Små köttbullar som svettas

ponnytravJag vill skyndsamt slå ett slag för ponnytrav. Det känns ungefär som Nils Karlsson Pyssling –  de små rultiga shetlandsponnyerna travar/galopperar struttar förbi till publikens jubel, på en travbana som är dimensionerad för mycket större varelser. En ponny som jag specialstuderade igår hade orakade knän och hasor och han såg ut som en lite för stor pudel. Ett varv i ponnytrav tar tid och det är så roligt att lyssna på de unga kuskarna när de driver på och tjoar. Vilka hjältar.

Annonser

Taaramtaarammtaaraamm!!!

Summering, summering… Jag skrev kaxigt på Goodreads att jag skulle läsa 100 böcker, men det blev bara 52. Jag började stenhårt med permutedböcker från Swedish Zombie, men insåg att jag måste blanda med annat, annars dödar jag lässuget helt.

Årets bästa biografi: Svårt, svårt… Jag gillar Steve Jobs-boken skarpt, samtidigt boken om Henrietta Lacks var suverän, Ozzy Osbourne har sina poänger också, och Barnmorskan i East End var grym. Det nya är väl kanske helt enkelt att jag läst en del biografier under året och blivit väldigt förtjust i de allra flesta av dem. Det tar jag med mig in i 2013.

Årets bästa svenska: Känns som om jag förråder mitt eget land, men det var få svenska böcker som jag tyckte om under året. De bästa var nog Åsa Larssons och Arne Dahls senaste, men jag upptäckte inget nytt! Jag vill upptäcka nytt!

Årets upp som en sol – ned som en pannkaka: Jag gillade verkligen Belinda Bauers Blacklands, men blev riktigt besviken på uppföljaren Darkside. Många skriver hyllningar till trean Finders Keepers, men jag tänker faktiskt inte läsa den.

Årets bästa zombie: World War Z – a history of the zombie war. Den är så mycket bättre än allt annat som skrivits i genren, så där kan jag liksom inte komma på något annat. Men jag har ännu inte läst Varma Kroppar (förlåt Jonny) trots att jag förstår, med hela min intellektuella kapacitet, att jag borde.

Årets bästa bok: Jag tycker att det står mellan Water for Elephants och Boktjuven och mycket beror på miljöerna där, med depressionens USA och Andra världskriget. Jag har en fantastisk elev som berättade väldigt ingående om Englands, Tysklands och USAs flygflotta, de strategier länderna hade i luften, de tekniska landvinningar som gjordes och de mest framgångsrika stridsflygsmodellerna. Jag lyssnade med tindrande ögon likt ett barn på julafton. The Help var också en ljuvlig bok, med sydstats-USA som fond. För att inte tala om World War Z som kommer som film – yey!!! Men okej – vinnaren ääär: Boktjuven! Den har jag burit med mig hela året och jag tänker fortfarande på Liesel ibland.

Tips till dig som tänker forcera en snötäckt åker till häst

Kolla snödjupet först! ”Min” kuse (en inte alltför vass, men ändock charmig kniv i den berömda lådan) ville ta en alternativ väg, alltså på sidan av det skoterspår jag försökte följa, och det slutade med att han sjönk ned till bogen. Han försökte kämpa, men till slut tittade han bak på mig och blicken sa – ”Seriöst, wide load, du måste av! Jag lydde snällt och han fick, likt ett rådjur, hoppa sig fram tills han nådde terra firma. Karaktärsdanande övningar för både ryttare och häst, vill jag påstå. Han såg ut som en sockerbeströdd pepparkaka med svår astma efter denna för honom mardrömslika passage.

2012 – det är en film va?

Men gud va svårt att summera detta då. Lasse Brandeby är död, men han kan fortfarande poppa upp i skallen som intensiv pilritande Kurt Olsson. Det var en kall och rätt snörik vinter. En hel del skoteråkning och slalomåkning och en alldeles förfärligt trevlig fiskeresa till Grönfjäll med isfiske på Gottern, där jag landade mitt livs första harr. En skräpfisk tycker lappen, men jag tycker den är fin jag.

Jag lyckades slutföra en kurs som innebar en hel del jobb och började träna ganska ordentligt i april. Så ordentligt så jag fick en muskelbristning i baksida lår, men det gick över. Sedan drog fotbollen igång för M och hennes kompanjoner och vi fick spela många matcher, dra många lärdomar både tjejerna och vi tränare. Jag insåg att jag får passa mig för att inte bli idiotisk fotbollsmorsa som skriker på domaren. Jag har en ganska stor tävlingsdjävul i kroppen som jag måste se upp med.

