Skogsfrisk – att kamouflera en odör är inte comme il faut

wunderJag vet att man inte ska överskugga en stank med en annan, men desperationen nådde taket och jag smet in på OK och köpte mig en doftgran. Ungefär på samma vis som när 1700-talets fina herrar och damer pudrade på ett varv till över skiten, eller vissa åttitalsbrudar som med parfym av det ädla märket DATE maskerade en smått unken tonårsbrudssvettdoft.

Kanske skulle jag tagit jordgubbsdoft istället?

Annonser

Min bil – ett råttbo?

Seriöst! Mitt fartfenomen till Toyota Yaris, med 82 frustande hingstar under huven, är ju en källa till kärlek och värme för mig och många i min närhet. Att den rymmer en mullrande enlitersmotor, som kan mäta sig med vilken symaskin som helst, känner också en del till. Men när jag skulle lasta in mig själv och mitt barn igår så kilade en gulbrun råtta genom bilen, på insidan märk väl, och försvann någonstans bakom baksätet. Den verkade ha börjat bygga bo eftersom det låg något slags ludd på golvet fram, och den hade också skitit på framsätet. Alltså råttbajskorvar! I bilen! Har den stått stilla för länge tro? Och varför bygger de inte bo i Volvon från -88 som står alldeles bakom helt orörd sen i augusti?

Bilprovningen – Jordgubben 1-1

ladaTänk att den lilla vänliga bilen inte gick som ett lavemang genom besiktningen. Jag måste ha blivit utsatt för sabotage. Provade även bungypumpstavar igår och det tar riktigt ordentligt. Fast jag hade en nitisk instruktör med mig, annars hade jag fuskat.

I morse vid fem-snåret såg jag och lille sonen ett Top Gear-avsnitt där James och Clarkson testade gamla kommunistbilar och hade ett race mellan en Moskovitch och en Lada. Helt sinnessjukt. Jag måste gräva fram bilder på min gamla Ferrarriröda Lada. Den var ljuvlig. Jag verkar ha ” a thing” för små röda bilar. Jag minns en Corolla jag hade och när den var tvungen att skrotas på grund av rost i balkarna grät jag hela vägen hem.

Men en Lada Niva skulle jag gärna vilja ha. En ryssjeep som tar sig fram överallt, till skillnad från kommunismen.

Taaramtaarammtaaraamm!!!

Summering, summering… Jag skrev kaxigt på Goodreads att jag skulle läsa 100 böcker, men det blev bara 52. Jag började stenhårt med permutedböcker från Swedish Zombie, men insåg att jag måste blanda med annat, annars dödar jag lässuget helt.

Årets bästa biografi: Svårt, svårt… Jag gillar Steve Jobs-boken skarpt, samtidigt boken om Henrietta Lacks var suverän, Ozzy Osbourne har sina poänger också, och Barnmorskan i East End var grym. Det nya är väl kanske helt enkelt att jag läst en del biografier under året och blivit väldigt förtjust i de allra flesta av dem. Det tar jag med mig in i 2013.

Årets bästa svenska: Känns som om jag förråder mitt eget land, men det var få svenska böcker som jag tyckte om under året. De bästa var nog Åsa Larssons och Arne Dahls senaste, men jag upptäckte inget nytt! Jag vill upptäcka nytt!

Årets upp som en sol – ned som en pannkaka: Jag gillade verkligen Belinda Bauers Blacklands, men blev riktigt besviken på uppföljaren Darkside. Många skriver hyllningar till trean Finders Keepers, men jag tänker faktiskt inte läsa den.

Årets bästa zombie: World War Z – a history of the zombie war. Den är så mycket bättre än allt annat som skrivits i genren, så där kan jag liksom inte komma på något annat. Men jag har ännu inte läst Varma Kroppar (förlåt Jonny) trots att jag förstår, med hela min intellektuella kapacitet, att jag borde.

Årets bästa bok: Jag tycker att det står mellan Water for Elephants och Boktjuven och mycket beror på miljöerna där, med depressionens USA och Andra världskriget. Jag har en fantastisk elev som berättade väldigt ingående om Englands, Tysklands och USAs flygflotta, de strategier länderna hade i luften, de tekniska landvinningar som gjordes och de mest framgångsrika stridsflygsmodellerna. Jag lyssnade med tindrande ögon likt ett barn på julafton. The Help var också en ljuvlig bok, med sydstats-USA som fond. För att inte tala om World War Z som kommer som film – yey!!! Men okej – vinnaren ääär: Boktjuven! Den har jag burit med mig hela året och jag tänker fortfarande på Liesel ibland.

Keep on running (The Spencer Davis Group)

iphoneFram tills igår har jag haft en gammal Nokia med vanliga knappar och helt normal funktion.  Visst har jag tänkt att skaffa en bättre telefon, men likt Ior har jag tvekat inför en sådan brutal ändring i livsföring. Jag har stått mitt i ett korsdrag där den ena parten varit genuin Apple-hatare, samtidigt som den andra dragit och lockat med ljuva Steve Jobs-toner. Detta har pågått i mer än ett halvår.

Men jag tänkte vafan! Är man trettioåtta kan man ju faktiskt göra som man vill. Man kan göra som man vill om man är tjugotre också, men fatta. Vill jag köpa en Iphone så måste jag väl kunna göra det. Så då blev det så. En snikig Iphone 4, billigaste modellen, men jag känner att lite strålglans och stjärnstoft från Applekoncernshimlen snuddar vid lilla obetydliga mig.

Den första appen jag laddar hem är Runkeeper, trots att jag ain’t goddamn runnin så mycket just nu, men jag tycker om gps’n och att kunna se var jag varit och hur fort jag farit fram.

Sen är det trivsamt att kunna höra vad människan jag pratar med säger i luren, särskilt under bilfärd. Säga vad man vill om bubben, men den japanska driftsäkerheten står milsvida framför ett isolerat chassi. Det är som att skaka fram i en godsvagn ungefär, ljudmässigt.

Dagens ord – ABS-krans och fjädringsbuffert

ABS-ring (eller krans) – en ring med jack i som räknar hur däcket snurrar eller låser sig. Sitter på ändan av drivknuten. Ett kostsamt aber på vissa bilmodeller om man måste byta hela drivknuten.

Fjädringsbuffert – en hårdgummiklump som man sätter i fjädern till en framvagn, exempelvis, för att bilen inte ska vara alltför mjuk.

Jordgubben – Bilprovningen 1-0

Med en påskkyckling av ångest i halsgropen begav jag mig mot Bilprovningen för att få hjältebilen okejad ett år till. Det brukar inte vara särskilt nervöst eftersom jag har den pärla jag har, men nu hade ABS-lampan börjat lysa från och till några dagar innan besiktningen så därför var jag lite på tå. Jag blev välkomnad av en hejig bilprovningsnisse och genast slappande jag av. Om man är så där snäll ger man inga tvåor på nåt. Bredvid sig hade han en liten sidekick som inte såg ut vara en dag över tolv och ett halvt, förmodigen en prematur prao-elev.Jag stod och såg med blida ögon på skeendet och drömde mig bort då den hejiga killen öppnade huven på min bil och sa föraktfullt

– Hehe, har du sett vilket litet batteri..

Överallt sker detta! Överallt!

Men den gick igenom.

Glad Påsk!