Rid i Jorm

Annonser

Momentum

Jag har fått ett nytt ord på hjärnan och det ordet är momentum. Det verkar som om hela sportkommentatorvärlden har fått pippi på att använda det ordet så här i hockeyfinaltider och min nya kompis Affe (med den flammande mössan) har gått an om det ordet till och från i sex dagar nu. Jag och min crew har varit i Norge och fiskat och då hinner man dryfta en hel del under dagarna på havet. Så vi landade vid momentum. Som jag har fattat det betyder det att man har flow och att situationen gör att allt blir rätt och att man har kraften med sig. Utan vidare tankevurpor kan det överföras till torskfiske. Om fisken hugger när man har linan rätt ned och har påbörjat en uppåtgående rörelse så får man momentum och vevar glatt fisken i hamn. Om man har snedlina och ingen feeling så blir resultatet det motsatta, kraften verkar kontraproduktivt och fisken släpper från kroken.

När vi fiskar har jag fått det mindre smickrande tillmälet ryck-och-knyck-Lindis, vilket jag inte själv instämmer i. De påstår att jag inte har något momentum, med andra ord. Jag håller inte med.

För första gången i livet har jag dragit på mig en illvillig förkylning som slagit sig på stämbanden. Jag kan inte prata. Lugnt och skönt, säger sambon. Orättvist och handikappande, tycker jag. Jag har kommit på ett antal sätt att påkalla uppmärksamhet. Petningar funkar om samtalsobjektet är i absolut närhet. Handklapp vid fem meters avstånd eller längre och om det är ännu längre än så måste jag veva med armarna i en slags hip-hop-hooray-gest som känns lite nittiotal. Jag viskar när jag pratar med folk och nio gånger av tio viskar människor tillbaka. Även min lilla systerdotter. Idag viskade hon till mig:

– Ska vi ta den här brädan och skjuta en älg?

– Jaa, det gör vi, viskade jag tillbaka.

Så vi smög bakom lagårn och sköt en på låtsas.

And the Raven, never flitting, still is sitting, still is sitting

Fågelskådare är ett intensivt släkte. Väldigt hängivna individer som häckar runt Hornborgarsjön när tranorna kommer och har en tendens att hals över huvud kasta sig i närmsta fordon och bege sig till Långtbortistan om de får korn på en tvärstrimmig klippsnäppa eller en gråtandad kindgås. Min morbror är en representant för detta släkte och jag har fått förmånen att studera honom på nära håll. När vi åker i karavan till Norge och fiskar är det bäst att inte ligga för nära bakom. Han kan pallnita närsomhelst oavsett trafiktryck och slita fram kikaren när han ser något intressant flygfä eller en roadkill, som han sedan har lektion om vid nästa rastplats (trots att vi andra fikar). Högtidsstunden för honom är när han lyckas sikta en tretåig mås och han tjoar, fotar och ramlar nästan i sjön om vartannat, trots att vi andra normala individer tocktocktockar som Idefix.

Nu när jag läser Korparna så skildrar Bannerhed naturen utifrån fågelskådarperspektiv. Jag kan ju inte skriva fågelperspektiv – då har vi total förvirring – men jag skulle gärna vilja. Han återger detaljer om krickor, rördrommar, gulärlor och näktergalar och jag rycks med och känner igen ganska mycket. Jag förstår fascinationen, även om jag inte kan dela den till fullo, men han är så duktig Bannerhed när han skildrar skogen och himlen och sjöarna utifrån fåglar. Det blir ödesmättat och väldigt vackert. Korparna hotar med död och olycka när de tyst kommer flygande och i folktron var ju korparna en olyckans budbärare. Jag kan förstå det – de är svarta och stora och äter as. Men det är en väldigt vacker fågel som jag brukar mata med skräplake när jag fiskar röding i fjälls.

På det stora hela är kråkfåglar (kajor, kråkor, korpar och skator) ganska roliga. Jag hade en stor uppgörelse med ett gäng kajor för många år sedan. De hade bestämt att de skulle bygga bo i min skorsten, men jag var inte lika övertygad. Skorstenen hade tre ventilationskanaler och kajorna tyckte att det var perfekt, varmt och skönt och skyddat. Jag vaknade vid halvfyrasnåret av att det kraxade och skrapade i murstocken, varpå jag yrvaket begav mig ut och skällde. Det var inte en ett hållbart utvecklingsalternativ, med störd nattsömn och svajiga nerver som följd, så det slutade med ett hönsnät fastsatt med spännband över skorstenen. Invadörerna var där i flera nätter och skakade detta galler, men de fick ge sig. 1-0 till mig.

Mammas gamla kisse Månsson hade ”a thing” med skator. Eller de hade det med honom. Han kunde ligga och sova ute och skatorna var som tokiga, dök mot honom och skränade. Till slut fick han nog – begav sig in i skogen – kom tillbaka med en ihjälbiten skatunge, la sig i gräset och blickade strängt mot skatavdelningen. Han var hardcore den katten.

