Livet efter GRRM

…. blev en fin bok som heter Livet efter dig av Jojo Moyes. Det visade sig vara en bra bok att bryta av med och jag fick låna den av Anneli mitt under en tvådagars ridtur i Dalarna. Böcker kanske bara kommer till en, när de är mogna? Kan det vara så?

Någon vecka senare, på en bokhandel i Östersund, hittade jag fortsättningen på Djävulen bär Prada, fortsättningen på Grishams A time to kill, sista Sookie-boken, samt farbror Arnes Sista paret ut och dessutom en intressant fransos, Izmet tror jag han heter, som skrivit en serie mordgåtor som lät trevliga. Oooo input, thankyou gawd! Jag köpte ingen (!) men har nu en mental stash att luta mig mot in time of literary despair. Och vad händer när jag kommer hem? Jag försvinner in i Kings 11/22/63 som stått och mognat ett halvår i bokhyllan. Friden är återställd.

Pocketpriser som förbryllar

Nu beställer jag de två sista Game of Throneserna och varför kostar den ena 50 kronor och den andra 51 kronor?

Varför har dessa böcker så corniga titlar? Svärdets makt och Drakarnas dans och så?

Varför har jag tappat löparlustan? Helt plötsligt är den väck! Hittelön erbjudes!

 

Vitsen med att vara sjuk

Magsjuka kan tyckas vara det mest vidriga en människa kan utsättas för, åtminstone med i-landsproblemsmått mätt. Jag och dottern har legat däckade sedan natten till måndag. Nu tisdag har energin återvänt with a vengeance och jag är så driftig och effektiv så det saknas ord. Så då har jag funderat på det där med att vara sjuk, alltså så sjuk att man måste ligga ned en hel dag (eller flera). Inte småförkyld eller lite hängig utan spysjuk. Detta har jag kommit fram till:

1. Jag är så tacksam nu när jag fått tillbaka min energi. Hela jag osar tacksamhet och det är tydligen bra för självkänslan att känna så. Mia Törnblom säger ju att man ska säga tacksamma saker varje kväll. Det brukar inte jag göra, men idag gör jag det i kvadrat.

2. Det är så skönt att vara frisk! Trots att jag har ett litet obehagsmummel i magen så kan jag äta och behålla det. Igår kändes varje steg som en kraftansträngning, men idag matar jag på utan eftertanke.

3. Jag kan tänka igen! Framåt, liksom. Jag ska ju åka iväg och fiska över påsken och nu kan jag börja fundera på vad jag ska packa ner.

4. Jag är inte oumbärlig! Familjen klarar sig fint, trots att jag legat klubbad ett dygn.

5. Jag har världens bästa sambo och barn. Det visste jag ju redan innan, men det slår mig omigen.

Margot Wallström

och Jan Scherman har i DN skrivit en sammanställning om de vanligaste myterna kring invandring och hur det egentligen ligger till. Detta har jag velat haft i ryggen länge, både i jobbet (är lärare) och i livet. Jag vet inte hur många gånger jag har hört att ”de kommer hit och tar jobb från oss” och när man då lyfter näsan över sin egen svennebananhemmaplan så ser man att ja, vilka jobb tar ”dom”? Det enormt åtråvärda städarjobbet, spärrvaktsjobbet eller pizzabagarjobbet. Tänk att jag levt ett helt liv och drömt om att få baka pizza till folk tolv 24-7 (om det ens räcker).

En annan grej verkar vara att invandrare helst inte ska få tjäna pengar. De ska helst inte få köpa dyra saker, därför då är det våra skattepengar som går åt till det, antar man. Det viktigaste man har när man är ensam i ett främmande land är kontakten med sin familj. När allt är nytt och främmande och ganska obegripligt så är länken hem det enda trygga man har. Klart som fan att man ser till att ha en telefon. Irriterande många människor i Sverige tycker på fullaste allvar att invandrarna inte ska äga någonting, de har liksom inte rätt till det. Men vi vet inte vad de har med sig, hur de har levt innan, om de har lyckats spara pengar eller kommer från ett relativt schysst materiellt tillstånd. Vi har en idé om att alla invandrare kommer från kåkstäder med stampat jordgolv och har de pengar ska dom då inte komma hit, därför de behöver de inte hjälp. Det är en så kallad myt.

Margot Wallström berättade om Jerzy Einhorn och hur han i sin ungdom såg fascister och nazister tåga på gator och hur han och hans vänner tänkte att nä, det där är nog ingen fara, det är för sinnessjukt för att få fäste. Några år senare var han ensam kvar, resten hade blivit mördade av nazisterna. Vi gör samma sak idag – nä, SD är inte så farliga, de vill ju liksom inte mörda folk (trots att SD-politiker går på stan med järnrör) men vinner de tillräckligt mycket mark har vi ingen aning om vad det kan leda till.

