Dregen och Det

Dregens sommarprat är ett hett tips. Jag vet inte om jag är överkänslig, men jag tyckte det var rörande och roligt och grät några skvättar mot slutet. Han är cool och spelade, helt oförmodat en Snoop-låt. Linda Piras prat är också bra om man inte stör sig på Stockholmsdoggedoggelito-svenska. Väldigt lärorikt ur lärarsynpunkt.

Stephen Kings bok 11/22/63 (äntliiiiigen har jag lärt mig den sifferkombon) sniffar nu vid Det och jag älskar sånt, nörd som jag är. Huvudpersonen träffar Beverly och Beep-Beep Richie och jag gillar sånt så vansinnigt. Intertextuella referenser ( om man ska prata universitetslingo… tänker göra det snart) är liksom fränt. Ja ba’ – Jaa, Steve, getya! George Denbrough got his arm ripped off by the clown n’ all.

 

Livet efter GRRM

…. blev en fin bok som heter Livet efter dig av Jojo Moyes. Det visade sig vara en bra bok att bryta av med och jag fick låna den av Anneli mitt under en tvådagars ridtur i Dalarna. Böcker kanske bara kommer till en, när de är mogna? Kan det vara så?

Någon vecka senare, på en bokhandel i Östersund, hittade jag fortsättningen på Djävulen bär Prada, fortsättningen på Grishams A time to kill, sista Sookie-boken, samt farbror Arnes Sista paret ut och dessutom en intressant fransos, Izmet tror jag han heter, som skrivit en serie mordgåtor som lät trevliga. Oooo input, thankyou gawd! Jag köpte ingen (!) men har nu en mental stash att luta mig mot in time of literary despair. Och vad händer när jag kommer hem? Jag försvinner in i Kings 11/22/63 som stått och mognat ett halvår i bokhyllan. Friden är återställd.

Åhå – kolla här da!

IMG_0766Nu ska jag skynda mig att läsa andra boken av Veronica Roth (Insurgent) och sen ska jag kasta mig över Ghostman. Såg en väldigt engagerad recension av Magnus Utvik (tänk att heta det i efternamn – Linda Utvik) och den verkade så bra. Har nog lite för höga förväntningar.

Och en Stephen King. Kan inte gå fel.

Doctor Sleep – Stephen King

drsleepIbland, när böcker blir alldeles för jobbiga, på det viset att jag måste kolla att saker och ting inte går fel, så läser jag slutet. Det är som att svära i kyrkan och jag erkänner, men jag tror att jag just lärt mig en läxa. Det slutade ändå inte som jag trodde. Doctor Sleep är en av de riktigt bra böckerna och om jag skulle kategorisera Stephen Kings böcker så är den här en av de mjuka, på samma sätt som Gröna milen och Rita Hayworth and the Shawshank Redemption. Återigen är en av huvudpersonerna ett barn och jag tycker att han beskriver en trettonårig flicka rätt bra. Trettonåringar är inte lätta att beskriva inifrån. Jag förstår dem knappt utifrån…  Abra är en person man tycker om redan från början och Dan Torrance, som också är huvudperson blir sympatisk när han slutar supa. Jag vet inte om det här är Stephen Kings alkoholistbok, men jag har inte läst nåt annat av honom som skildrar det så ingående. Han skrev om kvinnomisshandel i Rose Madder och när man tänker efter så är det alltid människor i underläge som är hans huvudkaraktärer. Carrie, som nu filmats igen är ju också väldigt mycket så.

I efterordet berättar han om folket han har med sig i researchen runt en bok, bl a har han en person som har bättre koll på hans tidigare böcker än vad han har själv. Det har ju blivit några stycken. Han avslöjar också att han inte alls fattar vad det var för märkvärdigt med med Kubricks film och att han tvekade inför att skriva om Danny, eftersom det är svårt att matcha en stark etta.

Egentligen är storyn rätt enkel och jag tycker nog att man ska ha läst Varsel för att riktigt hänga med, men jag tror att man har behållning av boken ändå. Jag kan inte vara särskilt objektiv här, jag älskar boken och hans vampyrer, eller vad man nu ska kalla RV-folket, är egentligen inte så särskilt läskiga. Mer sjuka, liksom. På flera sätt. Jag håller fast vid att Gerald’s Game är det otäckaste jag läst alla kategorier.

Jaaa! Yes! Da! Oui! Kyllä!

shiningI mitt liv så fungerar allt så bra nu med mina härliga barn och min superman, men om det är något som saknas så vore det en middag med Stephen King. Eller en kaffe, eller kanske fika eller vad som helst. Han skulle jättegärna få komma hem till mig på mat. Jag tror att jag skulle göra lasagne eller kanske röding, han är ju från Maine som känns rätt nordiskt, ja eller.. Kanske inte prio ett med middagen. Han kommer nog inte, men om han gjorde det skulle jag utvisa alla och fråga allt jag undrar över.