Min gamla mormor gick bort. Det är märkligt med sorg, den kan poppa upp när man som minst anar det. En människa som funnits jämt, som Skalle-Per, lämnar avtryck. Nu under julen har jag tänkt på henne jättemycket. Hon älskade tomtar och hade en guldig och tomtig jul, med mycket choklad och gravlax från Näske. Hon har alltid sagt att hon inte ska bli äldre än nitti och det blev hon inte heller.

Norgefisket tog vid på påsken. Inte världens bästa fångstvecka, men alltid lika välgörande för kropp och själ. Jag tog inga rekord i år, men det kanske inte handlar om det alls. Det handlar nog om att hitta ro, fokusera på drivankare och djup. Diskutera tidvattnet och vindriktning, hur strömmarna blir och hur man ska få till optimala drifter över djupkanter. Vi trollade efter hälleflundra och fick några, men brorsan sumpade en riktig HD. Trolling är inte min väska – jag fryser bara.

Skjutning för jägarexamen tog upp en del av min tid. Hagelprovet är klart, men älgbanan tar jag nästa år. Det hade jag nytta av när vi skulle skjuta lerduvor med eleverna. Det förväntas inte av en fröken att hon ska kunna skjuta någotsånär.

Bästa boken jag läst i år tror jag nog är Jellicoe Road. Jag har läst en hel del men den gjorde nog starkast intryck på mig.

Jag och Anneli var i fjällen och red på nordlandshästar i tre dagar. Verkligen något jag rekommenderar. En naturupplevelse utöver det vanliga och jag uppnådde min harmoniska peak de dagarna i juni.

Sommaren var härlig och flotten gjorde sitt till. Det var som att ha en altan på vattnet – helt underbart. Man kan kombinera grillfester med fiske och bad, alldeles vanvettigt praktiskt.

Jag har ridit lite olika hästar och kommer närmare än någonsin att skaffa en egen. Efter 37 år borde det vara dags. För första gången på länge red jag en ridhäst och vilken skillnad det är jämfört med travhästar. Allt går mycket långsammare och mjukare. Jag är inte van att hästen blir trött i kroppen före mig. Men en travare är alltid en travare och jag älskar deras go och arbetsvilja.

Hmm – jo en fiskeresa till! Till Vojmån och då provade jag flugfiske för första gången. Flugfiske är intressant eftersom det verkar vara något som folk går upp i helt. Jag förstår dem, det är oerhört spännande och tyst. Riktiga flugfiskare spanar in omgivningen och vilka sländor som kläcks just då, sedan binder de flugor efter det. På plats. De kan också prata passionerat om fisket på ett väldigt religiöst och poetiskt sätt. Hans Lidman har gjort litteratur av det här och det kan bli sommarläsning av hans böcker tror jag. Titlar som Min bäck, min å och Det nappar i Svartån vittnar om att det inte bara handlar om att landa storgrisar.

Vi startade en bokcirkel, jag och några vänner. Vi sökte med ljus och lykta efter någon som inte var lärare eftersom vi fyra är det och vi har så lätt att snöa in på jobbsnack. Vi har läst Igelkottens elegans, En dag, Frihet och nu är det Bannerheds Korparna som står på tur. Dörren är öppen för dig om du gillar att läsa och INTE är lärare.

Jag började skriva på min lilla blogg här. Lyssnar på Amy.
Sedan blev det granar och vanligt jobb och höstdvala. Och en liten krasch. Cupcakebakande och lite julstök. Nyårsafton blev en stillsam sådan. Snodde ihop en liten valnötsbrödsbruschetta med serranoskinka och mozzarella till förrätt, sedan plankstek med oxfilé och kantarellsås. Planksteken var inte min skapelse – men en jättesuperprick över det i som en gång var 2011.

Gott Nytt ÅR!

Årets klantigaste manöver

Jag skulle rida igår. Det var inget särskilt ovanligt med det, något jag gör och har gjort ganska mycket i mina dar. Jag skulle rida intervaller med Sogå Bonifacio som är en ljuvlig, pampig och väldigt stillsam och trevlig travare. P körde en annan av sina hästar och allt var stabilt. Hästarna gick riktigt bra och kändes fina. Och vad gör jag? Sista och femte intervallen känner jag att stigbygeln sakta glider framåt och min fot glider bakåt. Inte optimalt läge om man sitter på en travhäst som går på rejält fort. Jag försöker lirka in foten, men eftersom jag står upp (som en jockey) är det lite svårt. Jag har ju tyngden i fötterna. Så jag tappar stigbygeln och åker som en pärsäck i backen. Hästen joggar hem.  Nu  ser jag ut om jag har silikonimplantat i läpparna och knät är hyfsat svullet, men annars gick det bra. Det såg nog värre ut än vad det var. Men i eftertankens kranka blekhet känner jag mig inte så värst stekhet. Jag tror inte att hästen tog skada alls, han stod som en filbunke i stallet men han startar på fredag så då tänker jag hålla en tumme eller två.

