Åhå – kolla här da!

IMG_0766Nu ska jag skynda mig att läsa andra boken av Veronica Roth (Insurgent) och sen ska jag kasta mig över Ghostman. Såg en väldigt engagerad recension av Magnus Utvik (tänk att heta det i efternamn – Linda Utvik) och den verkade så bra. Har nog lite för höga förväntningar.

Och en Stephen King. Kan inte gå fel.

Annonser

Tematrio – Vinterväder

temaisDet var längesedan jag kikade in hos Lyran, men nu var det dags igen! Och det passade mig som handsken här i snön – vintriga miljöer. Roligt tema, tycker jag.

Fröken Smillas känsla för snö – Peter Hoeg

Jag minns att jag gillade Smilla väldigt mycket och tragiken i den lilla pojken och problemet som jag aldrig tänkt på förut, att Grönland ligger/låg under Danmark och att det får konsekvenser för människor. Jag gilllar det där dubbla – Smilla är inte hemma i Danmark och inte riktigt hemma på Grönland heller. Här pratas det om snö och de otaliga ord grönländskan har för snö och is i olika former.

Tills dess döden skiljer oss åt – Åsa Larsson

Oooo, det är kallt och människor sitter i arkar på Torne träsk och fiskar. Det är väldigt välbekanta miljöer för mig. Jag tycker mycket om Åsa Larsson och den här boken är den bästa i hennes svit om Rebecka Martinsson.

Shiver – Maggie Stiefvater

En YA där han är varulv och lever som vanlig människa när det är sommar och varmt, men som förvandlas när kylan och vintern kommer. En kärlekshistoria som heter Frost på svenska. Lite för mycket Twilight för min smak.

Handen – Henning Mankell

Handen-300x480Jag lånade den på plattan och tänkte återknyta bekantskapen med Kurt Wallander igen. Jag insåg inte att det var en lång novell eller kort roman, så jag blev rätt förvånad att upplösningen kom så fort, men jag hann ändå minnas hur Mankell skriver och Wallander själv är. Resten av boken består av Henning Mankells egna förklaringar till hur han valde sin populära karaktär och Ystad och allt det där. Rätt trevligt att läsa.

Handen är en väldigt rak berättelse. Annars brukar Mankell i sina Wallanderdeckare vindla i paralleller ut i världen, men nu var det en enkel berättelse som skrevs innan Hundarna i Riga, Mannen som log och de andra i Wallander-serien. Rätt lustigt. Jag tänker mig att författare jobbar kronologiskt, men så är det ju inte. Jag tycker om Kurt Wallander. Han är lämpligt introvert för min smak.

Blindbock – Arne Dahl

blindbockOch äntligen blev jag klar med Arne Dahls senaste bok om Opcop-gruppen, fortsättningen på A-gruppen där vissa är med, men inte alla. Blindbock är en typisk Arne Dahl-deckare med sedvanligt spret och kallblodighet och maffia, människohandel och gamla outrätade frågetecken som blandas medelst hans trevliga svenska. Vi har lite Homeros och Grekland, lite förföljelser av romer, ganska mycket maffia som sagt, EU-politik och lyckligtvis den vitaste finnen i världen, Arto Söderstedt, som glimtar till ibland. Han skulle gärna få vara med mer om jag finge bestämma. Jag vet inte om jag är mest glad över att jag äntligen läst en bok eller för att boken var så bra. Både och, förmodligen.

Paul Hjelm ska skydda en kvinnlig EU-kommissionär eftersom hon kommer att lägga ett förslag som går stick i stäv med alla oljebolag i hela världen. Hon har alltså inte bara en goliat att fajtas med och hennes liv är hotat. Hjelm kontaktar till och med pensionären Nyberg, som nakenbadar i Grekland med sin Ludmila. Han gör ett intressant inhopp han med och jag tänker mig Magnus Samuelsson när jag läser om Gunnar Nyberg och då blir allt ännu mer komiskt. Det går helt enkelt inte att berätta om handlingen och jag antar att de som redan läst en del av Arne Dahl och gillar honom har hunnit läsa Blindbock före mig. Boken är bra helt enkelt. Dels för intrigen, dels för personerna och dels för det samhälle som Dahl försöker förklara och samtidigt kritisera. Hur kan vi komma tillrätta med oljekrisen? Varför växer rasistiska sammanslutningar? Det är ju skönlitteratur och sanningar bör tas med en nypa salt, men det väcker tankar tycker jag. Och slutet ger en jädra massa mersmak. Läs!

