God dag, Chefssnopp

Eva är 17 år och lever med Tourettes syndrom. Ofta är hon en glad tjej men andra gånger så kan hon bli galen på hennes Tourettes. I hennes familj är hon accepterad med eller utan Tourettes, medans i andra omgivningar kan det bli värre. När Evas pappa får sparken så förstörs balansen. Hon tänker försöka få ihop familjens ekonomi som förstördes när pappan förlorade jobbet. Så tillsammans med hennes farbror Bernie ska hon nu försöka fixa familjens ekonomi.

God dag, Chefssnopp är en film på tyska vilket för mig som är svensk och brukar titta på engelska filmer blir lite konstigt. Men  när man väl hade börjat titta så var det ingen skillnad på om man skulle ha sett den på engelska. Man inte tänker på det när filmen är igång.

Annonser

Du gör mig galen

silverlineDet tog bara två kvällar att se den här filmen Silver Linings Playbook – Du gör mig galen, i svensk översättning. Den är väldigt förvirrad och filmad ur Pats synvinkel – han som är sjukskriven (förmodar jag) lärare och som har avverkat 8 månader på en institution för psykiskt sjuka. Han är bipolär och reagerar väldigt känslomässigt på psykisk stress, vilket gör läraryrket smått olämpligt för honom. Man ser klara likheter mellan far (Robert De Niro – såå himla skicklig han är) och son (Bradley Cooper – skitbra han med), men fadern har aldrig blivit med diagnos. Det är riktigt jobbigt att se – man får en känsla av hur Pat känner när han håller på att tappa/tappar kontrollen.

Sedan kommer då Tiffany – Jennifer Lawence, som fick en Oscar för sin insats i den här filmen. Jo, hon är fantastisk hon med, men jag tycker Coopers insats är ännu starkare faktiskt. Själva handlingen är ganska oväsentlig, Pat vill försöka få tillbaka sin fru och Tiffany hjälper honom mot att Pat dansar med henne med sikte på en danstävling.

Jag tycker om den här filmen och om man har jobbat med psykiskt sjuka eller har någon i sin närhet, så blir det obehagligt verkligt på något sätt. Annars kan det vara lätt att avfärda karaktärerna som galningar, vilket de förvisso är, men det är ju människor med ganska stora svårigheter som är i fokus. De är jobbiga och kräver en stark omgivning och framförallt vård. Tvångstankar, paranoida drag och vanföreställningar kan inte gå bort av sig själv. Panikångest klingar ju av i allafall, men de andra är svårare. Se gärna filmen, den är bra.

The Snapper

thesnapperMen oj. Häromsistens var jag uppe i ottan med lille sonen och då råkade en riktig höjdarrulle vara på. the Snapper av Roddy Doyle. Om du har någon som helst form av humor så ska du se den eftersom kan verkligen kan skratta ihjäl sig åt den irländska familjen. Huvudstoryn är att dottern Sharon blir med barn och fadern visar sig vara en halvgammal gubbe. Ett olycksfall i arbetet, typ, men det är inte det som är grejen med filmen eller boken, utan det är replikskiftena och snacket. Sharons pappa Dessie är en dramatisk irländsk rejäl arbetare med välsmord käft och i irländsk tradition har de hur många barn som helst. Åtminstone jämfört med svenska familjers 1,8 barn. Det är ett enda strul alltihop, men kärleken och värmen finns där också. Men Sharon super sig full när hon är gravid och röker, vilket knappast skulle förekomma här. Hursomhelst – se den!

Åh nej – de brister ut i sång

Vi skulle se en film igårkväll som jag längtat efter. Sambon var mer skeptisk och jag bode ha begripit bättre eftersom jag vet att Les Miserables är en musikal, men jag tänkte att den i ursprunget var en bok så det borde ju gå bra. Men Russel Crowe brister ut i sång och Hugh Jackman svarar med sång och Anne Hathaway sjunger och gråter samtidigt. Det är helt outhärdligt – varför gjorde de så? Why? De förstör ju en jäkligt bra story.

Jag hade en nära-dödenupplevelse igår i det lokala lilla gymmet här hemma. Där finns det mesta man behöver och det frekventeras förmodligen av bra mycket starkare och längre personer än jag själv. Jag skulle köra lite bänkpress, men själva skivstängsstället var snäppet för högt ställt så jag nådde bara precis upp till stången. Jag var för svag/oteknisk/irriterad för att ställa om den i ett mer lättillgängligt läge och körde ändå, men det sista setets sista reps var dödliga och jag fick inte upp stången utan låg i brygga och flämtade med en stång tvärs över magen. Skulle aldrig ha hänt i syrrans vildmarksgym.