Järnvägsrelaterad löpning

Jag brukar springa en del i trakterna hemmavid. Det har hänt att jag ibland överraskats av kossor och tåg när jag är ute och lufsar och detta vittnar om graden av koncentration, volymen på Master of puppets och bristen på kondition. Jag borde inte bli förvånad av att det kommer ett tåg när jag springer jäms med järnvägen, men jag har helt enkelt fullt upp med att ta mig fram.

Under några turer i somras överfölls jag av en vedervärdigvidrig stank på ett ställe utmed järnvägsspåret. Det kändes som om jag fick bajs och kräks uppkört i näsan. Och vad var det för nåt då? JO! En massiv railroadkill. En älg som gått hädan och som långsamt låg och ruttnade i sommarvärmen vid sidan av banvallen.

Häromkvällen sprang jag på i mörkret vid en annan järnvägsbana (hemma har vi flera, som Chicago ungefär) och då kom Lapplandspilen och råmade som ett vilddjur genom natten, med bromsarna påslagna så det gnistrade om varje hjulpar. Jag önskar att jag kunde ha fotat det. Tiden stod still (men inte jag givetvis, jag SPRANG ju) och jag var rätt glad att jag inte satt på en häst just då.

 Det här med kossorna är en egen historia. Om det är en kohage utmed vägen på ljusa dagen borde jag kunna lista ut att den även är där på kvällen, med kossor och allt. Jag borde begripa att kossorna inte går in i sina stugor, dricker kaffe och ser på Bonde söker fru. Men när jag i min löpartrance ser ett djur springa bredvid mig blir jag alldeles skräckslagen, skräckfilmsskriker och skrämmer en hel skock med annars ganska saktmodiga nötdjur med mitt temporärt IQ-befriade iiiiiiiiiiiiiiii:ande. Förlåt mig. Det var inte meningen. My bad.

 

Så kom det en häst till slut

Putte

Den allra första hästen jag red på hette Patrik. Ett märkligt namn på en häst. Han var en shetlandsponny och jag gick på mellanstadiet. Jag skulle kunna mörda för att hitta en bild på honom. Efter Patrik var det mest 4H-gården i Sidensjö som gällde. Jag minns särskilt en nordsvensk som hette Nicke. Han blev jag tvåa med i en dressyrtävling vi hade där. Sedan passerade en rad hästar tills den dag jag träffade Pontai. Han var hälften New Forest och hälften fullblod. Hans mamma hade varit galopphäst. Han var härlig, sprallig och personlig och jag skulle vilja rida honom idag för att se om jag blivit bättre. Det går tyvärr inte eftersom han är död. Efter det hade jag ett långt uppehåll på säkert tio år. Jag gjorde en trevande come back med en arab, men det slutade i ett gigantiskt allergianfall. Så jag trodde att hästintresset var dödsdömt. Tills den dagen jag träffade Putte.

Han är fux, nordsvensk travare och en av de snyggaste hästarna jag någonsin sett. Han är väldigt fuxig i lynnet också, lite ”halvbänn”, ganska tokig, typiskt travhästforcerad, obändigt stark. Jag tror jag åkte i backen tre-fyra gånger och jag minns särskilt när han fick ett il och började skena mitt i en galoppintervall. Han gjorde så ibland och det var helt omöjligt att få stopp. Jag stod i sadeln och sågade med tyglarna, men det sket han i. Högaktningsfullt. Jag kände till vägen väl som vi rusade fram på och jag var kallt skräckslagen eftersom det finns ganska många sommarstugor där. Vägen var smal och kringelkrokig och det kunde komma en bil. Och hästen bara sprang och sprang. Fortare och fortare. Okej Lindis, tänkte jag. Det kommer en vändplan. Där borde jag få stopp. Och stopp blev det. För mig. Putte gjorde en snabb vändning i full galopp, jag flög i en båge in i slyriset och såg hästarslet försvinna i fjärran. Så det var bra att ta hjälmen under armen och traska hemåt. Efter vägen hittade jag en stigbygel, ett stigläder, men annars tog han med sig det mesta hem. Tre kilometer senare kom jag fram till stallet och möttes av skärrade grannar och en vitlöddrig häst som fortfarande stod och frustade och skakade av utmattning. Efter det borde jag kanske ha gett upp om jag hade haft något vett. Men det har jag ju inte. Jag blev till och med förmanad av min far. Tänk på att du är mor nu sa han, och han är inte den som är den.

Min relation med Putte pågick i sex år, men sedan blev han utleasad till en travtjej i Gävletrakten. Jag hoppas att jag någon gång kommer att träffa honom igen.