Kvinnors trätor äro ett oavlåtligt takdropp

missMississippi är en bok som jag sneglat på länge och det verkade som en Oprahbok och nu när jag läst den så kan jag säga att det är den. Den utspelar sig till största del i Mississippideltat, där en vit familj köper mark och brukar den. Eller det är egentligen mannen – Henry – som vill vara lantbrukare. Frun Laura är i grunden stadsbo och hon vill inte vara där ute och klafsa i leran och slita hund dagarna i ända. Intrigen i sig är ganska vanlig när man läser om den tiden (efterkrigsstiden) och den miljön. Normen är att vita människor ser ned på svarta människor och Ronsel, en av karaktärerna, kommer hem från kriget som firad stridsvagnssergeant, men är samma ‘boy’ i södern som han alltid varit.

Detta är ett relationsdrama och sex olika karaktärer får berätta historien tillsammans. Det måste vara rätt svårt att skriva så och jag slås av vad mycket outsagt det finns mellan människor som ändå lever i samma familj. Både makar emellan, men också föräldrar – barn. Det handlar boken mest om – hur vi tolkar varandra och hur vi känner varandra utan att säga någonting. Familjen McAllan är lantbrukarfamiljen som har ett antal arrendatorer under sig. En av arrendefamiljerna är familjen Jackson, som har sitt färgmässiga underläge att kämpa med samtidigt som de ska fixa skörd och bomullsplockning. Det är ett hårt och skitigt liv och det är svårt att förstå hur alla står ut att bo där med all mygg och lera. Boken handlar också om underordning, vilket är ett fenomen som egentligen inte gagnar någon. Kvinnans underordning och svartas underordning. Det fräna är ändå att jag uppfattar Florence – frun i familjen Jackson – som den starkaste, mest handlingskraftiga och klokaste människan i Mississippi. Boken heter Mudbound i original och den titeln säger mycket mer än översättningen.

Jag tycker att den är riktigt bra, särskilt från början då vi får följa Laura och hennes stillsamma accepterande av ett liv som ungmö. Men då kommer Henry och innan hon vet ordet av har hon både man och barn och är väldigt lycklig till en början. Sedan späds det på med personer och hennes svåraste ok är svärfadern, ett gammalt svin till karl, som ska bo med familjen McAllan ute i dyngan. Förvecklingar till Europa och kriget kommer, men sedan knyts allt ihop när människor kommer ihop sig i vardagen. Det är ju den som är det svåra. Det blir ganska mycket till slut och jag är rätt utmattad i slutet av boken, därför det som började som en ganska stillsam karaktärsteckning drar iväg och blir rätt jobbig till slut. Jag fastnade för citatet i rubriken som kommer från Ordspråksboken. Hap Jackson säger det till sin fru Florence och hon kontrar med ”en förståndig hustru är en gåva från Herren”, från samma bibelbok. Jag sa ju att hon var frän.

Det hemska ordet på C

Så fort man läser en bok om cancer så berör det nästan alla människor som man pratar med det om. Fast böcker handlar ju sällan om cancer – de handlar om oftast människor som har eller har haft det. Jag kommer aldrig att glömma I taket lyser stjärnorna, som jag läste med en klass för längesedan. Den respons de eleverna gav på den boken var bland det bästa jag varit med om och det blev så tydligt då att alla, oavsett ålder, förhåller sig på något sätt till sjukdomen och har historier att berätta och sorger att bära.

Jag har brutit trams-trenden och lånat Den odödliga Henrietta Lacks av Rebecca Skloot av en benägen boktipsarvän. Boken handlar om de cancerceller som togs från en svart kvinnas livmoderhals och som varit upphov till en rad olika medicinska upptäckter, främst inom cancerforskningen men även inom andra områden som rör genetik. Det alldeles speciella med just hennes celler är först och främst  att de överlevde i en odling i ett labb och att de växer abnormt snabbt och har levt vidare utanför hennes kropp sedan 1951.

Det är inte en medicinsk avhandling det här, utan det är en berättelse om flera människoöden och en skildring av hur godtyckligt och respektlöst läkarna behandlade svarta patienter i USA. Henrietta Lacks dog 1951 som följd av sin cancer och man får följa journalisten Rebecca som skrivit och forskat om Henrietta och hennes liv. Men det är mycket mer än så. Det framgår hur rassegregerat USA var, hur fattigt och eländigt Henrietta levde, hur svårt det var att lappa ihop ett liv i efterdyningarna av att ha varit slavar, kvinnors kamp och tysta lidande, om läkarnas Mengele-aktiga sätt att behandla patienter, särskilt de som inte betydde något… Åh, man blir alldeles knäpp! Den innehåller så väldigt mycket. Läs den här boken – den är helt fantastisk.

My darling Atticus

Välj en karaktär från en bok som du nyligen har läst och berätta lite om honom/henne.