Odödlig – S.J. Bolton

ododligOm du har siktet inställt på thrillerbetonade deckare, gillar serier av samma författare och faller för ett slagfärdigt och enkelt språk så är S.J. Boltons böcker med Lacey Flint i huvudrollen absolut ett hett tips. Jag kommer på mig själv att börja liksom ta in alla personer i galleriet, tycka om dem, fundera över hur det ska gå för dem och framförallt bry mig om dem. Detta är kärnan i böcker som denna – karaktärerna blir levande och jag som läser känner med dem.

Vi har traumatiserade Lacey som kämpar mot sina inre orkaner från det förflutna, Mark Joesbury som blir alltmer mänsklig och lesbiska mordutredaren Dana Tulloch som till sin förvåning börjar längta efter barn. Och barn är huvudpersoner i detta raffel. Pojkar blir tillfångatagna och mördade av en otäck skuggfigur och Bolton lägger ut blindspår till höger och vänster. Till viss del påminner mig bokens Barney om Belinda Bauers lilla kille Steven, som jag skrivit om tidigare. Han är väldigt hjärteknipande, Barney, eftersom han letar efter sin försvunna mamma. Det blir också ett Bauer-liknande parallelldrama som ger mig stora svårigheter att släppa bokuslingen.

Så hon tar sig, S.J. Bolton. Hon tar sig alldeles väldans. Jag vill ha mer.

Mo Hayder – Ritual

ritualDen här boken skriven av Mo Hayder, är den första i serien som kallas Walking Man, utgiven i Sverige av Modernista. Jag gillar sånt, att man kallar serier för saker.  Som Sagan om Isfolket. Som Sagan om Is och Eld. Det blir lite dramatik och benämningarna sätter tonen på vad böckerna handlar om EGENTLIGEN. Ritual är dock ingen GRRM utan en deckare skriven av Mo Hayder, en brittisk kvinna som skrivit thrillers förut och är riktigt duktig på det.

Huvudperson nummer ett är Jack Caffery och han är en sorglig figur med ett bekymmersamt förflutet. Huvudperson nummer två är Flea Marley och hon är också en person med ett bekymmersamt förflutet. Dessa individer ska lösa en mordgåta och det börjar med att två avhuggna händer hittas i Bristols hamn. Flea är dykare och det är ju en ny vinkel på polisyrket. Man får bl a veta att händer inte kan flyta eftersom likgaserna inte är omslutna av hud.

Det finns parallella berättelser, som det nästan alltid gör i deckare, och redan i början hintas det om övernaturligheter som gör boken lite läskig. Jag tänker aha – detta kanske är något för mig! Jag gillar ju spökerier och knas. Karaktärerna fördjupas något och man förstår att det kommer mera av den varan, men Hayder vill hålla på mystiken lite och berättar inte allt.

Vad tycker vi då, jag och min sidekick DeckarFantomen? Jag läser och tycker ja, varför inte? Kanske detta är något som få min läslust att tända till åtminstone och nog är jag sugen att fortsätta med böckerna i serien, tror jag. DF, å sin sida, tycker att det var en jaha-upplevelse med många klyschor radade på varandra, men ändå så är vi båda lite sugna på att läsa fortsättningen och då är ju Mo Hayders Ritual trots allt inte kattskit.

S.J. Bolton – Livrädd

2013-04-03-21-02-41--246026770Lacey Flint som jag stiftade bekantskap med i Nu ser du mig av brittiska författaren S.J. Bolton är en komplicerad, i det förflutna traumatiserad, tjej som gjort en resa, vägrat bli offer och förvandlat sig till en hård kick-ass brud. Jag vet inte om det är melodin alla gånger, men en huvudperson bör ju vara komplex och lite konstig och då är det ju smart att skapa en person som Lacey. Jag förstår mig inte alltid på henne, men jag gillar henne alltmer.

I Livrädd är det också unga kvinnor som är brottsoffer. Ett stort antal unga kvinnor dör i vad som verkar vara självmord, men som inte är det. Lacey får i uppdrag att gå undercover och låtsas vara en kvinnlig student och på så vis luska i fallen. Självmorden är alltid väldigt morbida och flickorna har innan de dött indikerat att nåt inte stått rätt till. Sexuella undertoner finns, och det är här det blir lite unket. Måste vi alltid hamna i det träsket?

