Ett moget och icke kostsamt beslut

Jag har lånat Arne Dahls senaste bok Hela havet stormar på biblioteket och det känns som en finansiell seger eftersom jag i fornstora dar redan hade köpt den så fort den kom ut. Nä, jag ställde mig i bibliotekskön som alla andra och idag kom den. Jipii!!! Den verkar trevlig redan efter 13 sidor – men har en fruktansvärd inledning så trevlig kanske inte är det rätta ordet. Det står i en recension att det bara finns två deckarförfattare i Sverige – GW och Arne och jag blir stött å Åsa Larssons vägnar. Hon är ju min favorit. Men jag kanske borde läsa nåt av den fnysande kriminologen.

Annonser

Svenska deckares nationella särart – Veckans jerka

Annika har hittat en klurig fråga den här helgen som lyder: Vad är det som gör en svensk kriminalroman typiskt svensk för dig. En italiensk kriminalroman typisk italiensk. Amerikansk? Välj ett land och tala om för mig vad du tycker kännetecknar just det landets kriminalromaner.

Svenska kriminalromaner har sina toppar och dalar och följande lilla pseudoanalys har jag grundat på mina svenska favoritdeckarförfattare: Åsa Larsson, Arne Dahl och Henning Mankell. En sak som är typiskt svensk i dessa romaner är givetvis miljöerna. Rebecka har sitt Kiruna eller Kurravaara och Wallander sitt Ystad. Dahl är mer flytande här – särskilt som han förlägger A-gruppen ute i Europa i senaste böckerna – men det är ändå mycket Stockholm. Om detta är typiskt svenskt vet jag inte, men det är kännetecknande.

Det brukar finnas något slags rättspatos och en sossig rättvisetanke som jag gillar.  Henrik skriver om det där också i sitt inlägg. Det ska liksom bli rätt för den lilla personen. Huvudkaraktären/hjälten är ofta lite stukad av livet och har dåligt samvete gentemot barn eller partner. Han/hon är ganska ensam och ofta lite av en antihjälte. Hos mina tre författare finns en språklig dräkt som inte är avancerad, men ändå intelligent och ibland poetisk, särskilt hos Larsson.

Intrigen är oftast förgrenad i tid och rum. Arne Dahl är ju specis på att spreta ut handlingen i sina böcker och det har antagligen blivit så eftersom han har en grupp att ta hänsyn till och hålla sysselsatt. Så medan Arto är i Rom, är Paul i Helsingfors och Viggo blir uppspikad på en vägg i Riga.

Och härmed högg jag i steen

Under min vistelse i Jorm så högg jag en liten deckare som de hade på hotellet i en lånehylla. Jag tänkte som Tage Danielssons busschaufför att va fan. Det kan ju gå bra. Men det gick alldeles särdeles dåligt. Samma Läckberg-varning, samma ointressanta intrig, samma tråksvennebananprosa, samma styltdialog. Boken heter Den Döende Dandyn av Mari Jungstedt. Jag läste inte klart…

Who’ll stop the rain?

Igårkväll så var det John Fogerty som lyckades med den bedriften. Att stoppa regnet, eller förhindra det från att börja. Såhär sa han på twangig sydstatsamerikanska:

”Couple of years ago I went to a place called Woodstock. It was me and half a million people there but it wouldn’t stop raining. So I went home and wrote this song”

så drog han igång Who’ll stop the rain. Efter det kom en hitparad som kändes overklig eftersom låtarna är så välkända och cementerade i hjärnan, så det var märkligt att se karln som skrivit dem framföra dem. Han var väldigt energisk och rockade brallorna av T3 arena och överträffade mina ganska ljumt ställda förväntningar. Det verkar ska regna hela veckan oavsett vad Fogerty säger, så det kan kanske bli en bok läst eller två . Just nu har jag avslutat Heartless – Gail Carriger och senaste Sookie och båda dessa böcker har gått på tomgång och litat på gamla meriter, d v s min redan vunna kärlek. Jag vill läsa en bra bok som man försvinner i! Ska prova med Stuart Macbride – Dying light. Och Stephen – the Dome. Igen.

