Röta

Röta är fortsättningen på Odinsbarn och om du inte vill veta något om den och vad som händer, läs med försiktighet eller inte alls. Jag har glömt att säga att Odinsbarn var den andra boken i livet som jag läste på mobilen. Motvilligt först, men alltmer entusiastiskt. Det går faktiskt jättebra att läsa böcker på telefonen. Så jag lånade även fotsättningen på serien Korpringarna av Siri Pettersen, Röta. Alltså, böckerna är riktigt bra, men jag fick en liten kris i inledningen av Röta, eftersom Hirka byter värld och den verkar inte vara så kul i jämförelse med den gamla. Det blir mycket mer känsla av urban fantasy i Röta, eftersom de befinner sig i London och allt är väldigt nutida, samtidigt som övernaturliga varelser springer omkring där. Hirka får reda på varför hon inte har svans och mer om sitt ursprung och man får fler nycklar till berättelsen upplösning. Den sista boken har inte kommit ut på svenska, så jag funderar på att köpa den norska Evna, och läsa den. Det går säkert bra. röta är ännu mer en sträckläsningsbok än vad Odinsbarn var. Man är inne i bokens värld på ett annat sätt. Läs!

röta

Annonser

Blindbock – Arne Dahl

blindbockOch äntligen blev jag klar med Arne Dahls senaste bok om Opcop-gruppen, fortsättningen på A-gruppen där vissa är med, men inte alla. Blindbock är en typisk Arne Dahl-deckare med sedvanligt spret och kallblodighet och maffia, människohandel och gamla outrätade frågetecken som blandas medelst hans trevliga svenska. Vi har lite Homeros och Grekland, lite förföljelser av romer, ganska mycket maffia som sagt, EU-politik och lyckligtvis den vitaste finnen i världen, Arto Söderstedt, som glimtar till ibland. Han skulle gärna få vara med mer om jag finge bestämma. Jag vet inte om jag är mest glad över att jag äntligen läst en bok eller för att boken var så bra. Både och, förmodligen.

Paul Hjelm ska skydda en kvinnlig EU-kommissionär eftersom hon kommer att lägga ett förslag som går stick i stäv med alla oljebolag i hela världen. Hon har alltså inte bara en goliat att fajtas med och hennes liv är hotat. Hjelm kontaktar till och med pensionären Nyberg, som nakenbadar i Grekland med sin Ludmila. Han gör ett intressant inhopp han med och jag tänker mig Magnus Samuelsson när jag läser om Gunnar Nyberg och då blir allt ännu mer komiskt. Det går helt enkelt inte att berätta om handlingen och jag antar att de som redan läst en del av Arne Dahl och gillar honom har hunnit läsa Blindbock före mig. Boken är bra helt enkelt. Dels för intrigen, dels för personerna och dels för det samhälle som Dahl försöker förklara och samtidigt kritisera. Hur kan vi komma tillrätta med oljekrisen? Varför växer rasistiska sammanslutningar? Det är ju skönlitteratur och sanningar bör tas med en nypa salt, men det väcker tankar tycker jag. Och slutet ger en jädra massa mersmak. Läs!

Barnmorskan i East End: en sann berättelse från 1950-talets London – Jennifer Worth

East End i London efter andra världskriget. Docklands. Hamnarbetarkvarter och familjer med mängder av barn. Inga preventivmedel. Prostitution, syfilis, våldsamma hallickar och enorm fattigdom. Miljön är inte så inbjudande, men Jennifer Worth berättar sin historia om hur hon under 20 år jobbat som barnmorska i bl a det här området. Jag är mycket fascinerad redan från första sidan.

Man får inte veta så värst mycket om själva författaren annat än att hon har lämnat en stor kärlekssorg bakom sig och engagerar sig i barnmorskeyrket under ledning av nunnorna i Nonnatus. Hon cyklar mycket. Jag skulle vilja ha en sån cykel. Det förekommer ofta förlossningsord som fundus, symfysen, preeklampsi och cervix.  I slutet av boken finns en ordlista. Hemförlossningarna är det vanligaste och det är under påvra förhållanden som kvinnorna förlöses. Jag tycker inte heller att författaren förskönar själva barnafödandet, men hon frossar inte heller i alla detaljer utan återger ganska odramatiskt hur barnmorskor jobbar.

