lägger in en smutsig hund, en medellös, kämpande mamma med stort patos och en förmögen karl som hamnat i blåsväder, en superintelligent dotter och en trasig tonårskille och sätter dem i en bil och skriver en bok om det. Givetvis finns externa hotbilder, mobbande grannbarn och lömska ex, vilket gör att intrigen skruvas till. Det är det slutna rummet i all glans och det måste vara rätt smart att skriva så, man har en given miljö och en fjärtande hund som kan lätta upp stämningen. Jag gillar boken och just nu älskar jag att läsa böcker som har kokat i åtta och en halv minut, lite al dente fortfarande, men inte så att man måste kämpa för att tugga. Moyes skriver med värme och vill sina läsare väl, tycker jag.

Odödlig – S.J. Bolton

ododligOm du har siktet inställt på thrillerbetonade deckare, gillar serier av samma författare och faller för ett slagfärdigt och enkelt språk så är S.J. Boltons böcker med Lacey Flint i huvudrollen absolut ett hett tips. Jag kommer på mig själv att börja liksom ta in alla personer i galleriet, tycka om dem, fundera över hur det ska gå för dem och framförallt bry mig om dem. Detta är kärnan i böcker som denna – karaktärerna blir levande och jag som läser känner med dem.

Vi har traumatiserade Lacey som kämpar mot sina inre orkaner från det förflutna, Mark Joesbury som blir alltmer mänsklig och lesbiska mordutredaren Dana Tulloch som till sin förvåning börjar längta efter barn. Och barn är huvudpersoner i detta raffel. Pojkar blir tillfångatagna och mördade av en otäck skuggfigur och Bolton lägger ut blindspår till höger och vänster. Till viss del påminner mig bokens Barney om Belinda Bauers lilla kille Steven, som jag skrivit om tidigare. Han är väldigt hjärteknipande, Barney, eftersom han letar efter sin försvunna mamma. Det blir också ett Bauer-liknande parallelldrama som ger mig stora svårigheter att släppa bokuslingen.

Så hon tar sig, S.J. Bolton. Hon tar sig alldeles väldans. Jag vill ha mer.

Mo Hayder – Ritual

ritualDen här boken skriven av Mo Hayder, är den första i serien som kallas Walking Man, utgiven i Sverige av Modernista. Jag gillar sånt, att man kallar serier för saker.  Som Sagan om Isfolket. Som Sagan om Is och Eld. Det blir lite dramatik och benämningarna sätter tonen på vad böckerna handlar om EGENTLIGEN. Ritual är dock ingen GRRM utan en deckare skriven av Mo Hayder, en brittisk kvinna som skrivit thrillers förut och är riktigt duktig på det.

Huvudperson nummer ett är Jack Caffery och han är en sorglig figur med ett bekymmersamt förflutet. Huvudperson nummer två är Flea Marley och hon är också en person med ett bekymmersamt förflutet. Dessa individer ska lösa en mordgåta och det börjar med att två avhuggna händer hittas i Bristols hamn. Flea är dykare och det är ju en ny vinkel på polisyrket. Man får bl a veta att händer inte kan flyta eftersom likgaserna inte är omslutna av hud.

Det finns parallella berättelser, som det nästan alltid gör i deckare, och redan i början hintas det om övernaturligheter som gör boken lite läskig. Jag tänker aha – detta kanske är något för mig! Jag gillar ju spökerier och knas. Karaktärerna fördjupas något och man förstår att det kommer mera av den varan, men Hayder vill hålla på mystiken lite och berättar inte allt.

Vad tycker vi då, jag och min sidekick DeckarFantomen? Jag läser och tycker ja, varför inte? Kanske detta är något som få min läslust att tända till åtminstone och nog är jag sugen att fortsätta med böckerna i serien, tror jag. DF, å sin sida, tycker att det var en jaha-upplevelse med många klyschor radade på varandra, men ändå så är vi båda lite sugna på att läsa fortsättningen och då är ju Mo Hayders Ritual trots allt inte kattskit.