Jag lyssnade på Soran Ismails sommarprogram häromveckan och han om någon kan beskriva flykt och invandring på ett osentimentalt gripande sätt. Han pratade om att ”invandrare måste vilja passa in”. Hans föräldrar är kurder och politiska flyktingar. De har bott i Sverige i 30 år (tror jag), är sociala, jobbar och är utåtriktade, men de har inget umgänge alls med svenskar. Det beror inte på att de inte vill, men det är inte lätt att ”komma in” och få social acceptans hos det breda folkskiktet. Han pratade också om svenska flaggan som symbol. Den har blivit stulen av olika rasistiska grupperingar och av den anledningen kan den uppfattas som stötande, men det är enbart när skinheads i bomberjackor går i kolonn och pratar om fosterlandet och sighajlar. Är det småbarn som går i kolonn och sjunger du ska inte tro på väg till skolavslutningen så får man inte samma vibbar och Soran Ismail säger att vi måste återta flaggan som nånting fint och bra. Vi kan inte bli ängsligt politiskt korrekta och förbjuda skolavslutningar i kyrkor. Det är helt fel väg att gå.

Problematiska texter i bra låtar

När jag tränar har jag nästan alltid musik i öronen. I fjol var det en del uppståndelse kring Blurred lines – Robin Thickes låt som är en jättebra träningslåt, men det var mest mot videon som jag förstod. Jag kommer på mig att sjunga med och märker att texten är väldigt skum, eller mer än så. Sjuk. Det är svårt det här, jag vill inte få moralpanik som folk fick när Elvis kom och som har fortsatt på samma sätt när en äldre generation ska möta en ny musikstil, ny elektronik eller nytt överhuvudtaget. Men alltså: ”I’ll give you something big to tear your ass in two”??? Det går ju inte att misstolka. Så likaväl som det propageras för att utesluta socker – det är inte nyttigt – ska man då propsa på att undvika musik med idiotiska texter?

Det finns ju idioti på olika plan – Faster – harder – Scooter, men den nivån känns harmlös, om än puckad. Jag började tänka på det när Lady Gaga kom med Do what you want with my body. Så kan det ju vara. Men då rapporteras det om brutala gängvåldtäkter i Indien, såväl som här hemma i Sverige. Då känns Gagas låt (jag älskar Lady Gaga) tämligen unken. Och när småtjejer sjunger med i bilen på den refrängen med ljusa flickstämmor, känns det långt ifrån okej.

Jag minns av Yohio var inne på det här i något sammanhang. Han tycker att artister borde ta större ansvar för vad de skriver, med tanke på vilka som lyssnar. Och likväl som många låtar med ordet flygplan blev reviderade efter 11/9, så borde man sanera i andra låtar med.

Att vara en god människa och lite annat

.. är egentligen inte så svårt, kan man tycka. Tycker jag. I min kärleksbok Doctor Sleep kommer huvudpersonen Danny till ett nytt ställe, säkert ställe nummer 36 eller 44 i hans kringflackande liv, och där möter han Billy som hälsar vänligt, trots att Dan ser rätt sjavig ut. Billy hjälper också till så att Dan kan söka jobb. I förlängningen av detta blir han nykter och hittar ett meningsfullt jobb. Bemötande är ALLT.

Jag har också upptäckt att man kan göra direktbetalningar när man köper böcker på Adlibris nuförtiden. Sent kanske, men skitbra.

Noterar också att jag nu – 9/1 hunnit läsa lika många böcker som ifjol. Deux!

Hmm, det börjar bli lite Harry Potter och Voldemort över Doctor Sleep. Får se var det tar vägen.

Lindas saffransbiscotti

Jag utgick från Leilas recept i Piece of cake och ett recept på saffranssnittar ur tidningen Hembakat, som är en favetidning. Jag vet då inte riktigt om man kan kalla receptet för sitt eget, men jag har lagt till rom och det lyfter smaken. Saffranet gifter sig i ett inferno av sockerbetsdestillat. Mjölmängd och äggantal är decimerat, samt att jag, för att verka lite märkvärdig, lagt till rörsocker. SÅ:

IMG_0615

100 g smör

3,5 dl mjöl

1 dl socker

0,5 dl rörsocker

2 dl skållade mandlar (ta mindre mängd om du inte är en mandelfantom)

1 tsk bakpulver

2 paket saffran

2 matskedar rom

1 ägg

Sätt ugnen på 175 grader. Häll saffran i rombadet och OM du vill, lägg i lite russin som också får bada. (Blev gott, men russinhatarna är många, särskilt hemma hos mig). Skålla mandeln och smält smöret försiktigt. Blanda de torra ingredienserna med mandeln, som du hackat grovt. Häll romsaffranblandningen i smöret och ta sedan lite smör från kastrullen för att skölja ur allt saffran. Häll smöret sedan över mjölblandningen och knäck i ägget. Blanda ihop och forma tre längder som du gräddar i 25 minuter på 175 grader. Stäng av ugnen. Skär längderna på snedden och låt dem sedan torka i ugnen på eftervärme, vilket är en win-win, då vi sparar lite energi samtidigt som biscottina får önskad knaprighet. Jag har låtit dem stå inne i typ 20 minuter.

