Who’ll stop the rain?

Igårkväll så var det John Fogerty som lyckades med den bedriften. Att stoppa regnet, eller förhindra det från att börja. Såhär sa han på twangig sydstatsamerikanska:

”Couple of years ago I went to a place called Woodstock. It was me and half a million people there but it wouldn’t stop raining. So I went home and wrote this song”

så drog han igång Who’ll stop the rain. Efter det kom en hitparad som kändes overklig eftersom låtarna är så välkända och cementerade i hjärnan, så det var märkligt att se karln som skrivit dem framföra dem. Han var väldigt energisk och rockade brallorna av T3 arena och överträffade mina ganska ljumt ställda förväntningar. Det verkar ska regna hela veckan oavsett vad Fogerty säger, så det kan kanske bli en bok läst eller två . Just nu har jag avslutat Heartless – Gail Carriger och senaste Sookie och båda dessa böcker har gått på tomgång och litat på gamla meriter, d v s min redan vunna kärlek. Jag vill läsa en bra bok som man försvinner i! Ska prova med Stuart Macbride – Dying light. Och Stephen – the Dome. Igen.

Mellansel, sing Hallelujah!

Hur kan det komma sig att två killar flyttar från Chicago till en liten, bortglömd och i marginalen placerad by? Det handlar om Mellansel, givetvis. Där finns en folkhögskola som ståtar med en gospellinje. Den som undervisar där är Karin Öberg, som är en alldeles otroligt begåvad sångerska. Jonas Öberg, som jag haft som körledare, jobbar också där. Han kan spela på allt, tror jag och jag inser mer och mer vilken tur vi hade som fick honom som körledare. Skolan och dessa två personer är anledningen till att det kommer gospelkillar från staterna till nämnda by.

Jag, mästerboktipsaren och ögonbrynsfarbrorn var på Folkets Park igår och såg deras uppsättning som var en tribute till Whitney Houston. Övik Big Band brassade på och gospellinjen körade och det var märkligt men underbart att de lyckades uppbåda  big-mama-bosom-swaying-handklapps-gospelgung trots att vi i publiken är styltiga svennetöntar och norrländskt pinnstela bortom allt förstånd. Det enda som kan lösa upp polcirkellederna är lite hembränt, men eftersom det var gospel på agendan så var det inte aktuellt. I och för sig blir det inte så mycket groove med hembränt heller, men det har den effekten att folk inte blir panikslagna när de förväntas stå upp och klappa i händerna. Samtidigt!

Man ska inte jämföra människor med varandra. Men det gjorde jag. Man kan säga att det blev ett-noll till gospelkören i groove-matchen. Publiken ville dansa, men när en hord av medelålders människor ska jazza på så blir det inte mer än knyckiga knäböjar och osäker handklappstakt.

Whitney Houston har väldigt många hits och Karin Öberg sjöng så jag fick knottror på benen. Trumpeterna och trombonerna blåste på, Parken var fullsmockad och några killar från Chicago fick mig att tänka på Harlem, trånga vitmålade baptistkyrkor och det tragiska faktum att Whitney Houston som hade allt, gjorde som Elvis och knarkade ihjäl sig.

Amy

Jag har blivit så fascinerad av Amy Winehouse. Jag trodde att hon bara var en knarkande brittisk tjej med lite konstiga låtar, men hon är ju alldeles särdeles underbar. Eller var. Det var när jag såg dokumentären om henne som jag började lyssna på låtarna.

Järnvägsrelaterad löpning

Jag brukar springa en del i trakterna hemmavid. Det har hänt att jag ibland överraskats av kossor och tåg när jag är ute och lufsar och detta vittnar om graden av koncentration, volymen på Master of puppets och bristen på kondition. Jag borde inte bli förvånad av att det kommer ett tåg när jag springer jäms med järnvägen, men jag har helt enkelt fullt upp med att ta mig fram.

Under några turer i somras överfölls jag av en vedervärdigvidrig stank på ett ställe utmed järnvägsspåret. Det kändes som om jag fick bajs och kräks uppkört i näsan. Och vad var det för nåt då? JO! En massiv railroadkill. En älg som gått hädan och som långsamt låg och ruttnade i sommarvärmen vid sidan av banvallen.

Häromkvällen sprang jag på i mörkret vid en annan järnvägsbana (hemma har vi flera, som Chicago ungefär) och då kom Lapplandspilen och råmade som ett vilddjur genom natten, med bromsarna påslagna så det gnistrade om varje hjulpar. Jag önskar att jag kunde ha fotat det. Tiden stod still (men inte jag givetvis, jag SPRANG ju) och jag var rätt glad att jag inte satt på en häst just då.

 Det här med kossorna är en egen historia. Om det är en kohage utmed vägen på ljusa dagen borde jag kunna lista ut att den även är där på kvällen, med kossor och allt. Jag borde begripa att kossorna inte går in i sina stugor, dricker kaffe och ser på Bonde söker fru. Men när jag i min löpartrance ser ett djur springa bredvid mig blir jag alldeles skräckslagen, skräckfilmsskriker och skrämmer en hel skock med annars ganska saktmodiga nötdjur med mitt temporärt IQ-befriade iiiiiiiiiiiiiiii:ande. Förlåt mig. Det var inte meningen. My bad.

 

Breathe

Kanske dessa nyförvärv i Mp3n kan ge mig extra fart i terrängen. Inte mycket nytt ser jag. Det var bättre förr.

Naughty by Nature – OPP, Hip hop hooray

Eliza Doolittle – Pack up

Gorillaz – Clint Eastwood, 19-2000

Derek and the Dominoes – Layla

Madonna och Justin Timberlake – 4 minutes

Prodigy – Breathe, Firestarter

Timbuktu – Det löser sig

Fergie – London Bridge

Kanye West – Stronger

KE$HA – TIK TOK (Ja, herregud!)

Metallica – Master of puppets

MJ – Beat it

KLF – Last train to trancentral

I The Dirt berättade Nikki Sixx om Prodigy och att de inte skulle få kontrakt med samma bolag som Mötley var i fejd med. Så slog de igenom med dunder och brak på en annan label. Lite som Decca som sa till Beatles att gitarrmusik var på väg ut… In your face!