S.J. Bolton – Livrädd

2013-04-03-21-02-41--246026770Lacey Flint som jag stiftade bekantskap med i Nu ser du mig av brittiska författaren S.J. Bolton är en komplicerad, i det förflutna traumatiserad, tjej som gjort en resa, vägrat bli offer och förvandlat sig till en hård kick-ass brud. Jag vet inte om det är melodin alla gånger, men en huvudperson bör ju vara komplex och lite konstig och då är det ju smart att skapa en person som Lacey. Jag förstår mig inte alltid på henne, men jag gillar henne alltmer.

I Livrädd är det också unga kvinnor som är brottsoffer. Ett stort antal unga kvinnor dör i vad som verkar vara självmord, men som inte är det. Lacey får i uppdrag att gå undercover och låtsas vara en kvinnlig student och på så vis luska i fallen. Självmorden är alltid väldigt morbida och flickorna har innan de dött indikerat att nåt inte stått rätt till. Sexuella undertoner finns, och det är här det blir lite unket. Måste vi alltid hamna i det träsket?

Lacey och hennes chef Mark Joesbury har en stark dragning till varandra, men de kan ju inte fullfölja den kärleksaffären pga arbetet. Det skapar en spänning i persongalleriet, men det ÄR ju ett gammalt knep. Man ska liksom hoppas på att karaktärerna ska få ihop det och jag är inget undantag – jag hoppas jag med!

Bolton skriver enkelt och direkt och hennes bok Livrädd är lite av en bladvändare måste jag säga. På minuskontot kommer klyschorna och jag vet ingen genre som är mer stereotyp än just deckargenren. Jag tycker inte heller att man måste ha läst första boken, men man vet ju då mer om Lacey Flint. Modernista ger ut boken i Sverige och jag blev väldigt glad för mitt första recensionsexemplar.

Taaramtaarammtaaraamm!!!

Summering, summering… Jag skrev kaxigt på Goodreads att jag skulle läsa 100 böcker, men det blev bara 52. Jag började stenhårt med permutedböcker från Swedish Zombie, men insåg att jag måste blanda med annat, annars dödar jag lässuget helt.

Årets bästa biografi: Svårt, svårt… Jag gillar Steve Jobs-boken skarpt, samtidigt boken om Henrietta Lacks var suverän, Ozzy Osbourne har sina poänger också, och Barnmorskan i East End var grym. Det nya är väl kanske helt enkelt att jag läst en del biografier under året och blivit väldigt förtjust i de allra flesta av dem. Det tar jag med mig in i 2013.

Årets bästa svenska: Känns som om jag förråder mitt eget land, men det var få svenska böcker som jag tyckte om under året. De bästa var nog Åsa Larssons och Arne Dahls senaste, men jag upptäckte inget nytt! Jag vill upptäcka nytt!

Årets upp som en sol – ned som en pannkaka: Jag gillade verkligen Belinda Bauers Blacklands, men blev riktigt besviken på uppföljaren Darkside. Många skriver hyllningar till trean Finders Keepers, men jag tänker faktiskt inte läsa den.

Årets bästa zombie: World War Z – a history of the zombie war. Den är så mycket bättre än allt annat som skrivits i genren, så där kan jag liksom inte komma på något annat. Men jag har ännu inte läst Varma Kroppar (förlåt Jonny) trots att jag förstår, med hela min intellektuella kapacitet, att jag borde.

Årets bästa bok: Jag tycker att det står mellan Water for Elephants och Boktjuven och mycket beror på miljöerna där, med depressionens USA och Andra världskriget. Jag har en fantastisk elev som berättade väldigt ingående om Englands, Tysklands och USAs flygflotta, de strategier länderna hade i luften, de tekniska landvinningar som gjordes och de mest framgångsrika stridsflygsmodellerna. Jag lyssnade med tindrande ögon likt ett barn på julafton. The Help var också en ljuvlig bok, med sydstats-USA som fond. För att inte tala om World War Z som kommer som film – yey!!! Men okej – vinnaren ääär: Boktjuven! Den har jag burit med mig hela året och jag tänker fortfarande på Liesel ibland.