Så är det tänkt att man ska göra när man deltar i bokbloggsjerkan som Annika har startat och dessutom fullföljer. Jag är inte helt med i matchen eftersom det ska pågå från fredag till måndag – men den här frågan är för intressant för att inte beaktas. Min första tanke var Vah? Ska man bara välja en?

Men sedan mognade tanken. Jag inser att jag helt enkelt måste välja Harper Lees Atticus i To Kill a Mockingbird. Gud vad jag tjatar om den boken.. Han tar hand om två barn, eller han har ju hjälp av Calpurnia förstås, strider mot rasism i egenskap av advokat och är helt suverän på att skjuta, trots att han egentligen inte vill utan gör det i absoluta nödfall. Resonemangen som han har med Scout och Jem är helt lysande och han får sina barn att förstå varför man ibland måste göra svåra saker, trots att man inte alla gånger vill. Han behöver aldrig hävda sig eller ta till stora gester, utan han utstrålar ett lugn och är förtroendeingivande på ett självklart sätt.

Swedish Zombie har en liten utlottning på gång som jag tycker verkar vara värd att delta i. Det handlar om att försöka nypa boken Varma kroppar av Isaac Marion. Det verkar vara en zombiebok med twist och ett perspektiv som inte är så vanligt.

Oprahbok och Oprahfilm

På söndagnatt sträckläste jag ut The Help och sedan såg jag filmen dagen efter. Det borde vara ett perfekt upplägg för att göra en jämförelse. Boken var för det första väldigt bra. Den utspelar sig på 60-talet i Jackson Mississippi, där huvudpersonerna Aibileen, Minny och Skeeter bestämmer sig för att skriva en anonym intervjubok om de svarta hushållerskornas arbetssituation. Den måste vara anonym eftersom det är en känslig fråga och de får kämpa hårt för att få fler kvinnor att berätta sina historier. Efter att Yule Mae blir anklagad för att ha stulit en ring, sluter fler kvinnor upp. Yule Mae stal ringen för att kunna betala sina tvillingsöners collegeavgifter. Hon bad om ett lån, men fick inget. så hon åker i fängelse.

Filmen följer boken ganska väl, förutom några enstaka händelser. Skådespelarna är helt hemma i sina roller och jag gillar Emma Stone som Skeeter. Det som inte filmen kan nyansera, men som boken gör är porträttet av Hilly Holbrook. Hilly är en ondskefull kvinna som gör allt för att få sin vilja igenom, vare sig det gäller att inrätta speciella toaletter för the helps till att anklaga dem för att stjäla när hennes ära gått förnär. Som motvikt ser man i boken att hon är väldigt kärleksfull mot sina barn, men det märks inte alls i filmen. Så där vinner boken – det blir mer mänskliga porträtt. Jag är inte riktigt nöjd med filmens Minny – hon var vassare och mer ilsken i boken och växelspelet mellan henne och dottern Kindra finns inte alls i filmen. Boken är roligare och självklart mer nyansrik, men det är väl det som är filmmediets akilleshäl. Det finns inte tid att göra rättvisa och djupa porträtt av människor.

Och Lafayette (Nelsan Ellis) från True Blood är med i en liten roll! Det kryllar av gamla jänkarbilar och Skeeter kör en midnattsblå Cheva. Alla vita kvinnor har femtiotalsklänningar, men den utstötta Celia Foote ser mer ut som Marilyn Monroe med urringningar, tajta skärningar och väteperoxidblekt hår. Celia är också mycket mer problematiserad i boken – hon kommer från white trash Sugar ditch och vet ingenting om någonting, sedan ska hon spela societetsdam och det går skitdåligt. Sissy Spacek spelar Hilly’s mamma (som blir satt på ålderdomshem för att hon inte ska skvallra om Minny’s eat-my-shit paj) och hon gör en fin prestation. Jag tycker om när gamla, riktigt skickliga, skådespelare får utrymme. Så på det stora hela är jag fasansfullt nöjd med både filmen och boken.

Roligt också att Arne Dahls Misterioso (som jag läste för år och dar sen) funkar i TV-serieformat. Varje bok ska bli två 90-minutersavsnitt läste jag. Sen att Hultin gått och blivit kvinna går väl för sig, antar jag, men han var en frän GW-aktig karaktär i boken.

Shazaam!

Jag berättade lite kort om den här fina boken för min kompis Leffan och då sa han ”Jaha. En Oprahbok” Jamen precis! Toni Morrisson, Maya Angelou, Alice Walker och den här av Kathryn Stockett. Det är intelligenta svarta kvinnor som jobbar som hushållerskor hos vita. Det är mycket Black English, som jag älskar så förbehållslöst. Jag har nyss börjat på den och just nu håler en av huvudpersonerna, Aibileen, att fundera på varför det egentligen är så nödvändigt att the help ska ha en egen toa. Det är stötande för den vita husfrun att kissa på samma toa som hushållerskan. Hon kanske blir smittad med något. Och citatet på baksidan ”…where black maids raise white children, but aren’t trusted not to steal the silver”