En förkyld bokbloggsjerka

Veckans fråga lyder:

Pusha för en nordamerikansk författare som du gillar

Det blir nog, efter mycket moget övervägande, den härliga Fannie Flagg som skriver om den amerikanska södern. Den absolut mest kända boken är Fried Green Tomatoes at the Whistle Stop Cafe och den läste jag för en halv livstid sedan. Den är söt på alla sätt och vis, men framförallt för att det finns recept i den! En bonus, kan man säga. Jag fick Daisy Fay and the Miracle Man av en klok vän och sedan följde Welcome to the World Baby Girl och A Redbird Christmas. Can’t Wait to get to Heaven har en väldigt rolig inledning då den gamla gumman Elner Shimfissle står på en stege och plockar fikon och nästa sekund är hon nära döden och reser bort till andra sidan. Flaggs karaktärer är ofta gamla människor eller barn och hon skriver med en sydstatsamerikansk twang som jag älskar. Man mår gott av hennes böcker.

Annonser

Stephen King

Vissa är preamerikavistelse och därmed lästa på svenska. Vissa är postamerikavistelse och därmed lästa på engelska. Stephen King är min absoluta favorit och här nedan kommer en liten kavalkad av titlar som jag sent kommer att glömma. Jag är inte helt okristisk – jag kommer inte att läsa hans gunslingerböcker. Richard Bachman tycker jag inte heller om.

INSOMNIA – en härlig bok med sömnlöshet som tema. Äldre människor är hjältar. Bygger på känslan att vad i hela friden händer när man inte kan sova. Ralph, huvudpersonen är en fining. *****

LISEY’S STORY – en änka till en författare som upptäcker den värld han färdats i. Typiskt King-grepp med en parallell och skitcreepy värld. *****

TALISMANEN – pojken Jack Sawyer far omkring i The Territories och ska rädda sin mamma. En av de allra bästa. *****

BLACK HOUSE – med Peter Straub. Uppföljaren till Talismanen. Lika bra som föregångaren. Nämnas bör att jag läste den ~25 år efter Talismanen men blev ändå lika förtjust. *****

DUMA KEY – Man som skilt sig, varit med om en olycka och flyttar till Florida. Han börjar måla och kusligheter kommer krypande. *****

NEEDFUL THINGS – utspelar sig i Castle Rock. Många kända gamla King-karaktärer är med och en skum farbror öppnar skum butik. ****

PESTENS TID – ett virus drabbar mänskligheten och utrotar de flesta. Apokalyps! Mycket härlig. *****

GERALD’S GAME – den absolut otäckaste av alla King jag läst. Har läst den tre gånger tror jag. *****

THE GIRL WHO LOVED TOM GORDON – ganska annorlunda. Liten flicka går vilse i skogen. Kuslig. *****

BLAZE alias Richard Backman – gillar inte RB-aliaset särskilt mycket.*

HEARTS IN ATLANTIS – läste aldrig klart den. Vet inte varför.

UNDER THE DOME – läste hundra första sidorna i somras. Vet inte varför jag slutade.

BAG OF BONES – mmmm. Riktigt bra. Återigen en författare som huvudkaraktär. *****

ROSE MADDER – kvinnomisshandel och kvinna som letar sig bort. Knasigt slut. Hemsk och bra. *****

VARSEL – den vet ju ALLA vad den handlar om. Inte min favorit men det kan bero på undermålig översättning. ***

CELL – Stephen goes zombie apocalypse. Tack gud. *****

FROM A BUICK 8 – en knepig bil som spottar ur sig knepiga saker. Lite Sci-Fi. Ruggigt underbar. *****

DOLORES CLAIBORNE – Dolores får nog till slut och fimpar sin misshandlande man. Skrivet nästan uteslutande på dialekt. Suverän.*****

LANGOLJÄRERNA – novell som ingår i novellsamlingen Mardrömmar. Vänder på begreppet tid. *****

MANGELN – ur Den förskräckliga apan, också novellsamling. En synnerligen blodtörstig tvättstugeinventarie. *****

THE BODY – novell. Den första filmatiseringen som blev bra. Sörjde River Phoenix som var suverän som Chris Chambers. *****

RITA HAYWORTH AND THE SHAWSHANK REDEMPTION – många har den som favoritfilm, men jag tror inte att alla vet att den baseras på en novell. En maratonfilm som faktiskt inte är så långsträckt i litteraturform.*****

Årets bästa hittills

Nu har jag läst en zombiebok IGEN och satan vad bra den var!