Caitlin Moran – Konsten att vara kvinna

caitlinJag vet inte vad det är med mig – boken av Caitlin Moran borde ju vara den pärla som jag skulle fiska upp ur läsointressets hav med sitt brittiska tilltal, sin humoristiska ton och det angelägna ämnet. Caitlin börjar med att redogöra för svårigheterna och gåtorna man stöter på i egenskap av att vara tjej, flicka, kvinna och hon följer sin livskronologi, belyser problem och granskar dem  under lupp. Hon är verkligen jätterolig, men jag skrattar inte högt och jag blir ganska snabbt trött på att läsa hennes bok. Jag tar den i små, små bitar men den lyfter inte riktigt tycker jag.

Kanske är det för att vi, trots allt, kommit längre i jämställdhetsfrågan i Sverige än vad de gjort i England och det hon propagerar för är ganska, om än inte fullt ut, vedertaget i Sverige. Ganska många av oss hjälps åt med städning och disk hemma, eller så har jag blivit blasé bara för att jag har det så hemma hos mig. Caitlin Moran vill återta ordet feminist och tala om vad det verkligen betyder, vilket är behjärtansvärt. Alla har nog inte koll på det utan använder det som ett skällsord, men är man så jävla puckad att man inte fattat innebörden av ordet så är man nog inte så intresserad av att ta reda på det heller, eller lyssna på feministiska argument.

Jag ska läsa vidare så sakteliga och se om jag hittar något mer revolutionerande i kommande kapitel. Sedan kan det vara så att alla bekväma läsställningar har försvunnit i takt med bäbismagens ohejdade framfart, så jag kanske inte är så uthållig av den anledningen. Ett filmtips kan annars vara Land of the Dead som jag såg igår kväll. Men den faller under zombienördkategorin, så det förbehållet måste jag vifta med som varning.

S J Bolton – vändningarna mästarinna

Det är inte ofta jag tar en ny deckarförfattare till mitt hjärta, men jag tror att S.J. Bolton i allafall har nästlat sig in i ett förmak i allafall. Jag förstår inte riktigt varför bara. Hon skriver inte så särskilt märkvärdigt och hennes bok Nu ser du mig är en bloddrypande och detaljerad historia där mördarens offer inte bara mördas, utan lemlästas grovt och fruktansvärt. Jag tänker att det borde vara lite för mycket av den varan för att jag riktigt ska gilla det, men det är ändå någonting med huvudpersonen Lacey Flint som gör att jag knappt släpper boken. Hon är gåtfull och egen och verkar skadad av livet och det är väl såna karaktärer som fångar mitt intresse.

Författaren Bolton är ny för mig och det är också något som lockar. Jag kanske är på väg att få en ny favoritförfattare? Jag är inte helt övertygad – hennes språk är väldigt rakt och krusidullbefriat, men jag tycker att handlingen i Nu ser du mig är till en början rätt linjär och ”vanlig”, för att senare bli toksnårig och intelligent.

Lacey Flint är en nybakad polis som kastas in i en serie mord där förövaren hänvisar till Jack the Ripper. Lacey själv har läst oerhört mycket om Ripper och kan hans mordodyssé utan och innan och då blir det liksom en berättelse i berättelsen. Jag vill googla på Jack the Ripper känner jag – och det är ju något gäckande med hans vidriga brott som han (eller var han en hon..) aldrig åkte dit för.

Boken börjar rätt frejdigt med ett högt tempo och alltmedan tiden går nästlar sig fler personer in i Laceys liv och bidrar till att räta ut ett och annat frågetecken kring henne. Men många återstår innan allt är klart och det gäller att hålla i sig för det kommer många oförutsägbara vändningar. Jag undrar om jag börjar bli en anglofil – har många böcker under fliken brittiskt nuförtiden.