Men vilka historier! Vi får träffa Conchita, som ska föda sitt 24:e barn och verkar ha ett harmoniskt och kärleksfullt förhållande med sin man Len. Inte ett ord engelska pratar hon. Mary från Irland som tvingats in i prostitution och blir gravid givetvis. 14 år! Mrs Jenkins som verkar galen och helt besatt av barnmorskornas jobb när det visar sig att alla hennes barn satts på fattighus och dött ett efter ett. Det är jobbig läsning, men samtidigt träffar man frejdiga kvinnor som trivs och lyckas upprätthålla ett värdigt liv, trots att det är fattigt.

Nunnelivet får man också veta lite mer om, men dessa nunnor är ganska speciella och inte alldeles fromma på heltid. Syster Evangeline är en trumpen, humorbefriad (tror man) och socialt obegåvad kvinna som visar sig ha enorma kvaliteter när hon väl rör sig bland sina patienter. Hon kan fisa och dra bajsskämt så att den mest förhärdade gamla sjöbuse drar på smilbanden – och därmed får hon kontakt med patienterna. Överhuvudtaget verkar de tycka att anala skämt är väldigt skojiga.

För mig blir den här boken väldigt gripande av en rad olika anledningar, men eftersom vi ska ha barn om några månader så blir allt i boken så nära mina egna tankar om barn och förlossningar. Man får lära sig så mycket också när man läser Barnmorskan i East End, som till exempel att engelska sjukan egentligen handlar om D-vitaminbrist och att det drabbade barn i engelska städer eftersom solljuset var begränsat pga av höga hus och smog. Att det fanns kondomer men ingen karl ville använda dem. Att det historiska dokument som 50-talets sönderbombade London vittnar om är ganska långt från det London vi är bekanta med idag. Av någon anledning tänker jag på Henrietta Lacks när jag läser. Det är hemskt och fattigt, men ändå varmt och kärleksfullt. 50-talet är en intressant tidsperiod eftersom årtiondet är så infekterat av andra världskriget. Ingen kom undan, liksom. Alla påverkades. Jag kommer att läsa mer av Jennifer Worth.

Aprils bokskörd

 

 

 

Pavlov’s Dogs – Nationella insatsstyrkan i varulvsform ska bekämpa zombieproblemet. Ganska lustig bok som inte får tas på stort allvar. Galen vetenskapsman och macho-jarheads i överflöd, men coolt med varulvar.

The Patient Z files – zombienoveller, ganska fina men inte jätteintressanta. Det skrivs så mycket som är rätt bra, tänker jag.

Kaninhjärta – Debutbok av Christin Ljungqvist som Tina gillade mycket mer än jag. Läs hennes recension i stället. Lite för mycket emo-Kentdiggande tonårsproblematik ur tvillingsynpunkt för min smak.

Pretty monsters: Fel grav och andra berättelser – av Kelly Link. Riktigt bra noveller, knasiga och knäppa och lite Liftarens Guide-humor som jag gillar. Och Tim Burton finns också med och influerar. Väldigt fina illustrationer.

The girl in the steel corset – Kady Cross. Inte så pjåkig YA som påminner om X-men. Lite kärlek och lite dubbelnaturer och en onda, mörk sida som ska stävjas hos huvudpersonen. Skulle gillas bättre av mitt tonårsjag.

Feed – Mira Grant Månadens bästa zombiebok som behandlar bloggarnas roll i en framtida apokalyps. Riktigt bra. Jag gav bara tre stjärnor på Goodreads men jag ska omedelbums gå in och ändra till fyra, känner jag. Blir en trilogi också.

Elva frågor av vikt

Jag har blivit utmanad av BokLiz och sådant ska man ju ta på allvar. 11 frågor – elva svar och skicka vidare elva nya frågor till elva bokbloggar.

1. Bästa boken du läst i år? Svårt att välja en  – men den senaste riktigt bra var Till offer åt Molok

2. Vilken ungdomsbok skulle du rekommendera till dem som inte läser så mycket ungdomsböcker? Jellicoe Road, alla gånger!

3. Vilken bok har klart överträffat dina förväntningar? Eftersom jag ofta har höga förväntningar på böcker så blir jag sällan positivt överraskad.

4. Vilken är den bästa filmatiseringen av en bok? Nyckeln till frihet

5. Vilken bokblogg läser du varje dag? Min egen och Swedish Zombie, svarar jag troget.

6. Om du läser facklitteratur, vilken inriktning på den gillar du bäst? Gillar ingen facklitteratur nästan, men en del fackböcker om pedagogik och neuropsykiatriska funktionshinder är intressant, trots att det inte låter så intressant.