Om man ska överleva i en spöklik, grå och zombiemyllrande värld finns det inte utrymme att älska någon. Allt handlar om att överleva och att ta ansvar för någon annans överlevnad är inte något som lockar femtonåriga Temple. Hon har redan förlorat människor hon älskar och vill inte utsätta sig för det igen. Hon blir alltså kall, praktisk, rationell och helt ensam. Dessutom har hon en gurkhamachete som hon knackar sk meatskins med och hon är inte heller helt borta på att hantera pistoler och hagelgevär. En tjej i min smak, men hon har en svärta som räddar henne från Lara Croft-stereotypen. Hon har många fler bottnar än så.

But me, I got a chasin’ problem. I’m always either being chased or chasin’ somebody, säger hon för att presentera sig och när hon passerar en man som bär en död kvinna medan en lång rad zombies hasar efter stannar hon, trots att hon lovat sig själv att inte fästa sig vid någon. Maury, som mannen heter, är autistisk och inte helt lätt att kommunicera med, men Temple gillar honom eftersom hon vet var hon har honom. Annat är det med Moses, som hon träffar på alldeles i inledningen. Moses är som en karaktär ur No country for old men, en man som systematiskt följer efter Temple och ska helt enkelt ha ihjäl henne. Inte för att han hatar henne, utan bara för att så är det sagt.

Det finns inga anföringstecken i dialogen, så jag blir smått förvirrad när jag ska läsa. Jag fattar inte riktigt när någon säger något, men trots det var det helt omöjligt att släppa den. En riktig sträckläsningsbok. Ett annat störningsmoment var ett übermärkligt parti en bra bit in i boken och det kan man tycka olika om. Stephen King har ju en tendens att göra så när han ska avsluta sina böcker – det blir så konstigt så man vill nästan inte längre vara med men man måste fortsätta läsa ändå.

The Reapers are the angels är en underbar bok, skriven med ett ödesmättat och poetiskt språk som liksom andas dystopi och karga ödelandskap. Jag är svag för författare som lyckas förmedla stämningar i sitt språk och när förhållandet mellan språket och miljön nästa blir symbiotiskt. Annie Proulx är suverän på det där, och Alden Bell är in the ball park. Michael Ondaatje är en annan sådan.

Mina tjejer

Jag vill svinga en senkommen lans för Annie Proulx, som kom till mig när jag förälskat mig i Brokeback Mountain. Filmen berörde mig djupt och när jag insåg att det var en novell av samma författare som till Sjöfartsnytt så blev jag alldeles till mig i trasorna. Följden blev att jag gjorde novellen till ett läsprojekt och involverade samhällslärarkollegan i ett HBT-tema. Passligt nog var det samtidigt som Ecce Homo och In hate we trust hade kommit till homofientliga Örnsköldsvik. Så vi kämpade på där.

Sedan gick det ett bra tag tills jag fick sätta klorna i en ivrigt läsande elev och tvingade honom att läsa Sjöfartsnytt. Han gjorde det och blev betuttad han med. Hur kan man skriva så där bra, sa han. Det går nästan inte ens att diskutera – det står för sig självt. Proulx har en sällsynt förmåga att med grova penseldrag måla en bild med ord. Miljöerna är ofta bistra och kalla och karaktärerna är ofta losers och antihjältar. Som Quoyle i Sjöfartsnytt. I Brokeback Mountain blir Ennis som en del av det Wyoming han bor i och den hårda miljö han växer upp i. När han pratar är det som om orden tvingar sig ur hans mun, medan han själv håller emot.