Belinda Bauer – jag trodde vi hade något

Jag läser Darkside nu, som kom efter Blacklands och jag är faktiskt besviken. Bauer har samma skickliga, härliga sätt att skriva och hon har valt ut en ny antihjälte som är så omtyckningsbar som han kan bli, Jonas Holly med en MS-sjuk fru. Men jag har läst 200 sidor snart och det händer ju ingenting. Det är kallt och regnigt på Exmoor-heden, persongalleriet är inringat, mördaren introducerad så vad väntar hon på Belinda?

Kontamination av brottsplats

Doris och jag gjorde nog antagligen något brottsligt igår under fotbollsskolan på Tallparken. Det hade varit inbrott under natten, för hundrasjuttiofjärde gången, så vi suckade, sopade bort glas och bar ut ett bord som antagligen varit ett hett föremål för en brottsplatsundersökning, om vi inte hade varit så blasé och inriktade på fotbollsungarnas lunch.

Kort därefter kommer polisen – med tre man! Vi väntade oss säkrande av fingeravtryck, plastpåsar med viktiga bevis, ficklampor och kanske en utskällning för att vi kontaminerat brottsplatsen. Men nä. Ingenting. Polisen in charge var väldigt seriös och gick omkring inne i klubbstugan och tittade allvarligt på glaskross och en uppbruten dörr och det kändes nästan lite komiskt.

Mina nya kompisar – Doris, Siri, Göta och Babbe ironiserade ganska hårt över polismakten. Jag visste inte att äldre damer kunde vara så vassa – men jag hör och lär. Dagens lärdomar är att senilitet beror på aluminiumkastruller, att köttbullar med fördel värms i buljong (kött, inte höns) och att ordningsmakten antagligen borde se över sina brottsprioriteringar och lyssna lite mer på GW, som tydligen går hem hos damerna.

Jag läser Belinda Bauers Darkside – Skuggsida på svenska och där kontaminerar huvudpersonen Jonas Holly också en brottsplats. Så jag känner mig lite kompis med honom nu.

Sommarläsning – tips!

Om du gillar YA och klarar av lite science fiction-känsla:

Hungerspelen av Suzanne Collins

Om du vill ha ett gripande porträtt av en pojke, samt en otäck mordhistoria:

Svart stig av Belinda Bauer

Om du vill läsa en bra svensk deckarförfattare:

Åsa Larsson – de första böckerna hon skrivit är bra, men de blir bättre och bättre och den sista var riktigt suverän tycker jag.

Om du gillar vampyrer och lite osande sexscener:

Charlaine Harris böcker om Sookie Stackhouse

Om du vill ha något lättsmält brittiskt med varulvsinslag och mycket humor:

Gail Carrigers serie om Alexia Tarabotti

Om du vill ha en bok som hanterar ett seriöst ämne som rasism och även se en film som hör till och håller kvalitet:

The Help – Kathryn Stockett (Heter Niceville i svensk översättning)

En riktig spökhistoria för stora barn, ungdomar och barnsliga vuxna:

Amanda Hellberg – Jag väntar under mossan

Världens intressantaste inlägg

Senast lästa: Pretty Monsters – Kelly Link
Senast köpta bok: Blood Bound – Patricia Briggs
Senast lånade bok: Till offer åt Molok – Åsa Larsson
Senast fådda bok: Själlös – Gail Carriger
Favoritbokhandel: SF-bokhandeln. Den är som ett magiskt slott.
Favoritbibliotek: Parkbiblioteket, tacka givet!
Antal lånekort: Ett
Använder som bokmärke: Hundöron, hårspännen och regelrätta bokmärken men det senare används ytterst sällan. Kuvert. Avier.
Favoritmat/snack vid läsning: Ettan portion i en oändlig ström. Men jag äter inte upp dem.
Favoritdryck vid läsning: Kaffe eller te eller vin.
Favoritställe att läsa på: Överallt där det är fysiskt möjligt
På den sidan är jag i den bok jag läser just nu: The girl with the steel corset s. 194, Feed s.78
Den här boken köper jag till en förälder: Kollektivt självmord av Paasilinna (till pappa)
Den här boken köper jag till min bästa vän: Beror på vem jag ska köpa till. Mina kompisar läser så olika. Nyaste Lasse-Maja till min dotter.
Den här boken köper jag till min partner: How to pimp your packmoped (om det fanns en sådan).
Favoritgenre: Just nu urban fantasy
Favoritformat: E-bok
Författarfavorit: Stephen King
Den tjockaste bok jag läst: Det av ovan nämnda tegelstensmästare
Den tunnaste bok jag läst: Silke av Alessandro Baricco
Favoritljud när du läser: Inget alls
Favorittidning: Allt om Mat
En bra bok att ge bort: En fina kokbok som man själv kanske inte köper men gärna vill få
Bokgenre som jag undviker: Vanlig fantasy. Det går bara inte
Så gör jag med böcker som jag inte vill ha längre: Ger bort dem
Såhär håller jag koll på vad jag läst: Goodreads
Såhär sorterar jag min bokhylla: Finns ingen som helst struktur
Nästa bok jag ska läsa: Kaninhjärta