Lacey och hennes chef Mark Joesbury har en stark dragning till varandra, men de kan ju inte fullfölja den kärleksaffären pga arbetet. Det skapar en spänning i persongalleriet, men det ÄR ju ett gammalt knep. Man ska liksom hoppas på att karaktärerna ska få ihop det och jag är inget undantag – jag hoppas jag med!

Bolton skriver enkelt och direkt och hennes bok Livrädd är lite av en bladvändare måste jag säga. På minuskontot kommer klyschorna och jag vet ingen genre som är mer stereotyp än just deckargenren. Jag tycker inte heller att man måste ha läst första boken, men man vet ju då mer om Lacey Flint. Modernista ger ut boken i Sverige och jag blev väldigt glad för mitt första recensionsexemplar.

S J Bolton – vändningarna mästarinna

Det är inte ofta jag tar en ny deckarförfattare till mitt hjärta, men jag tror att S.J. Bolton i allafall har nästlat sig in i ett förmak i allafall. Jag förstår inte riktigt varför bara. Hon skriver inte så särskilt märkvärdigt och hennes bok Nu ser du mig är en bloddrypande och detaljerad historia där mördarens offer inte bara mördas, utan lemlästas grovt och fruktansvärt. Jag tänker att det borde vara lite för mycket av den varan för att jag riktigt ska gilla det, men det är ändå någonting med huvudpersonen Lacey Flint som gör att jag knappt släpper boken. Hon är gåtfull och egen och verkar skadad av livet och det är väl såna karaktärer som fångar mitt intresse.

Författaren Bolton är ny för mig och det är också något som lockar. Jag kanske är på väg att få en ny favoritförfattare? Jag är inte helt övertygad – hennes språk är väldigt rakt och krusidullbefriat, men jag tycker att handlingen i Nu ser du mig är till en början rätt linjär och ”vanlig”, för att senare bli toksnårig och intelligent.

Lacey Flint är en nybakad polis som kastas in i en serie mord där förövaren hänvisar till Jack the Ripper. Lacey själv har läst oerhört mycket om Ripper och kan hans mordodyssé utan och innan och då blir det liksom en berättelse i berättelsen. Jag vill googla på Jack the Ripper känner jag – och det är ju något gäckande med hans vidriga brott som han (eller var han en hon..) aldrig åkte dit för.

Boken börjar rätt frejdigt med ett högt tempo och alltmedan tiden går nästlar sig fler personer in i Laceys liv och bidrar till att räta ut ett och annat frågetecken kring henne. Men många återstår innan allt är klart och det gäller att hålla i sig för det kommer många oförutsägbara vändningar. Jag undrar om jag börjar bli en anglofil – har många böcker under fliken brittiskt nuförtiden.

Dialog – ett jättesvårt kapitel, eller Heureka!!! Farbror Arne låg i blåväskan!!!

Jag brukar tycka att Arne Dahl är jättefantastisk, men jag läser en dialog som Kerstin Holm har med med en brottsling och det känns helt plötsligt lite styltigt och konstruerat. Den kan vara jag som är överkänslig, men när läsningen flödar på för att sedan fastna, så är det nåt knas. Så här låter det: 

”Till och med värre än kusinjävlarnas. Och då tror jag till och med du hajar, jävla nolla” (s.196)

” Ping! flabbade Johnny Råglind. Du har kids. Jag visste det. Du ser ut som en riktig farsa. Jag är inte lika säker på poliskvinnan här, dock. Lite frigidkänning där, va?” (s.196)

Säger man hajar nuförtiden? Säger en amfetaminist dock?

Annars är det en typisk Dahl-deckare, med många snåriga stickspår i olika länder och mänskliga trauman i centrum. Jag gillar boken av samma anledning som med andra favoriter – de har mitt hjärta och därför kan jag inte vara kritisk. Eller lite, kanske. Boken låg i en fotbollstrunk, mitt bland en massa kläder. Jag tror det var jag som packat den.

Påtvingad (!!!) omläsning av The Deathly Hallows

Jag skulle läsa Hela havet stormar igårkväll i godan ro. Hade jag tänkt. Komplikationer tillstötte. Boken ligger nånstans. Alla kartonger är inte uppackade. Övervåningen är mörklagd pga elektriska omdragningar i källarkvarteren. Jag opererar då medelst pannlampa i jakt på nämnda bok. Hittar den inte och tänker om. Det får bli Harry Potter i stället.