Searching for Sugarman

sugarmanSearching for Sugarman måste vara den mest omtalade dokumentären i Sverige sedan Michael Moores filmer var i ropet. Jag såg filmen om Sixto Rodriguez och det som jag allra mest slogs av var att jag hoppas att Malik Bendjelloul får göra spelfilm av sin dokumentär, som han vill. Sugarman himself och hans döttrar verkade så genomsympatiska och vanliga och det känns ändå bra att han uppmärksammas till slut.

Och vad gör vi mer här hemma en fredagkväll? Ser på familjefilm – och den är också ett tips faktiskt. Jag tror att både stora barn, små, halvvuxna och övermogna vuxna kan se filmen som heter Standing up och som är gjord efter en bok skriven av Brock Cole. Bokens titel är The Goats och syftar på huvudpersonerna som är i den yngre YA-åldern, glasögonprydda och därmed töntar. Det är så fånigt i film att den absolut största markören man har för att ange ”tönt” är att sätta på denne ett par stora uggleglasögon. I allafall – dessa barn är på kollo och blir strandsatta av de andra barnen på en ö och dessutom sliter mobbarungarna av huvudpersonernas kläder, för att ytterligare göra saken värre. Misären och förtvivlan är total, men den förvänds tack vare ungarnas uppfinningsrikedom och fantasi. Först är de mobboffer – sedan vänder de på steken och det gillar jag.

the goatsSå kan man skriva om att barn är grymma, men frågan är om inte de vuxna är än mer grymma som låter elakheterna ske. Nyss var det ju tal om att nollning sker på alpina gymnasier, med sexuell förnedring och hot om utfrysning, men det är ju de ansvariga vuxna som blundar som är de riktiga bovarna. Man kan inte förutsätta att alla är snälla mot alla. Jag skulle vilja läsa boken – den är nog riktigt bra och det var längesen jag läste en YA. Längesen jag läste en bok över huvud taget.

Berättelsen om Pi

piYann Martels bok som kom 2004, Life of Pi, är en säregen historia som jag gillade då. Pi och tigern Richard Parker försöker samexistera på en livbåt och boken är ju alltid mer detaljerad men jag tycker Ang Lee lyckas bra med filmen som jag såg för någon vecka sedan. Det jag funderade över när jag läste var hur det här skulle te sig filmiskt och jag kan bara tänka mig vilka olika dataanimeringar som är gjorda för att få Richard Parker sådär mordisk.

Han är ju inte en Disneytiger direkt och Pi har problem med honom och med att verkligen hitta en plats i tillvaron. han kan ju liksom inte hänga med tigern utan får montera nån slags getaway som släpas efter båten. Det är lite Cast Away-känsla här också, men den känsla som ligger över filmen är det drömska, flummiga som gör att man inte riktigt vet om det händer eller om det är Pi som hallucinerar av näringsbrist och förtvivlan.

Filmen är väldigt vacker, både till innehåll och foto, och Ang Lee fick en Oscar för regi, plus att filmen fick tre statyetter till, i konkurrens med Lincoln och les Misérables och allt vad det var. Jag vill verkligen se Les Misérables eftersom den boken är så storslagen och härlig. Och Lincoln. Och Argo och även den här Du gör mig galen (Silver linings playbook) som Jennifer Lawrence är med i. Hon var ju jättebra som Katniss, den tjejen och hon fick pris för Bästa kvinnliga biroll med Silver linings.

Så, om du kan stå ut med lite flummighet, där inga absoluta sanningar serveras så är Berättelsen om Pi en film för dig. Man ska nog se den på bio, där gör den sig bäst.

Flight

Läs inte om du är känslig för spoilers. Vilken trailer som helst avslöjar mer än jag, men ändå.

flightRobert Zemeckis ligger bakom filmer som Forrest Gump, Cast Away och Tillbaka till framtiden bl a och han är känd för sina specialeffekter har jag förstått. När jag kollar Imdb ser jag att han har Spielberg i ryggen och då är det ju inte så konstigt heller att Tom Hanks ofta är med och bär upp hans filmer. I Flight som jag såg igår, är det istället Denzel Washington som bär filmen med den äran. Han har fått en Oscarsnominering för sin insats och han är riktigt bra som den väldigt kompetente och väldigt alkoholiserade piloten Whip Whitaker.

Jag kan ju avslöja att filmen inleds med en flygkrasch, och Denzel räddar upp situationen trots att han har både kokain och sprit i kroppen. Utredningen som följer visar på att han styrt skutan under the influence, men ingen expert kan ha invändningar mot hans hantering av flygplanet. 102 människor finns ombord, sex personer dör. Det är förutsättningarna och sedan kommer själva filmen och den handlar egentligen inte alls om en flygkrasch, utan den handlar om alkoholism och hur spriten förstör familjer och liv. Det finns en liten parallell i filmen, som tar tag i drogdelen av det hela, men fokus är på alkoholen. Så om du tror att du ska få se action så biter du dig själv i foten – det här är ett drama med duktiga skådisar som redan nämnda Denzel, men även min favorit Don Cheadle. John Goodman poppar upp som drogdistribuerande lustigkurre, men jag fattar inte riktigt varför han finns med i filmen. Han känns omotiverad. Absolut ett tips – men mer tjejfilm än vad omslaget ger sken av.