7. Läser du nåt annat än böcker? Ja, mattidningar!

8. Besöker du biblioteket ofta? Eller vill du äga dina böcker? Jag tar alla chanser jag får att hylla Parkbibblan och går givetvis gärna dit och lånar. Jag måste inte äga mina böcker och köper oftast pocket.

9. Vilken är din favoritbilderbok? Kanske inte ett riktigt svar på frågan men om man säger Tintin och Lucky Luke och menar seriealbum, så är jag förtjust i just dem.

10. Vilka illustratörer gillar du? Jag tycker att Shaun Taun tecknar jätteroligt och fint. Helena Willis som illustrerar Lasse-Maja-böckerna är också härlig. Pija Lindenbaum med Gittan-böckerna är fantastisk.

11. Vilken bok ska du läsa härnäst och varför är det just den som står på tur? Ja det är nog någon snaskig zombiebok som jag har i plattan.  Jag har nog ett trettital på kö där.

Jag utmanar TinaO, Bokmalande, Swedish Zombie, ..och dagarna går, Lingonhjärta, (inte så) anonyma biblioholister, Boktradition, sen orkar jag inga fler.

Åsa Larsson måste få medalj

Jag vet inte var jag ska börja när jag ska skriva om den här boken. Egentligen ska man kanske inte skriva i affekt, men den är så bra så jag kan inte hejda mig. Till offer åt Molok.

Jag tycker att det finns två deckarförfattare i Sverige just nu som står långt över alla andra i genren och det är den här kvinnan och farbror Arne Dahl. Bokgalleriet skriver att Åsa Larsson bara blir bättre och bättre för varje bok och jag är böjd att hålla med. Jag har väntat på den här sedan Tills dess din vrede upphör kom och den tyckte jag var bäst då, men frågan är om hon inte toppar den.

Jag tror att det är karaktärerna som gör det. Rebecka Martinsson är en skadad och hård och mjuk kvinna på samma gång. Krister som tar en allt mer framträdande roll är godheten själv och Anna Maria Mella är vass och flerbarnsmammamjuk samtidigt. Jag gillar det där när karaktärerna är både och, både dåliga och bra, både svaga och starka. Så är ju vi människor. Carl von Post är ju ett gediget praktarsle, men han kanske är nödvändig för intrigen. Och den allra finaste karaktären av alla är hunden Vera, som ofta beter sig mer som en katt än som en hund, men som vakar över pojken Marcus när han inte har någon vuxen kvar.

Det är en parallellhandling i boken kan man säga, som utspelar sig under första världskriget och där man får förklaringen till vad som driver mördaren. I den delen av boken skildras också gruvsamhället Kiruna, arbetarsamhället och gruvdriftens herrar och slavar. Herrskap och tjänstefolk. Pigornas utsatthet gentemot disponenter och högdjur.

Ett annat tema är det som jag tycker Larsson beskriver allra bäst och det är det utanförskap i innanförskapet som Rebecka känner av. Hon har vuxit upp i Kurravaara, flyttat till Stockholm och tjänat pengar och sedan flyttat tillbaka. Man förändras av det, men det betyder inte att man inte vill hem.

Intrigen så. En kvinna med tvivelaktigt rykte blir mördad och Mella och Ståhlnacke ska utreda. Martinsson är med på ett hörn men utmanövreras av von Post, som vill göra karriär och synas i tidningar och teve. Den mördade kvinnans sonson har blivit vittne till mordet, men förtränger det minnet och leker att han är vildhund hemma hos polismannen Krister som tar hand om honom.

Boken slet sig och sprang till skogs” skriver Åsa Larsson i författarens tack. Vilken tur att den hittade hem igen.

Mars bokskörd

 

 

 

 

The Bone Lord – William D Cornwell lll (novell, jättesöt zombie som heter Curvis är huvudperson)

Blood Bound – Patricia Briggs (bättre än ettan Moon Called, riktigt spännande, börjar gilla Mercy skarpt.)

Changeless – Gail Carriger (Ooooh så trevligt. Fina 1800-talsdamer i barbarian werewolf Scotland. Uppföljare till Soulless)

Hollowland – Amanda Hocking (Njee, zombiefjortisbok. Inte kul.)