2012 – det är en film va?

Men gud va svårt att summera detta då. Lasse Brandeby är död, men han kan fortfarande poppa upp i skallen som intensiv pilritande Kurt Olsson. Det var en kall och rätt snörik vinter. En hel del skoteråkning och slalomåkning och en alldeles förfärligt trevlig fiskeresa till Grönfjäll med isfiske på Gottern, där jag landade mitt livs första harr. En skräpfisk tycker lappen, men jag tycker den är fin jag.

Jag lyckades slutföra en kurs som innebar en hel del jobb och började träna ganska ordentligt i april. Så ordentligt så jag fick en muskelbristning i baksida lår, men det gick över. Sedan drog fotbollen igång för M och hennes kompanjoner och vi fick spela många matcher, dra många lärdomar både tjejerna och vi tränare. Jag insåg att jag får passa mig för att inte bli idiotisk fotbollsmorsa som skriker på domaren. Jag har en ganska stor tävlingsdjävul i kroppen som jag måste se upp med.

Min gamla mormor gick bort. Det är märkligt med sorg, den kan poppa upp när man som minst anar det. En människa som funnits jämt, som Skalle-Per, lämnar avtryck. Nu under julen har jag tänkt på henne jättemycket. Hon älskade tomtar och hade en guldig och tomtig jul, med mycket choklad och gravlax från Näske. Hon har alltid sagt att hon inte ska bli äldre än nitti och det blev hon inte heller.

Norgefisket tog vid på påsken. Inte världens bästa fångstvecka, men alltid lika välgörande för kropp och själ. Jag tog inga rekord i år, men det kanske inte handlar om det alls. Det handlar nog om att hitta ro, fokusera på drivankare och djup. Diskutera tidvattnet och vindriktning, hur strömmarna blir och hur man ska få till optimala drifter över djupkanter. Vi trollade efter hälleflundra och fick några, men brorsan sumpade en riktig HD. Trolling är inte min väska – jag fryser bara.

Skjutning för jägarexamen tog upp en del av min tid. Hagelprovet är klart, men älgbanan tar jag nästa år. Det hade jag nytta av när vi skulle skjuta lerduvor med eleverna. Det förväntas inte av en fröken att hon ska kunna skjuta någotsånär.

Bästa boken jag läst i år tror jag nog är Jellicoe Road. Jag har läst en hel del men den gjorde nog starkast intryck på mig.

Jag och Anneli var i fjällen och red på nordlandshästar i tre dagar. Verkligen något jag rekommenderar. En naturupplevelse utöver det vanliga och jag uppnådde min harmoniska peak de dagarna i juni.

Sommaren var härlig och flotten gjorde sitt till. Det var som att ha en altan på vattnet – helt underbart. Man kan kombinera grillfester med fiske och bad, alldeles vanvettigt praktiskt.

Jag har ridit lite olika hästar och kommer närmare än någonsin att skaffa en egen. Efter 37 år borde det vara dags. För första gången på länge red jag en ridhäst och vilken skillnad det är jämfört med travhästar. Allt går mycket långsammare och mjukare. Jag är inte van att hästen blir trött i kroppen före mig. Men en travare är alltid en travare och jag älskar deras go och arbetsvilja.

Hmm – jo en fiskeresa till! Till Vojmån och då provade jag flugfiske för första gången. Flugfiske är intressant eftersom det verkar vara något som folk går upp i helt. Jag förstår dem, det är oerhört spännande och tyst. Riktiga flugfiskare spanar in omgivningen och vilka sländor som kläcks just då, sedan binder de flugor efter det. På plats. De kan också prata passionerat om fisket på ett väldigt religiöst och poetiskt sätt. Hans Lidman har gjort litteratur av det här och det kan bli sommarläsning av hans böcker tror jag. Titlar som Min bäck, min å och Det nappar i Svartån vittnar om att det inte bara handlar om att landa storgrisar.

Vi startade en bokcirkel, jag och några vänner. Vi sökte med ljus och lykta efter någon som inte var lärare eftersom vi fyra är det och vi har så lätt att snöa in på jobbsnack. Vi har läst Igelkottens elegans, En dag, Frihet och nu är det Bannerheds Korparna som står på tur. Dörren är öppen för dig om du gillar att läsa och INTE är lärare.

Jag började skriva på min lilla blogg här. Lyssnar på Amy.
Sedan blev det granar och vanligt jobb och höstdvala. Och en liten krasch. Cupcakebakande och lite julstök. Nyårsafton blev en stillsam sådan. Snodde ihop en liten valnötsbrödsbruschetta med serranoskinka och mozzarella till förrätt, sedan plankstek med oxfilé och kantarellsås. Planksteken var inte min skapelse – men en jättesuperprick över det i som en gång var 2011.

Gott Nytt ÅR!