Skyfall

judi denchDet finns filmer som jag undviker och i vanliga fall hör James Bond till dem i min värld. Men just nu är min värld så väldigt eljest, så jag såg den här jäkla Skyfall i allafall. Daniel Craig är väl helt okej, men behållningen är Judi Dench som M. Hon är helt stenhård och beviljar, utan att blinka, att en annan agent skjuter Bond i en fistfight på ett tåg. Eller egentligen ska väl agenten inte skjuta Bond, men det är väl inte helt lätt att pricka.

Jag vill bli som Judi Dench och jag kan göra vågen för alla äldre kvinnor som fortfarande kan hävda sig på filmduken. Ola Rapace spelar den han slåss med, men jag tror inte Ola har en enda replik i hela filmen. De kör cross på hustak och har sig – jätteroligt och häftigt och spektakulärt och faktiskt väldigt trist, tycker jag. Och så är ju Xavier Bardem med och han är en grym skådespelare och så obehaglig på något vis. Säkert kommer det från No Country for Old Men, där han inte är en mysfarbror direkt.

The Hobbit – med spoilers och allt

Läs inte texten om du inte vill veta något om filmen!

the hobMartin Freeman är en bra skådespelare och jag minns honom främst i Liftarens Guide och Love Actually, där han på olika vis gör roller som är udda och tokiga. Nu är han Bilbo och vi får träffa Frodo och Gandalf igen, vilket är helt underbart. Annars gillar jag mest Ian McKellen som Gandalf när han säger till Bilbo (och Frodo också) på ett väsande, trollkarlsaktigt sätt ”You will never be the same”.

Det är samma musik och samma vyer som i Sagan om ringen-filmerna och de karaktärer som finns i trilogin spelas av samma skådespelare i the Hobbit. Cate Blanchett är Galadriel etc och trots att det bara är korta små biroller så känns det ändå bättre när det är samma folk som är med. Jag ogillar förändringar, har jag märkt. Och Gollum är ju bara bäst och jag gillar Bilbos coola sätt att hantera honom. På det hela taget är Bilbo en mycket roligare och tryggare karaktär än vad Frodo är. Frodo är lite för mycket uppspärrat förskräckt för min smak, och Sam får alltid rycka in och ordna biffen när det kärvar till sig.

Gandalfs trollkarlskompisar – Radagast den brune och Saruman får lite utrymme och det är som om man känner på sig att Saruman kommer att bli ond och förfärlig. Jag vet inte var Radagast tar vägen – jag läste Bilbo för väldans längesen och ska jag vara ärlig så minns jag inte någon Radagast överhuvudtaget. Men han är en djurälskande, världsfrånvänd trollkarl som, enligt Saruman, smakat lite för mycket på de där konstiga svamparna som man bör vara försiktig med.

Filmen är 2 timmar och 49 minuter lång. Trots att jag älskar Peter Jacksons Tolkien-filmatiseringar så är det långt och man får träsmak och problem med cirkulationen när man sitter så länge. Men egentligen spelar det ingen roll – alla ni som tycker om Sagan om ringen kommer att mysa framför The Hobbit. Se till att du sitter bekvämt, har mycket tid och gärna något att dricka eftersom det är spännande, ibland gastkramande och stundtals småputtrigt. Och var noga med att välja sällskap – det är ingen vits att släpa med någon oentusiast. Då är det bättre att gå och se den själv!

Ett filmtips – Intouchables

intÅterigen på uppmaning ser jag en film som jag gillar och det är den franska filmen Intouchables – En oväntad vänskap på svenska. Francois Cluzet som spelar den förlamade rike mannen är väldigt lik Dustin Hoffman, så det är kanske därför jag tänker på Rain Man och sedan handlar ju filmen om en funktionshindrad, så det spär på liknelsen ytterligare. Fransk film – oui? Jag är inte särkilt orienterad i fransk film, trots att den franska filmtraditionen icke är att förakta, men Intouchables är ganska universell, som jag tror att feel good-filmer är.

Den mycket vackre svarta mannen, som spelas av Omar Sy, kommer från förorten och ska vara personlig assistent åt Philippe, den rörelsehindrade, och en oväntad och väldigt varm och fin vänskap tar vid. Jag tycker att jag är king på franska, men inser att jag skulle inte ha fattat nästan någonting om jag inte haft text. Man anar lite rasmotsättningar och hierarkier, men inte så jättetydligt utan filmen bygger mest på mys- och trevlighetsfaktorn.