Jag läser Doctor Sleep nu och känner den där bokkänslan ni vet. Man är helt uppslukad och tar inte in vad omgivningen säger. Man planerar livet så att man ska kunna läsa och boken tar tag i en och följer med även när man inte läser. Igår kväll när jag skulle borsta tänderna var jag halvt om halvt säker på att Mrs Massey skulle ligga och se ruttnig ut i badkaret, eller vi har ju inget badkar, just det.. eller att det skulle stå redrum i blodskrift på spegeln. Det är bara zombier och Stephen King som kan få mig att återta tonårsnojorna.

Inte ens jag tycker att King alltid skriver fantastiska berättelser, men när han väl gör det, som nu, så är det så jäkla bra. Jag fick rådet att spara på boken – tokläs den inte – men alltså det går ju knappt. Eller jo, det finns naturliga hinder såsom barn och sånt, men i övrigt kan jag liksom inte låta bli. Boken handlar om Danny Torrance, eller Dan som han kallas i vuxen ålder och i början följer vi med i hans djupdykningar i suparträsket. Inte helt angenämt utan väldigt obehagligt. Stephen King om någon kan väl beskriva alkoholismens helvete och han skalar av tillnyktrandet så bra. Jaha – hade du en kärlekslös mamma? Jaha – är det en sjukdom? Jaha – fanns inte pappa? Spelar ingen roll, du måste lägga av ändå, oavsett varför du super. Jag gillar när han tar med personer som inte tar en massa bortförklaringar, utan bara säger som det är. Boken är en fortsättning på The Shining – Varsel (som finns i en riktigt usel översättning) och hans upplevelser med hotell Overlook och pappa Jack har inte släppt greppet. Parallellt tuffar det omkring ett gäng blodtörstiga pensionärer som spanar efter barn i sina RVs. Och ännu en parallell är Abra, en flicka med starka telepatiska förmågor, som är hotad av både det ena och det andra. Jag har bara läst hälften ännu och jag är lite orolig för hur det kommer att gå för lilljäntan.

P.S Jag tror att kyllä betyder ja på finska. Är inte 100 % på den.

Under the dome

Jag fortsätter min film- och bokjämförelsebonanza med Under the dome av Stephen King. Enligt empiriska efterforskningar har jag fastställt att boken är den tyngsta pocket jag har och om jag hade haft den inbundna varianten hade den varit ett gediget mordvapen. Hursomhelst, den har blivit TV-serie också och jag har sett tio avsnitt av den, samt läst boken för ett år sen.

under the dome

En ko i genomskärning

Serien är inte lik boken. Vilken surprise. Jag kan lista olikheter i all oändlighet, men hur kul är det, så jag konstaterar bara ett uppenbart faktum. Det intressanta är dock att Stephen King är mycket otäckare i bokform. Han har visst producerat serien, så han måste ju ha godkänt den, men de vidriga Flugornas herre-typerna i boken är väldigt tama i serien. Folk som blir mördade lever vidare i fångenskap och allt är lite lämpligt tillrättalagt. Jag tycker att serien var ett gäsppiller, men andra som inte läst boken (sambon och brodern) är inte lika skeptiska.

Som alltid var det kul att se hur allt är gjort i filmform, eftersom det handlar om Chesters Mill – en liten stad som helt plötsligt innesluts av en osynlig kupol. Klassikern att se ett samhälle som ett slutet rum är gammal som idé och själva skeendet är inte så otippat, men förklaringen till själva kupan är väl lite väl Stephen King-skum.

Bränn kalorier med Stephen King

Ja tydligen så! Och inte på nåt zumba-aktigt vis utan helt enkelt bara genom att se The Shining eller nån annan skräckfilm. Då kan ju jag undra vad man förbränner genom att läsa Under the Dome till exempel, som både är spännande och riktigt tung. Den väger ett halvt kilo (min våg är billig och oprecis och det var pocketversionen) och den måste ha tagit säkert tio timmar att läsa. Eller mer – jag vet inte. Kanske tjugo. Jag klockade inte.

Och apropå skräck så har Lyran ett Halloween-tema i veckan som känns som hemmaplan för mig. Berätta om tre skrämmande bra romaner eller noveller!

1. Amanda Hellberg – Jag väntar under mossan. Hellbergs första ungdomsbok som jag tycker innehåller så mycket spökstämning och kalla kårar-känslor. Innehåller väsen från folktron med mylingar och troll.

2. Stephen King – Langoljärerna. Jättespeciell novell som handlar om tiden och vad som händer när tiden kommer ikapp en grupp människor. ingår i novellsamlingen Mardrömmar.

3. Coraline – Neil Gaiman. En ungdomsbok som jag tyckte var skrämslig när flickan Coraline hamnade i en spegelvärld och mötte en kall mamma med knappnålsögon. Hua! Det enda jag läst av Gaiman – vill läsa American Gods.