Nu ser du mig

Jag har börjat med SJ Boltons bok som är lite av en snackis och jag tror den kan vara nåt. Huvudpersonen Lacey Flint är besatt av Jack the Ripper och från första sidan formligen sprutar det blod. Inget för känsliga eller nyförlösta. Här har hon skrivit ned några tips om hur hon jobbar med sina böcker. Samtidigt är Lacey kontaktperson åt en flicka som utsatts för en gruppvåldtäkt. Jag blir vansinnig och undrar hur vanligt det är egentligen? Hur är de funtade, killar som gör sånt? Det finns inget som gör mig så mordisk.

Barnmorskan i East End: en sann berättelse från 1950-talets London – Jennifer Worth

East End i London efter andra världskriget. Docklands. Hamnarbetarkvarter och familjer med mängder av barn. Inga preventivmedel. Prostitution, syfilis, våldsamma hallickar och enorm fattigdom. Miljön är inte så inbjudande, men Jennifer Worth berättar sin historia om hur hon under 20 år jobbat som barnmorska i bl a det här området. Jag är mycket fascinerad redan från första sidan.

Man får inte veta så värst mycket om själva författaren annat än att hon har lämnat en stor kärlekssorg bakom sig och engagerar sig i barnmorskeyrket under ledning av nunnorna i Nonnatus. Hon cyklar mycket. Jag skulle vilja ha en sån cykel. Det förekommer ofta förlossningsord som fundus, symfysen, preeklampsi och cervix.  I slutet av boken finns en ordlista. Hemförlossningarna är det vanligaste och det är under påvra förhållanden som kvinnorna förlöses. Jag tycker inte heller att författaren förskönar själva barnafödandet, men hon frossar inte heller i alla detaljer utan återger ganska odramatiskt hur barnmorskor jobbar.

Men vilka historier! Vi får träffa Conchita, som ska föda sitt 24:e barn och verkar ha ett harmoniskt och kärleksfullt förhållande med sin man Len. Inte ett ord engelska pratar hon. Mary från Irland som tvingats in i prostitution och blir gravid givetvis. 14 år! Mrs Jenkins som verkar galen och helt besatt av barnmorskornas jobb när det visar sig att alla hennes barn satts på fattighus och dött ett efter ett. Det är jobbig läsning, men samtidigt träffar man frejdiga kvinnor som trivs och lyckas upprätthålla ett värdigt liv, trots att det är fattigt.

Nunnelivet får man också veta lite mer om, men dessa nunnor är ganska speciella och inte alldeles fromma på heltid. Syster Evangeline är en trumpen, humorbefriad (tror man) och socialt obegåvad kvinna som visar sig ha enorma kvaliteter när hon väl rör sig bland sina patienter. Hon kan fisa och dra bajsskämt så att den mest förhärdade gamla sjöbuse drar på smilbanden – och därmed får hon kontakt med patienterna. Överhuvudtaget verkar de tycka att anala skämt är väldigt skojiga.

För mig blir den här boken väldigt gripande av en rad olika anledningar, men eftersom vi ska ha barn om några månader så blir allt i boken så nära mina egna tankar om barn och förlossningar. Man får lära sig så mycket också när man läser Barnmorskan i East End, som till exempel att engelska sjukan egentligen handlar om D-vitaminbrist och att det drabbade barn i engelska städer eftersom solljuset var begränsat pga av höga hus och smog. Att det fanns kondomer men ingen karl ville använda dem. Att det historiska dokument som 50-talets sönderbombade London vittnar om är ganska långt från det London vi är bekanta med idag. Av någon anledning tänker jag på Henrietta Lacks när jag läser. Det är hemskt och fattigt, men ändå varmt och kärleksfullt. 50-talet är en intressant tidsperiod eftersom årtiondet är så infekterat av andra världskriget. Ingen kom undan, liksom. Alla påverkades. Jag kommer att läsa mer av Jennifer Worth.

Tidigare äldre inlägg