Jag vet inte vad Annie Proulx gör nu men jag läste att hon blev rätt förbannad när hon fick sitt genombrott med Pulitzerpris och filmatiseringar, eftersom hon helt plötsligt blev jätteintressant och fick inbjudningar från höger och vänster. Men ingen ville egentligen höra på vad hon hade att säga, utan mer visa upp henne som en trofé.

Jag kan tänka mig att det blev samma sak som för Harper Lee när hon skrev To Kill a Mockingbird. Jag har länge undrat varför hon inte skrev nåt mer, men när jag grottade ned mig i den frågan så hittade jag svaret. Det blev för mycket. Alla bara vrålade och hon hade liksom trixat på för sig själv med sin lilla bok. Omvärldens reaktioner kvävde henne. Så himla himla synd.

Så här kan det bli när man har tid över och fastnar i Goodreads. Gamla förälskelser kommer upp, samtidigt som gamla funderingar och minnen.

Boktjuven

Boktjuven av Markus Zusak hamnar utan tvekan på årets bästa-listan trots att det bara är januari ännu. Anna har gjort det igen, min lilla mästerboktipsare.

Upptakten är alldeles för sorglig och eländig med nioåriga Liesel som lämnas till fosterföräldrar. Hennes svältande mamma hoppas att Liesel ska ha en chans att klara sig i Nazityskland på så sätt. Liesels lillebror dör på tåget och hon drömmer mardrömmar om det varje natt. Den som lättar på totalmisären är Liesels fosterpappa Hans Grubermann, som visar sig vara klok, saktmodig och förstående. Hans fru är inte lika fin, hon svär och gormar och har hjälpt mig i min latenta strävan att utöka svordomsfloran på tyska. Liesel lär sig att bli hård, men en förutsättning för det är Hans som lär henne orden så att hon kan läsa de böcker hon får och stjäl. Skildringen av deras relation är författarkonst.

Jag kan känna igen mig i Liesels fascination för böcker. Hon får tillgång till borgmästarens bibliotek genom hans traumatiserade och genomskinliga fru och försvinner ibland i en bok under en kort stund hos henne. Jag minns när jag var barn, biblioteket här hemma (nedlagt, sorg) och hur jag kunde gå och titta på bokryggar hur länge som helst. Bibliotek har alltid varit hemmaplan för mig.

Det har skrivits mycket om Zusaks språk och han hittar en fin ton och en balans mellan kargt och mjukt. Döden är berättare och han kanske tar till det greppet för att det är andra världskriget det handlar om. Väldigt många människor dör. Jag var totalövertygad att den här författaren var tysk, men det visar sig att han är australiensare och det var helt otippat för mig. Jag brukar höra översättningen när den är från engelska, men eftersom jag inte gjorde det nu trodde jag att det var från tyska. (Jag kanske inte är så märkvärdig på engelska som jag trott)

Karaktärerna är skickligt mejslade och juden Max hamnar i Grubermanns källare. Det komplicerar givetvis den redan besvärliga situation familjen befinner sig och Liesel som bara är en liten tjej får verkligen ta ansvar. Den vassa och arga fostermamman Rosa mjuknar och blir mänskligare, särskilt när de blir tvungna att gömma Max. Jag har inte läst den riktigt färdigt ännu och jag är livrädd att någon ska dö, att tyskarna ska hitta Max eller att Liesel ska hamna i nåt elände. Hon bjuder in till det. Men är inte det ett tecken på en überbok – att man lever sig in i den och oroar sig för karaktärerna som om de vore på riktigt?

Nu när jag upptäckt goodread.com så inser jag att jag läser uteslutande författare från Sverige eller England/USA. Det är en brist! Därför skall jag från och med nu läsa tyska, italienska och franska författare. Jag tar tacksamt emot tips. I och för sig håller jag på med Murakami, så det är inte helt öken på globaliseringsfronten.