Äntligen

… har jag läst färdigt Under the Dome och den var så bra, så bra så att den klarade ett års läsavbrott utan att bli permanent hyllvärmare. Jag har vant mig att läsa böcker som är max 400 sidor långa – jag var nog bättre på tegelstenar förut – men den här pocketvarianten var på 865 sidor och farligt bra hela vägen. I slutordet skriver King att den varit ännu längre – och jag skickar en tacksamhetens tanke till hans korrekturläsare.

Spoilervarning! Slutet eller själva förklaringen till the Dome, eller Kupolen, är väldigt knäpp och jag tyckte från början när man anade vartåt det barkade att suck… Varför är han så dålig på slut för, Stephen?  Men sedan vande jag mig vid tanken och nu när jag nyss läst de sista raderna känner jag att det räcker för mig, det här slutet som länge kändes så billigt. Jag tror också att jag är tacksam för att han verkligen avslutar sin bok, med tanke på de zombieböcker jag läser och trilogisjukan som härjar i den genren.

 

Top Ten Tuesday

I Nilmas bokhylla hittade jag den här topplistan som ska innefatta topp-tioförfattare inom en särskild genre. Hmm. Svårt men jag lyckades knåpa ihop dessa. Min valda genre är skräck/thriller. Vissa är i periferin, men ändå. Nu har jag alltså gått in för att lista författare som är duktiga på att skriva spännande, och särskilt i den bok jag nämner. Originalidén kommer från The Broke and the Bookish.

1. Stephen King – MEN så otippat att han kom först

2. Stieg Larsson – Millenniumtrilogin

3. John Grisham – Firman, Pelikanfallet, A Time to kill och en drös till

4. Michael Chrichton – Jurassic Park

5. Thomas Harris – När lammen tystnar

6. Jens Lapidus – Snabba Cash (har inte läst någon av hans andra böcker)

7. Suzanne Collins – Hungerspelen

8. Liza Marklund – Sprängaren. Jaa faktiskt. Jag tyckte att den var så skitspännande när den kom, men jag vet inte om jag skulle tycka samma om jag läste den idag.

Sedan tog det slut. Jag kommer inte på flera och det antagligen för att jag läser så olika genrer hela tiden. Jag tror att mitt spänningsläsande har fått ge vika för annat, men jag kan inte riktigt peka på vad. Alla utom Hungerspelen och stephen är böcker jag läst för längesen. Och notering nummer två – alla titlar jag nämnt har blivit film.

Under kupolen – Stephen King

Trehundra sidor in i boken, med ett läsavbrott på ett år, orienterar jag mig vidare i Stephen Kings bok som börjar lite oskyldigt med att döda fåglar regnar från himlen, tills det urartar med flygkrascher och andra maskinella och mänskliga haverier. Chester’s Mill, ett litet skitsamhälle i Maine, har helt plötsligt omgärdats av en osynlig men ogenomtränglig och farlig kupol som ställer till det för invånarna.

Alla typer finns och den ondaste är en bilförsäljare som också är någon slags religiös och politisk ledare, Big Jim Rennie. Han kör Hummer och går över lik för att få sin vilja fram. På det godas sida står Dale Barbara – Barbie, och han är den traditionella schyssta killen som alltid finns med i Kings böcker.

Jag vet varför jag slutade läsa. Några hundratal sidor in i texten händer sker en gruppvåldtäkt, som är så vidrig och verklighetstrogen och realistiskt återgiven och fruktansvärd. Jag vill krypa in i boken och skjuta dom jävlarna, men det går ju inte. Så jag gav upp en stund, men kom igen. Kupolen hårdrar de mänskliga egenskaperna och de som redan är lite taskiga blir lakejer till Big Jim, de som är svaga likaså, men de som tänker självständigt och kritiskt hamnar i de godas läger. Och befinner man sig där ligger man pyrt till.

Stephen King är så bra på att bygga karaktärer och han är även skicklig på att sätta ihop dem så att de triggar bra eller mindre bra beteenden. Detta har han gjort så många gånger förut, men det här scenariot med en kupol är ju något som han inte skrivit om förr. Det är ungefär som den klassiska deckaren med det slutna rummet, men här är det slutna rummet ett samhälle som ska fortsätta fungera på något icke-överstatligt vis. Jag undrar om det verkligen skulle bli sådär eller om det är en mardröm signerad King bara.

Gillar du författaren, så kommer du garanterat att även gilla den här boken eftersom Kings fans är, som jag, rätt okritiska. Men jag tycker att han målar ett scenario som är rätt amerikanskt och väldigt pessimistiskt. Är det så här han tror att ett samhälle kommer att urarta utan överstatlighet så finns det inte mycket hopp för mänskligheten. Jag har ju fortfarande svårt att tro att det finns så här onda människor – jag tänker hela tiden att det är fiktion – men det kanske inte är det egentligen. Verkligheten brukar överträffa dikten.