Udda verklighet – Nene Ormes (Jaa! Svensk urban fantasy! Mitt första recensionsex på Swedish Zombie)

Quarantined – Joe McKinney (Zombiebok i San Antonio. Behållningen var att jag varit just precis där)

Ashes – Ilsa J Bick (Jättebra YA. Tonårstjej med kärleksproblem och zombieproblem)

Plaguesville USA – Jim LaVigne (Njaa. Helt okej men många sidor i onödan)

Winds of change – Jason Brannon (En lång novell eller en kort roman om människor som förvandlas till saltstoder. Amerikanskt gudfruktig)

En kort liten rapport

Okej. Senaste boken Ashes av Ilsa J. Bick, som är ett så komiskt namn så jag kan fnissa ihjäl mig alldeles för mig själv – låter som nåt ur Allo ‘allo ‘emliga armén, är en ungdomsbok som är alldeles förjusande. Eller kanske mer hardcore än förtjusande, men jag blev väldans fascinerad av den boken. Det är kul att leta böcker och jag hittar nya intressanta prospekt på bokbloggar som FYA, Feuerzeug, Bokstävlarna och EnligtO. Goodreads är också ett superbra ställe om man vill hitta böcker som inte är utgivna i Sverige och där har jag börjat systematisera mitt läsande så det blir någon ordning på torpet. Angående plattan och dess förtjänster så har jag IDAG insett att det finns kindleböcker hos AMAZON som är gratis. Free of charge. Varför är det så? Jo, för att det är ofta det första en författare ger ut och antagligen ett smurtigt sätt att skapa en läsekrets. Sedan kan författaren komma med fler böcker och vips har vi en hype. Jag må vara dinosauriemässig på den punkten, men jag upptäckte det i detta nu och ser en värld av möjligheter. Genom Swedish Zombie har jag fått kontakt med en svärm av zombieböcker, vilket är skitkul. Det mest upplyftande var att få umgås med Jill i resident Evil igen. Det var inte igår kan jag säga.

Februaris bokskörd

Belinda Bauer – Blacklands

Kristina Ohlsson – Askungar

Alden Bell – The reapers are the angels

Jeff Sampson – Vesper

Hjort/Rosenfeldt – Det fördolda

Patricia Briggs – Moon called

Stuart MacBride – Cold granite

De bästa –  The reapers are the angels och Blacklands
Månadens kinderägg – Askungar
Den jag hade minst förväntningar på – Vesper
Den jag hade högst förväntningar på – Det fördolda
De trevligaste nya bekantskaperna – Stuart MacBride och Belinda Bauer
Den tuffaste kakan – Mercy i Moon called

Kristina Ohlsson – Askungar

Det är lustigt det här med böcker och läsning. Jag började med Kristina Ohlssons bok Askungar och tänkte efter hundra sidor njeee, gääsp, inte så kul. Så då blev det Temple i stället hela söndagen. Men av någon anledning återupptog jag Askungar igen dagen efter och jag liksom sögs in i boken och kunde inte lägga ned den. Eller jo, en kvinna måste ju arbeta, ta hand om sitt barn och sova, men förutom måstena så läste jag som en galning. Därför att det hände något.

Ohlsson började tangera mänskliga vidrigheter samtidigt som Alex, Peder och Fredrika trädde fram som rätt intressanta personer. Åtminstone Fredrika i allafall. Hon är inte polis utan kriminolog och till en början är de övriga irriterade på henne för att hon alltid vrider och vänder på allting, att hon inte är smidig med människor och att hon är en besserwisser. Hennes privatliv är smått eljest, vilket är skönt, tycker jag. Hon har ett trauma bakom sig och kan inte längre göra det hon egentligen helst av allt vill, dvs spela violin. Hon utför sitt jobb pliktskyldigt men utan engagemang till dess att hon börjar få fatt på trådar och ser samband. Då går hon i spinn och slutar tycka att arbetet är skit.

Storyn är återigen jobbig för en mor som jag. Barn försvinner, förtvivlade mammor hoppas och sjunker ned i avgrundssorg och jag tror att det var där som jag började läsa med vakna och intresserade ögon. Mäns våld mot kvinnor blir noga beskrivet och utrett och det finns nog få saker som gör mig så vansinnigt arg. Min läsning var stundtals rasande, stundtals livrädd och det är ju det som kännetecknar en bra bok, i min bok:)