Hittat i Nilmas bokhylla

Åsa Larsson måste få medalj

Jag vet inte var jag ska börja när jag ska skriva om den här boken. Egentligen ska man kanske inte skriva i affekt, men den är så bra så jag kan inte hejda mig. Till offer åt Molok.

Jag tycker att det finns två deckarförfattare i Sverige just nu som står långt över alla andra i genren och det är den här kvinnan och farbror Arne Dahl. Bokgalleriet skriver att Åsa Larsson bara blir bättre och bättre för varje bok och jag är böjd att hålla med. Jag har väntat på den här sedan Tills dess din vrede upphör kom och den tyckte jag var bäst då, men frågan är om hon inte toppar den.

Jag tror att det är karaktärerna som gör det. Rebecka Martinsson är en skadad och hård och mjuk kvinna på samma gång. Krister som tar en allt mer framträdande roll är godheten själv och Anna Maria Mella är vass och flerbarnsmammamjuk samtidigt. Jag gillar det där när karaktärerna är både och, både dåliga och bra, både svaga och starka. Så är ju vi människor. Carl von Post är ju ett gediget praktarsle, men han kanske är nödvändig för intrigen. Och den allra finaste karaktären av alla är hunden Vera, som ofta beter sig mer som en katt än som en hund, men som vakar över pojken Marcus när han inte har någon vuxen kvar.

Det är en parallellhandling i boken kan man säga, som utspelar sig under första världskriget och där man får förklaringen till vad som driver mördaren. I den delen av boken skildras också gruvsamhället Kiruna, arbetarsamhället och gruvdriftens herrar och slavar. Herrskap och tjänstefolk. Pigornas utsatthet gentemot disponenter och högdjur.

Ett annat tema är det som jag tycker Larsson beskriver allra bäst och det är det utanförskap i innanförskapet som Rebecka känner av. Hon har vuxit upp i Kurravaara, flyttat till Stockholm och tjänat pengar och sedan flyttat tillbaka. Man förändras av det, men det betyder inte att man inte vill hem.

Intrigen så. En kvinna med tvivelaktigt rykte blir mördad och Mella och Ståhlnacke ska utreda. Martinsson är med på ett hörn men utmanövreras av von Post, som vill göra karriär och synas i tidningar och teve. Den mördade kvinnans sonson har blivit vittne till mordet, men förtränger det minnet och leker att han är vildhund hemma hos polismannen Krister som tar hand om honom.

Boken slet sig och sprang till skogs” skriver Åsa Larsson i författarens tack. Vilken tur att den hittade hem igen.

Februaris bokskörd

Belinda Bauer – Blacklands

Kristina Ohlsson – Askungar

Alden Bell – The reapers are the angels

Jeff Sampson – Vesper

Hjort/Rosenfeldt – Det fördolda

Patricia Briggs – Moon called

Stuart MacBride – Cold granite

De bästa –  The reapers are the angels och Blacklands
Månadens kinderägg – Askungar
Den jag hade minst förväntningar på – Vesper
Den jag hade högst förväntningar på – Det fördolda
De trevligaste nya bekantskaperna – Stuart MacBride och Belinda Bauer
Den tuffaste kakan – Mercy i Moon called