Alternativ ett – med russin, som jag gav bort och jag tycker mig ana att det var poppis.

Alternativ två – med pekannötter eftersom mandel inte fanns att tillgå just då. Helt okej det med.

En alldeles egen liten källarzombie

Jag tror nog att vi har en zombie i källaren. Högst rationellt tänkt, jag vet. När det blåser kan det ju låta i ett hus, ett hasande läte blandat med en liten duns och ventilationen kan väsa lite och frysskåpet har en tendens att kvida till ibland. Då brukar jag tänka att det är nog en zombie och intar en Lara Croft-stance och bereder mig på fight. Det där med headshots är ju gamla nyheter men jag har ingen six-shooter (ingen hagelbössa heller även fast det ser jäkligt hardcore ut med pumphagel) inom räckhåll så jag kanske måste se till att ha åtminstone ett baseballträ om det blir tajt. I The Walking Dead kör dom ju med kniv oftast, men jag tycker det verkar söligt och den kan ju fastna i zombieskallen.

I pannrummet har vi lysrör med en sensor, så ljuset tänds när man går in där. Det känns vanligtvis väldigt välkomnande och trevligt, men ibland lyser det utan att jag, mig veterligen, har varit i närheten. Är det zombien? Eller vem är det? Kan det vara så att jag har passerat utrymmet utan att notera det?

Jag är nog en hacker ändå

Datorer har ett system som är sammankopplat med internet i många fall. Jag fattar sällan hur det hänger ihop utan vilar lugn i vissheten att det gör det och att ”nån” brukar kunna hjälpa mig om jag stöter på patrull i datorrelaterade problem. Vanligtvis blir jag vansinnig om något inte fungerar men jag tror jag har lärt mig åtminstone en liten sak. Ibland kan jag själv. Det var i våras när jag skulle söka lärarlegitimation, som det av någon anledning inte gick att skicka iväg allt som jag laddat upp. Behörigheter och filer och tjafs. Jag googlade och fann att man kunde använda en annan webbläsare för att kringgå problemet och saken var biff. Ingen biggie, men ändå. Ett myrsteg mot en mer kompetent datorhantering.

Så nu. Försäkringskassan, denna vedervärdiga instans som man måste kommunicera med nu i tider av barnledighet. BankID:t slutade funka hips vips. Jaha. Svordomar i kvadrat. Besinning. Vad står det där? Öppna kompabilitetsvyn under inställningar och lägg till fk som sida. Jag har sällan eller helt enkelt aldrig funderat över eller varit i kontakt med kompabilitetsvyn. Men jag vågade mig dit, gjorde tillägget och voilà, det fungerade. Lyckan var inte i relation till arbetsinsatsen, men jag dansade en liten jigg inombords. Segern var min.

Har även noterat ett till ålderstecken. Efter morgonens löprunda gjorde jag misstaget att lägga ifrån mig glasögonen och var då sedan tvungen att sätta in linserna för att kunna leta efter brillorna. Då är man ingen rosig griskulting längre.

Att kunna sy

Jag tycker att jag kan ganska mycket, men något som jag är helt ointresserad av och okunnig i är sömnad. Jag försökte sy när jag var liten men morsans gamla Pfaff samarbetade inte och det blev alltid alldeles korvigt under sömmen. Jag hade storslagna planer men det sket sig nästan alltid, så det där pysslandet la jag åt sidan och har sällan ägnat det någon mer tanke. Förrän nu. En väldigt vänlig granne har sytt en kjol till min kökslampa och det är kanske enkelt för många men för mig är det väldigt märkvärdigt. Det allra bästa är att jag tycker att mitt kök börjar bli lite mysigt, bara för den där lampan.

Osökt kommer jag in på inredning och pyssel. En god vän har nyss flyttat till ett nytt hus. Hon är skitduktig på att sy hon med och gör grymma OS-mössor. Så därför har jag tänkt på fönsterlampor. Det är ju jättefint med hängande smålampor i fönstren, men det innebär ju att man ska fatta vad som ska köpas, förutom själva lampan i sig. Det saknas alltid honor eller hanar eller sockerbitar! Min filosofi hittills har varit att köpa färdigsydda gardiner och lampa på fot, för då är det bara att hänga upp skiten och skarva sig fram till närmsta kontakt och saken är biff. Jag får försöka leva vidare helt enkelt.

Tidigare äldre inlägg